Witchcraft tillhör ett av de kanske mest profilerade banden inom den svenska hårdrocksvågen denna sida av millenieskiftet. Ända sedan 2004-års självbetitlade skiva har bandet levererat en blandning av klassisk hårdrock och doom-metal som i sina bästa stunder (Legend) är lika bra som något annat i genren. Därför är förväntningar ganska höga inför bandets konsert på onsdagskvällen, även om förutsättningarna inte är optimala.
För även om de flesta av banden som spelar på festivalen gör sig riktigt bra i kvällssolen på någon av festivalens scener så märks det att Witchcrafts långsamma doom-hårdrock inte passar perfekt på Sweden Stage. Musiken är som klippt och skuren för en rökig, svettig klubb där de öronbedövande gitarrsolona hade fått studsa längs med väggarna. Rent musikaliskt är det inget att klaga på. I konsertens höjdpunkter, som ”Schyssta Lögner”, är det doominspirerad hårdrock som är riktigt bra, precis lika tajt och svängigt som på skiva, och Magnus Pelanders sångröst, även om den till en början är lite svajig, växer och i avslutande ”Witchcraft” är både den och bandet ett riktigt kraftpaket.
Tyvärr är det bestående intrycket från konserten den svårighet som bandet har att fylla den förhållandevis stora scenen. För precis som jag nämnde tidigare så är kanske inte doom det första man tänker på när man tänker en stor festivalscen, och tyvärr så besitter inte Witchcraft den utstrålning som krävs för att verkligen göra kvällen till något extra. Det ack så viktiga visuella elementet i livekonserter blir helt enkelt lidande, vilket gör att bandets musikaliska utsvävningar, som ju i sina bästa stunder är precis så bra som bandet nånsin varit, hamnar lite i skymundan.
