NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Revolution Saints – Rise

26 Shares

Alltså, egentligen så borde det här bara vara en blöt dröm när man tussar ihop Deen ”sjunger nästan som Steve Perry” Castronovo (ex.Journey, ex.Wild Dogs) med favoritstudsbollen Jack Blades från Night Ranger och så toppar man det med riffstarka Doug Aldrich (ex.Whitesnake) men jag får ärligt erkänna att jag inte lyckats uppnå någon större entusiasm över de två första albumen. Den enkla anledningen till det är att Jack Blades mer känts som en parentes och medverkan har inte riktigt lyst igenom på plattorna. Att supermultitalangfulla italienaren Alessandro Del Veccio är med, är föga förvånande och ibland så känns det som att man redan vet innan hur det ska låta när han är med och både skriver samt producerar.

Men som uttrycket gör gällande, tredje gången gillt? Jodå, nu är produktionen fortfarande stöpt i den klassiska Frontiers-formeln och det är inte odelat positivt och man saknar hur det lät när både Journey och Night Ranger var som bäst. Antar att budgeten idag är långt ifrån hur det var då, och streams ger inte mycket i kassan så numera är det plural som gäller för gamla rockstjärnor. Nu är det dock helylleproffs vi snackar om, och här finns en stolthet i sitt yrke som genomsyrar Rise på ett härligt sätt.

Inledande When the Heartache has Gone och duetten Price to Pay doftar rejält med Journey och är trivsamt bra men får mig bara att tänka på de två tidigare albumen. Så när titelspåret gör entré så händer det äntligen något med Revolution Saints. Här doftar det en hel del Night Ranger ös, men utan att vara någon kopia på något sätt eller vis. Doug Aldrich sätter ett riktigt snyggt solo, och här vågar man släppa mallen och ta ut svängarna. Det dras lite i bromsen redan i nästa spår Coming Home, som kanske inte är något nyskapande alster men den görs snyggt. Det hela fortsätter med pampiga Closer som också hamnar i kategorin ”snyggt om än inte jättespännande”.

Annons:


Nu är det nästan hårdrock vi hör i Higher då Castronovo och Blades tjusigt nog duellerar med sina röster. Doug Aldrich bränner av ett bluesdoftande solo och hade bara Del Veccio kunnat kräma på trummorna lite mer så hade det som sagt varit hårdrock. Talk to Me, inleds med pratsång och pumpar sedan igång trevligt och Lunakaire kommer in på sång och kompletterar gubbarna. Det här är en av favoriterna på Rise och jag önskade bara lite mer tryck i mixen och det är tyvärr problemet allt för ofta när en produkt lämnar Frontiers-fabriken.

Journey-spåret kommer tillbaka It’s Not the End (It’s Just the Beginning) som hamnar I facket ” låtar man aldrig behöver höra igen” men inte för att det är dåligt utan bara för att det har gjorts så många gånger tidigare. Doug Aldrich ska dock ha cred för solot. Styrfarten och fantasin sackar tyvärr lite i slutet på Rise, och även om Revolution Saints spottar ut sig sånt som många andra bara skulle drömma om, så är också kraven från oss lyssnare väldigt höga. Million Miles är väl långt ifrån det bästa herrarna har knåpat ihop i sitt liv och det könlösa ”digitala klippet” i slutet av många låtar stör mig något oerhört. Win or Lose håller hygglig standard och låter som den är plockad från Del Veccio’s källare.

Det hela avslutas med en ballad skriven av Damn Yankees-bröderna Jack Blades och Tommy Shaw, Eyes of a Child och så får man plötsligt en mänsklig nerv som avslutar på ett vackert sätt. Man kan konstatera att det här är den bästa platta Revolution Saints har fått ihop och vi kommer troligtvis aldrig få se den här konstellationen uppträda live vilket är synd. På något sätt så tror jag att många av låtarna skulle göra sig än bättre live, och hur häftigt skulle det inte vara?

26 Shares

Relaterade artiklar

FILM
LIVE
Do NOT follow this link or you will be banned from the site!
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!