Dream Theater är en band som jag lärt mig att älska, men även att hata under årens lopp. Sällan har ett och samma band producerat musik, med så ojämn kvalité eller ska jag säga olika typ av stilar. Jag tror att det största problemet för mig är att de tenderar att bli alltför progressiva mellan varven och man helt enkelt överarbetar låtarna. Jag har svårt att värja mig för album som “Images And Words” och “Awake”, men förstår mig inte alls på “Six Degrees Of Inner Turbelence”. Skivor som “Train Of Thought” är förvisso långtifrån tok-progressiva, men den lider istället av enformig tråkighet.
Sentida “Drömteater” har verkligen försökt att hitta tillbaka till rötterna, men det har allt som oftast låtit mer eller mindre krystat. Även om de senaste skivorna har påvisat en klar förbättring och nya “Distance Over Time” cementerar faktiskt det intrycket. Jag blir ju inte lika hänförd av den som av till exempel “Images And Words”, men det är faktiskt inte så långt ifrån. Det verkar vara en rådande trend att gamla band faktiskt tar sig i kragen och börjar leverera på högsta nivå igen. Soundmässigt så faller “Distance Over Time” i samma fack som “Awake” och “Images And Words”, vilket förstås borgar för att jag ska gilla det jag hör. Man kan dividera i evighet om skivan är värd en stark 3:a eller en svag 4:a, men jag väljer tillslut det senare alternativet. Det känns helt enkelt som Dream Theater är värda det.
