Band: LaValle
Titel: Dear Sanity
Genre: Hårdrock
Skivbolag: Kivel Records
Producent: Ty Sims
Releasedatum: 2013-08-20
Betyg: 6/10
Kivel Records har en tendens att ge oss melodisk rock och hårdrock som konstruerad i nuet, men som lika gärna skulle ha kunnat gjorts någon gång under de senaste 30 åren. Jag tänker på band som Tango Down, FarCry, Adrian Gale etc.
Efter att ha lyssnat på LaValle kan jag konstatera att John Kivels känsla för att hitta denna typ av band håller i sig. Med andra ord så är det inget nyskapande vi bjuds på utan klassik hårdrock med ett uppdaterat sound.
Kanske är det så enkelt att skivorna mognar av sig själva då Kivel inte låter sig stressas med att släppa sina skivor. Denna har haft en över ett år lång promotion bakom sig, vilket är lite väl långt och under den tiden har i alla fall mina förhoppningar stegrats, men som de brukar sägas, den som väntar på något gott……
I detta projekt har vi med oss en del bekantskaper t.ex. Carsten Schultz och Rami Ali (Evidence One) och Paul Logue (Eden´s Curse). Dessutom bidrar den mest frekventa keyboardisten i branschen just nu, Alessandro Del Vecchio, med snygga slingor.
Laguppställningen kompletteras med gitarristen Eddie LaValle som också står för merparten av låtskrivandet tillsammans med Paul Logue. Även James och Tom Martin är bidragande i låtskrivandet som i mycket annat just nu.
För flera månader sedan släpptes första smakprovet från albumet, öppningsspåret “Fading Like The Sun”, vilket var en smart val då den skapade mersmak. När tillslut hela skivan blev tillgänglig imponerade den stort till en början, men har efter flertalet lyssningar mattats betydligt.
Carstens opolerade röst är en fröjd för örat, likaså herr Logues låtskrivande som alltid är tillfredställande. Däremot står Rami sin vana trogen och erbjuder ett ytterst opersonligt trumspel. Det blir inte bättre av att de avverkar nästan samtliga låtar i mellantempo och det blir lite väl långrandigt och småtrist.
De svagaste låtarna är de som självaste LaValle har satt sin kråka på. De saknar de stora refrängerna och det är inte svårt att avgöra vem som skrivit vad.
Skivan blir för förutsägbar och bleknar därför lite för fort.
Men ni som har saknat Evidence One kan få bra stimulering av detta album. Trots allt är det mer än godkänt och ger en härlig nostalgikänsla, men tyvärr räcker det inte längre denna gång.
Bästa låt: The Lucky Ones
