ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Spiders – Flash Point (9.0)

spiders-flash-point-cd-2012

Band: Spiders
Titel: Flash Point
Genre: Vintage Rock
Skivbolag: Crusher Records
Releasedatum: 2012-10-05
Betyg: 9/10

Göteborgsbandet Spiders är ännu ett band i den omåttligt populära old school-vågen som har sköljt över Sverige de senaste åren, till min och många andras glädje. Banden är många och det är lätt att gå vilse i old school-djungeln, därför känner jag att jag redan nu, så här tidigt in i recensionen, kan ge mitt ord som självutnämnd musikexpert på att Spiders är ett av de bästa banden ni kan lyssna på i genren. Bandet bildades i Göteborg år 2010, i februari för att vara mer exakt. Redan den efterföljande sommaren, när man bara existerat som band i ett par månader, så fick man äran att spela på Way Out West-festivalen i sin hemstad. Efter detta följde en rad releaser av vinylsjuor och tiotummare. Bandet blev snabbt favoriter bland fans av old school-rock och undergroundmusik i allmänhet, dessutom fick bandet en hel del speltid på P3.


Det var efter detta som trummisen, Axel Sjöberg, lämnade Spiders för att ägna all sin tid och energi åt sitt andra band, Graveyard, som med sina enorma framgångar tog upp allt för mycket tid för att Axel skulle kunna ge den tid och engagemang som krävdes för att hålla igång båda banden samtidigt. Axel Sjöberg ersattes sedermera av Ricard Harrysson, som gör ett ypperligt jobb på Spiders efterlängtade fullängdsdebut Flash Point, tillsammans med sin rytmsektionkollega Matteo Gambacorta. Tillsammans skapar dessa herrar ett sväng som är årets hittills fetaste och jag har svårt att tro att något annat band än möjligtvis Axel Sjöbergs Graveyard kommer att vara nära att skapa en lika svängig platta som Spiders har gjort med Flash Point under 2012. Förutom rytmsektionen, som vi ju redan konstaterat gör ett ypperligt jobb, så består Spiders av ett äkta par, nämligen makarna John och Ann-Sofie Hoyles. Den förstnämnde huserade i bandet Witchcraft under inte mindre än 12 år, men när det nu ändrats om i leden hos Witchcraft så fick herr Hoyles lämna skutan. Med tanke på att Witchcrafts nya platta låter väldigt modern i jämförelse med deras tidigare alster och att Flash Point låter allt annat än modern, så kan man kanske tänka sig att det varit en del diskussioner mellan John Hoyles och Witchcrafts ständige bandledare Magnus Pelander om hur Witchcraft egentligen ska låta. Om Witchcraft hade låtit lika old school som Spiders så hade min åtta som jag delade ut till Witchcrafts senaste alster Legend kanske varit en nia, men nu är det Spiders som får nian istället.

Produktionen är så underbart old school att jag nästan blir lite blöt i småbyxorna. Det låter verkligen som att man färdats tillbaka till de allra bästa delarna av 70-talet och ljudbilden är så där härligt analog samtidigt som den är klar och fyllig. John Hoyles visar att han är en av landets bästa gitarrister när han slänger sig från att vara finstämd till att riva av ylande solon som kan få hiphopare att spela luftgitarr mot sin vilja, dessutom bjuder han också på några av de bästa riff som skrivits de senaste åren. Hans fru, som sjunger i Spiders, bjuder på en helt fenomenal sånginsats och visar på en minst sagt imponerande dynamik. Det är ömsom finstämt och ömsom primalt. Ann-Sofie har verkligen en röst som är som gjord för att sjunga sådan här musik. Rösten är lagom raspig utan att för den skull låta sliten och tonsäkerheten är oklanderlig. Vi som sett Spiders live vet också att hon är en av Sveriges bästa frontmän. Frontkvinnor? Fronthen? Skitsamma, ni förstår vad jag menar.

Jag var verkligen ett fan av Spiders redan innan de släppte denna efterlängtade debut och jag måste säga att jag är ett ännu större fan idag. Det Spiders bjuder oss på med Flash Point är en vital och pigg debut innehållandes element från klassiska band som Black Sabbath, nyare band som Graveyard, kultband som The Hellacopters och en kvinnlig ”fuck off”-attityd från Ann-Sofie Hoyles sida som inte skådats sedan The Runaways glansdagar.

Låtar som Weekend Nights, Loss & Trouble, Fraction, Rules Of The Game och Stendec kämpar stenhårt om att få titeln som bästa låt på plattan och att fem av nio låtar är så pass jämnstarka är inte speciellt vanligt kan jag säga efter att ha recenserat en hel del plattor vid det här laget. Med tanke på att detta dessutom är Spiders debutplatta gör saken inte mindre imponerande direkt. Det kanske är någon låt som känns lite tråkigare än de resterande, men att få till en perfekt platta är ju inte det lättaste. Även om Flash Point inte är perfekt är det dock en av de bästa svenska debutplattorna jag har hört genom mina år som musiknörd.

Nåväl, åter till soundet! Förutom de raka rockelementen så blandar Spiders in lite bluesigare element här och där i form av munspel, vilket passar musiken perfekt. Även koklockan finns närvarande för att förgylla en redan högkvalitativ debutplatta. Trots att Flash Point är en väldigt rak och upptempo rockplatta så finns ändå den dynamik som krävs för att hålla lyssnarens intresse uppe hela plattan. ”Hela plattan” är iofs bara en knapp halvtimme, men band som t ex Slayer har ju med plattor som Reign In Blood bevisat för oss tidigare att en halvtimme räcker gott och väl för att en klassiker ska vara född och om det finns någon rättvisa i världen så kommer Flash Point att gå till historien som en klassisk svensk debutplatta.

Det finns stor chans att Spiders blir väldigt populära rent kommersiellt och detta med all rätt då de har i princip allt man letar efter hos ett bra rockband. Bra låtar, bra musiker, cool stil och en sångerska som alla killar vill ha och som alla tjejer vill vara.

Flash Point kommer att vara en stark kandidat till årets platta 2012, sanna mina ord.

Bästa låt: Fraction

{youtube}veGfMM2nHrM{/youtube}

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FÖRRA MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Fel: Vy 01024a207i kanske inte finns
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter