47 år, 25 album, 30 miljoner exemplar sålda, 125 gig om året inför totalt drygt 500 000 fans. Det är inte många andra band som kan skryta med likvärdig statistik. Uriah Heep tillhör utan tvekan rockhistoriens allra största och mest legendariska giganter. De har ingenting kvar att bevisa. Så kan de verkligen leverera en ny skiva som känns relevant år 2018?
Flyhänta trummor kickar igång energiska öppningsspåret ”Grazed by heaven”. Högt tempo, grym sång, bra refräng, orgelmattor, gitarrmackor, i like it! Titelspåret ”Living the dream” går i mediumtempo med snygga refrängkörer och ett suggesivt driv. Solopartierna och avslutande kyrkorgeln är pricken över i!
Melankoliska ”Take away my soul” är en av plattans klarast lysande stjärnor. Det här är högenergisk, stilfull och tidlös välspelad klassisk hårdrock med grym refräng och ett stick som låter mycket Genesis.
Episka ”Rocks in the road” bjuder på genomgående fantastiska melodier i kombination med ett grymt riff som låter bekant men ändå nytt. Här finns flera progressiva inslag. Både dubbeltrampsförsett solostick som ett lugnt och eftertänksamt parti med sång och orgel.
Höjdarlåtarna avlöser varandra: Zeppelinska ”Waters flowin’” är ett lugnare nummer. Medryckande och melodiöst med en stilfull avslutning av ett ensamt piano. Proggiga eposet ”It’s all been said” har allt, vackra melodier, utsökta instrumentala passager och sorgkant i vackra melodier. ”Goodbye to innocense” är en snabb shuffle med sväng och pondus. ”Dreams of yesteryear” är det närmaste en ballad vi kommer. Ett underbart skönt tillbakablickande nummer och en värdig avslutning av ett utmärkt album.
Denna skiva är en universallösning både för de som uppskattar välspelad klassisk hårdrock som progressiva rockfans, eller för de som är mer inriktade på AOR eller melodiös hårdrock och metal. Uriah Heep har också fattat att tio låtar är lagom på ett album, och här finns inte ett dåligt spår. Det enda som möjligtvis fattas är den där idiothiten som skulle putta upp plattan till en solklar femma.
Stilmässigt är det, föga förvånande, brittisk Classic rock som står i fokus. Paralleller kan dras till Deep Purple, Rainbow, Dio, Genesis, Whitesnake, Led Zeppelin och UFO. Kort sagt är detta ett skolexempel av vitala brittiska dinosaurier i hur man gör fantasifull klassisk hårdrock år 2018. Imponerande!
