Royal Republic behöver knappast någon vidare presentation. Med hits som Tommy Gun, Full Steam Spacemachine och Baby för att nämna några, så har Royal Republic gjort sig ett namn på partyrock-scenen. Bandets senaste album Weekend Man som släpptes 2016 var jag rätt förtjust i. Så många låtar med sin egen karaktär, fast ändå lätt skönjbara som Royal Republic-låtar. Deras alster innehåller en attityd, energi och spelglädje, samt en rejäl dos humor, som gör att man lätt känner igen dem som deras låtar. Men nog om det!
Flashiga Club Majesty, som är bandets sjätte studioalbum (om man räknar med Royal Republic and the Nosebreakers, vilket jag gör) drar mot disco den här gången. Det blir INTE renodlad disco, tack gudskelov, men bandet lånar av glammet och discokulans spotlight för att ta sin partyrock till nästa nivå. Jag kan medge att jag var lite skeptisk innan lyssningen. Vill man höra rock så vill man höra rock och disco är ofta sedd som rena motsatsen. Men i inledande Fireman & Dancer så undanröjs alla mina tidigare tvivel. Låten har en energi som gör att det bara spritter i kroppen. Här har man inte lagt några onödiga krusiduller, låten smäller igång som ett pistolskott! Vågad kombo, lyckat resultat.
Det är mycket experiment, men dessa kastar sig in mer som effektinslag än bärande inslag. Hade voicecropen i Stop Movin’ fortsatt och introt till Under Cover varit längre så hade jag krökt ogillande på läppen. Jag tycker ändå att Royal Republic har lyckats hitta balansen genom alla spår.
Fireman & Dancer platsar bland albumets rökare. Det pampiga kavalleriet utgörs även av Boomerang, Blunt Force Trauma, Flower Power Madness och Bulldog. I Boomerang är det snarare gitarriffen än en funkig refrängkrok som sliter tag i lyssnaren och får en att nynna på melodierna i dagar efteråt. Jag erkänner mig skyldig. Blunt Force Trauma sammanfattas enklast med de tre orden attityd, bas och blås.
Det finns egentligen bara ett lugnare alternativ, vilket är Arctic Monkeys-osande Like A Lover. Det bådar gott tycker jag. Så ska en partyrockplatta vara. Sedan finns det såklart låtar med lugnare partier, men det är det. Bulldog avslutar plattan med tillräcklig energi för att kunna göra en dubbelplatta av Club Majesty och känns därför helt perfekt som avslutningslåt. Den må inte vara den starkaste låten i listan, men den gör sitt jobb.
Can’t Fight The Disco är lite för polerad för min smak. Något annat jag har svårt för är den burkade sången i Fortune Favors. Jag förstår inte vad det ska vara bra för. Dessa bekymmer är dock som bortblåsta när Anna-Leigh väcker 80-talsnostalgin ordentligt!
Letar man efter substans i texterna så får man söka utan att finna, men då har man också missat hela poängen. Det här är underhållning och det ÄR underhållande som tusan!
Fast när nyhetens sensation har mattats av och jag lyssnat igenom låtarna ett par gånger till så är det inte alla som jag vet att jag kommer att spela fler gånger. Men då är dessa ovan nämnda rykare. Club Majesty får en 3:a i betyg, en 3:a som står väldigt nära 4!
