ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

The Oath – The Oath

4 Shares

the-oath-the-oath250

Den här recensionen kom att bli en av de märkligaste jag har skrivit under min tid hos Rocknytt. Under den dryga månaden som The Oaths självbetitlade debutplatta har funnits ute så har bandet hunnit bli hyllade av en enig kritikerkår och höjts till skyarna av mer eller mindre alla och nu har bandet också gått ut med att man lägger ner sin verksamhet, bara knappa två veckor efter att plattan släppts i USA.

Duon som bestod av Linnea Olsson (gitarr) och Johanna Sadonis (sång) träffades i Berlin dit Linnea Olsson flyttat år 2012. Johanna Sadonis drev rockklubben Kill Em All och efter att de två bara träffats ett fåtal gånger bildade de alltså ett band ihop. Med hjälp av basisten Simon Bouteloup (Kadavar) och trummisen Vincent Wager (Angel Witch) gick man in i Studio Cobra i Stockholm och spelade in sin debutplatta med Martin “Konie” Ehrencrona som producent. Tidigare har Martin Ehrencrona bland annat producerat In Solitudes senaste alster Sister som släpptes ifjol. Just In Solitude har också en medlem som medverkar på plattan i form av gitarristen Henke Palm, som bidrar med några gitarrsolon. Henke Palm spelar också tillsammans med Linnea Olsson i Sonic Ritual. Som ni hör är det ett riktigt grymt och namnkunnigt gäng som ligger bakom den här plattan och att bandets logga är ritad av Watains frontman Erik Danielsson är väl bara vad man kan kalla den berömda pricken över i.


När plattan drar igång får man väldigt snabbt upp förhoppningarna om att detta är ett projekt som inte bara är lovande i teorin, utan som även tycks leverera i praktiken. Riffet på inledande All Must Die är riktigt rått och skitigt och för tankarna till mörkerorkestrar som In Solitude och The Devil’s Blood. Låten fortsätter att röra sig vidare i ett ljudlandskap där heavy metal på ett effektivt sätt beblandar sig med ockult rock med en klar old school-känsla samt klassisk doom i Black Sabbath/Trouble/Pentagram-stil. Man bygger sedan vidare med kanonlåtar som Silk Road, Night Child, Black Rainbow, Silver And Dust samt avslutande Psalm 7. Förutom tidigare nämnda band så skulle jag också vilja nämna Ghost som ett exempel på en ensemble som låter lite snarlikt som The Oath. Kanske inte så mycket på den senaste given Infestissumam, men debuten Opus Eponymous har helt klart en hel del likheter med The Oaths dito när man ser till stilen på en del låtar samt en del riff som är råa men samtidigt väldigt snygga. Fans av just Ghost samt framförallt In Solitude och The Devil’s Blood lär ta The Oath till sina mörka hjärtan och nu när bandet också lägger ner lär det ju inte minska credden direkt heller.

Just genren vintage rock/ockult old school har ju blivit riktigt populär de senaste åren och även om The Oath har gjort en grym platta så har man kanske inte heller revolutionerat genren direkt. Det The Oath gör har gjorts förut, dels av band på 60- och 70-talet, men också av andra band i den nyare vågen, men det betyder ju inte att The Oath är sämre rent kvalitetsmässigt för det. Man har helt klart knåpat ihop en platta som kommer att vara med på många årsbästalistor, det finns en bra chans att den även hamnar på min, men framförallt så har man nu i och med uppbrottet gett upphov till en platta som säkerligen kommer att ses som en mytomspunnen kultklassiker i många, många år framöver precis som att bandet i sig också lär få en legendstatus inom undergroundkretsar väldigt snart, om man inte redan har hunnit få det.

Tack så mycket för en solid debutplatta, The Oath, och tack för en kort men intensiv och succéartad karriär. Ni kommer att gå till historien som ett band som aldrig gjort en dålig platta.

Band: The Oath
Titel: The Oath
Genre: Ockult rock
Skivbolag: Rise Above Records
Producent: Martin Ehrencrona
Releasedatum: 2014-03-17
Betyg: 8/10
Bästa låt: All Must Die

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Proppen

Proppen

Skribent
RELATERADE ARTIKLAR
Inga inlägg hittades.
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter