Jag landade på Arlanda under fredagen efter ett utlandsbesök, men att ta sig till Göteborg redan samma dag var inte realistiskt så jag missade tyvärr den första dagen av detta nya musikaliska initiativ från bland annat Rocknytts Peter Johansson. Denna minifestival gick av stapeln på Vega Bryggeri som visade sig ha en alldeles fantastisk lokal till ytan samt med magiskt god öl och käk. Däremot så kan man nog torrt konstatera att livemusik och korrugerad plåt inte gifter sig något vidare och just ljudbilden var något som man fick kämpa med hela helgen.
Det var rakt igenom svenska band som stod på scenen och under fredagen så var Seventh Crystal headliner och har ni inte hört deras debutalbum så gör det raskt. På lördagen så var det åttiotalsbandet Roulette som släppte sin egentliga fullalbumsdebut först 2019 med tiopoängaren “Now!”
Av förklarliga skäl så blir min rapportering bara ifrån lördagen, och det började med dom lokala förmågorna Flight of Icarus. Jag hade hunnit lyssna in mig en del på ”bandet” vilket egentligen till en början är en duo bestående av Oskar Frantzèn och Elisabeth Särnefält Rösehag. Live så har man med sig några musiker till därav Elisabeths lillasyster som visade sig kunna sjunga minst lika bra som sin syster. Bas och syntar var dock förinspelat vilket gör framträdandet inte fullt lika spännande att se och höra, men onekligen så förenklar det en hel del. Entusiasmen hos bandet drogs vi med av och framför allt sången var den stora behållningen. Att man brände av Iron Maidens Flight of Icarus i sin högst egna version var en häftig upplevelse.
Eftersom lokalen bara hade en scen så blev det naturligt att ta sig en provsmakning av ölen mellan varje band och jag måste säga att jag var imponerad av hur snabbt det ändå gick att få ut ett band och få upp nästa på scenen. Den här gången var det Cruzh som helt krossade sina högst polerade AOR-alster från plattan till att i stället ersättas med något som påminner om glamrock metal. Man blir imponerad av bandet som kör arenarock gester på scen och delar upp den något tunnsådda publiken i var sitt hav för att sjunga med i låtarna. Det kan i sina stunder nästan kännas lite pinsamt men samtidigt så är det så jäkla kul att man vågar göra en show av det hela.
Captain Black Beard har imponerat på mig med deras tidiga alster och snart så är man på gång med en ny platta. Här höjdes nivån rent musikaliskt till en annan nivå, och CBB bjuder inte bara på show utan alla klär sig i matchande outfit. Självdistansen känns befriande i “Disco Volante” och bandet har en skaplig hög med guldkorn att bjuda på. Rent ljudmässigt så tror jag att CBB lyckades bäst den här kvällen och Martin Holsners röst överlevde den plåtbeklädda lokalen. “Headlights” är den givna hitten för mig och den keyboardisten Richard Hamilton bjöd på så många makalösa poser så att han är nästan värd att få en egen show i framtiden.
Andreas Gullstrand värmde upp med ett gäng pushups innan Creye klev upp på scenen och här bjöds vi på något helt annat. Man inleder kyligt nog med “Siberia”, och här snuddar man vid något som är så snarlikt poppig schlagermusik och hade det inte varit för gitarrsolona så hade det varit svårt att avgöra skillnaden. Låt nu inte detta framstå som negativt utan det är bara positivt att något band vågar vara så åttiotalsfluffigt med rosa skimmer så att man bara ler igenkännande åt det hela. “Holding On” är väl den självklara favoriten tillsammans med “Face to Face”. Lägger man på en låt som “Broken Highway” som kräver mycket av sångaren August Rauer som sjunger bra men får jobba lite på rollen som frontman. Faktum är att visuellt så ser bandet ut mer som ett gäng studiomusiker förutom basisten Gustaf Örsta som har repat in alla coola rockposer man kan behöva på en scen.
Här början publiken få upp värmen ordentligt och det är bara beklagligt att inte fler sluter upp när det äntligen arrangeras en AOR-festival för en väldigt låg kostnad. Har pandemin gjort oss till soffpotatisar utan vilja att ta oss ut och uppleva musik live? Själv så bilade jag sex timmar dit och lika lång väg hem, för att få chansen att se så många bra band under en enda kväll. Vi hoppas självklart att framtiden kommer att bjuda på mer musik och mer publik. Lokala hjältarna Osukaru stod på scenen och slet ordentligt denna kväll. Ljudmässigt så lyckas man inte nå upp till den klockrena nivå man har på platta, och lokalen kan nog har sin beskärda del i det. Ingen skugga ska falla på bandet men visst hade jag hoppats på mer, och när man håller sig inom AOR så måste ljudbilden vara nästintill perfekt.
Avslutningsvis så stod headliner Roulette från Sundsvall på en scen i Göteborg för första gången. Den sammanlagda åldern i Roulette var väl nästintill lika mycket som de andra banden tillsammans. Skämt åsido, så visst var det ett mer moget men väldigt taggat band som klev upp på scen för att till större delen genomföra sitt briljanta album “Now!” Först ut var en åttiotalslåt “Better Late Than Never” som faktiskt känns så daterad den är. Direkt på det så blev det mer never i “Never Enough” som inleder Now! Drivet i Mats Nelins trummor gör den här låten till en av mina absoluta favoriter och brorsan Magnus gitarrsolo är sparsamt snyggt. Sen fläskas det på med godbitar så som “Another Night”, “Keep on Dreaming” och “Secret Room” som skulle förtjäna en fullsatt Globen med tusentals glödande cigarettändare, om nån nu fortfarande har det. Riktigt den känslan infinner sig inte denna kväll trots att Thomas Lundgren sjunger rent magnifikt i plåtlådan. Roulette tar oss återigen tillbaka till åttiotalet med “Only the Strong” som håller fortfarande idag. I någon form av eufori så väljer sedan bandet att spela Loverboys “Working for the Weekend” och oavsett hur passande detta coverval må vara så vill man hellre njuta av bandets egna låtar. Jag har personligen aldrig förstått när band oavsett storlek ”kryddar” sin setlista med covers. Litar man inte på sitt eget låtmaterial eller har man ledsnat på att spela dom är frågan jag brukar ställa mig själv.
“Soldiers of Love” är faktiskt den låt som jag gillar minst från “Now!” men live fungerar den verkligen bra, och faktiskt så höjer den sig rejält när Hansi Fellbrink trycker basen i botten. “The Only Way” är ju en makalös AOR-dänga där Magnus Nelins gitarr får fram nyanser utan att överspela. Fantastiska “We Can Make It” kan inte ens plåtväggarnas studsande hejda och publiken vill aldrig gå hem. Så man manar på Roulette ett par extranummer och i “Right by Your Side” ser sångaren Thomas Lundgren ut som ett tindrande barn på julafton. Vi hade nog alla kunna stå kvar ett bra tag till men timmen var sent slagen och hålltiderna höll väl inte riktigt men vad gjorde väl det en kväll som denna.
Det här var ett fantastiskt trevligt initiativ och man hoppas att det här inte bara var en engångsföreteelse utan att Scandirock Melodic kommer tillbaka någonstans i Sverige även nästa år, med ett liknande upplägg. Sverige har ju nästan galet mycket AOR-band som håller en fantastisk hög klass, så varför gå över ån efter vatten?
Andreas Östlund
