Det har gått fjorton år sedan senaste plattan, svanesången, “Head off” så att “Eyes of oblivion” varit efterlängtad är nog årets underdrift. Bandet har dessutom sovit en Törnrosasömn efter att man lade av 2008 som, i och för sig, bröts 2016 men på skivfronten har det varit tyst. Tills nu.
I intervjuer har man kunnat läsa att huvudmannen, bandledaren, fixpunkten, klippan, Nicke Andersson, för första gången verkar ha känt tvivel men att han skulle släppa något halvhjärtat finns inte på rock n roll – kartan. Så här är nya plattan vare sig du vill inte.
Hur låter det då? Jo, tack. Helt okey och mer därtill men det är självklart inte den vitaminkick som debuten var utan det är en mogen, stabil rockplatta, lite som ett “best of Nicke Andersson” skulle man kunna säga. Men framförallt är det välgjort, snyggt och smart. Inget gubbfläsk här inte, ingen trött boogie eller missriktad punkattityd utan klassisk rock, kanske som att bläddra medlemmars skivsamlingar och aldrig lämna 1970-talet.
Ibland känns det som om det är en Imperial State Electric-platta då hantverket är mer powerpop än punk med snygga refränger och avslappnad sång. Faktum är att Nicke sjunger allt bättre med åren och som snart nybliven 50-åring verkar han hittat sitt röstläge.
Man måste även nämna trummisen Robban Eriksson som jag nog vill hålla som en av landets bästa med sitt drivna Keith Moon-spel på stadig jazz och bluesbotten samt med ett stadigt beat. Boba Fett, Anders Lindström, är ännu en musiker att beundra. Han tar bara den plats han behöver, varje nedtryckt tangent är välplacerad som en straffspark i krysset. Hans roll i Hellacopters kan aldrig påpekas för ofta.
Dregen är som vanligt rakt ner i fickan och rätt. Rockriffen sitter där de ska och hans bidrag “Thin foil soldier är så mycket glamrock det kan bli utan att bli The Ark.
Kort sagt, välkomna tillbaka. Vi har saknat er…
Artist: The Hellacopters
Titel: Eyes of oblivion
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 2022-04-01
Bäst: “Can it wait”, “The pressure´s on”, “Thin foil soldier”
Betyg: 4/5
