ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Saxon – Hell, Fire And Damnation

(Scroll down for the English version)

Den här legendariska gruppen saktar inte av på takten, utan fortsätter att skapa energifylld, tyngre musik med kvalitet och de turnérar fortfarande regelbundet. Saxon släpper nu sitt tjugofjärde studioalbum ”Hell, Fire And Damnation”, som innehåller tio spår, bestående av ett intro och nio låtar.

Saxon spelar Heavy Metal med ett innehållsrikt ljud. Musiken är adrenalinfylld. På ”Hell, Fire And Damnation” finns ingen ballad, men det är inte något jag saknar. I texterna återfinns många historiska kopplingar, vilket inte är ovanligt för den här gruppen.

I mars 2023 slutade gitarristen Paul Quinn att turnéra med Saxon. Ny duellerande parhäst till Doug Scarratt blev Brian Tatler (Diamond Head). Naturligtvis är det svårt att ta över efter Paul, men jag såg Brian uppträda tillsammans med bandet på festivalen Skogsröjet i somras och han smälte in mycket bra i gruppen. Tatler är sedan tidigare en vän till medlemmarna, vilket förklarar en god gemenskap och sammanhållning på scenen redan från start.

Introspåret ”The Prophecy” ger en skräckfilmskänsla med sina rovdjursläten. Sedan hör vi skådespelaren Brian Blessed tala, både kraftfullt och teatraliskt. Titellåten som följer direkt efter är en briljant komposition med en skön rytm och en refräng som fastnar omedelbart. ”Hell, Fire And Damnation” är en blivande hit, som jag sjöng med i redan första gången den nådde mina öron. Tempot blir lugnare i mitten och ett fantastiskt gitarrsolo levereras. Biff Byford har både kraft och raspighet i rösten.

”Madame Guillotine” inleds med sköna bastoner. Texten är fyndigt skriven med en dos av brittisk humor, som får mig att brista ut i skratt, trots att det är så makabert. Här kan man verkligen snacka om galghumor. Ett fint gitarrsolo bryter av mitt i låten. ”Fire And Steel” är ett bra exempel på Saxons sound. Snabba trummor drar igång den här biten. Den skicklige Nigel Glockner håller inte bara en hög hastighet, utan spelar även nyanserat. Gitarrsolot börjar lugnt, men blir snart otroligt energiskt. Scarratts och Tatlers toner tvinnar sig om varandra i en snygg avslutning på spåret.

Finalnumret ”Super Charger” är en låt som har växt sig starkare för varje gång jag har hört den. Här finns ett sprudlande gitarrsolo. Spårets och därmed albumets sluttoner eskalerar och far som en liten virvelvind genom kroppen på lyssnaren, vilket ger ungefär samma glädje som infinner sig på en konsert.

Pluspoäng ges för en bra produktion, skickliga musiker, sångare och låtskriveri. Materialet är som vanligt producerat av Andy Sneap (Judas Priest, Exodus, Accept) och Biff Byford. Ingenting är för komplicerat och de har inte lagt på så mycket efteråt, utan det är bara äkta spelande. Albumomslaget är skapat av den grafiska formgivaren Peter Sallai, Mortpaintgraphics.

Även om man saknar Quinn, så fungerar samspelet mellan Doug och Brian finfint. Gitarrlirandet är utmärkt. De båda gitarristerna växlar galant spelandet mellan sig och ibland hör vi dessa herrar tillsammans på ett lekfullt sätt. Basspelandet är grymt bra. Nibbs Carter är en uttrycksfull basist, som har en livfull nerv i sitt framförande.

Gruppen levererar alltid med kvalitet och det är beundransvärt. Precis som på exempelvis albumen ”Wheels Of Steel” (1980) och ”Denim And Leather” (1981) rullar musiken fram på en hög växel. Det är förstås inte bara full speed, utan det finns små variationer också. Rock’n’Roll-melodierna får humöret att gunga upp i topp. Låten ”Altar Of The Gods” (från ”Solid Ball Of Rock” i början av 90-talet) påminner om soundet på nya plattan, precis som hela skivan ”Thunderbolt” (2018). Fast den sistnämnda, även om den innehöll flera guldkorn, hade kanske överlag lite för mörk, hård och dyster stämning. Jag är väldigt glad att nya materialet ”Hell, Fire And Damnation” är så mycket bättre. Musikernas skicklighet tycks få blodet att rusa i mina ådror. Byford är en stark sångare, med en karaktäristisk röst, som binder ihop allt. Han kan ryta i, för att sedan glida upp i falsett. Biff har även en stark scennärvaro och en suverän kontakt med publiken. Det vet alla som har sett Saxon live, något jag hoppas på att få göra snart igen.

Den mästerliga Heavy Metal-truppen slår till med ett album vilket tillhör de bästa som bandet har gjort. Saxon låter bättre än någonsin!

Saxon – Hell, Fire And Damnation 1
Foto: Saxon, facebook.

(English version)
This legendary group is not slowing down, but continues to create energetic, heavier music with quality and they still tour regularly. Saxon now release their twenty-fourth studio album “Hell, Fire And Damnation”, which contains ten tracks, consisting of an intro and nine songs.

Saxon plays Heavy Metal with a rich sound. The music is full of adrenaline. On “Hell, Fire And Damnation” there is no ballad, but it’s not something I miss. The lyrics contain many historical connections, which is not unusual for this group.

In March 2023, guitarist Paul Quinn stopped touring with Saxon. Brian Tatler (Diamond Head) became the new dueling pair horse to Doug Scarratt. Needless to say, it’s hard to take over from Paul, but I saw Brian perform with the band on the festival Skogsröjet this past summer and he blended in very well with the group. Tatler is since before a friend to the members, which explains a good fellowship and cohesion on stage right from the start.

The intro track “The Prophecy” gives a horror movie feeling with its predator sounds. Then we hear actor Brian Blessed speak, both powerfully and theatrically. The title song that follows immediately after is a brilliant composition with a nice rhythm and a chorus that sticks immediately. “Hell, Fire And Damnation” will become a hit, which I sang along to already the first time it reached my ears. The tempo calms down in the middle and a fantastic guitar solo is delivered. Biff Byford has both power and raspiness in his voice.

“Madame Guillotine” opens with lovely bass notes. The text is cleverly written with a dose of British humour, which makes me burst out laughing, even though it is so macabre. You can really talk about gallows humour here. A nice guitar solo breaks off in the middle of the song. “Fire And Steel” is a good example of Saxon’s sound. Fast drums kick off this piece. The skilled Nigel Glockner not only maintains a high speed, but also plays nuanced. The guitar solo begins calmly, but soon becomes incredibly energetic. Scarratt’s and Tatler’s tones intertwine in a nice ending to the track.

The finale number “Super Charger” is a tune that has grown stronger every time I have heard it. There is an exuberant guitar solo here. The closing tones of the track and thus of the album escalate and pass like a small whirlwind through the body of the listener, which gives about the same joy that appears at a concert.

Plus points are given for a good production, skilled musicians, singer and songwriting. The material is as usual produced by Andy Sneap (Judas Priest, Exodus, Accept) and Biff Byford. Nothing is too complicated and they have not added much afterwards, but it is only real playing. The album cover is created by graphic designer Peter Sallai, Mortpaintgraphics.

Even if you miss Quinn, the interaction between Doug and Brian works great. The guitar playing is excellent. The two guitarists gallantly alternate the string work between them and sometimes we hear these gentlemen together in a playful way. The bass playing is awesome. Nibbs Carter is an expressive bassist, who has a vivid nerve in his performance.

The group always delivers with quality and that is admirable. Just like on, for example, the albums “Wheels Of Steel” (1980) and “Denim And Leather” (1981), the music rolls forward on a high gear. Of course, it’s not only full speed, but there are small variations as well. The Rock’n’Roll melodies get the mood swinging up to the top. The song “Altar Of The Gods” (from “Solid Ball Of Rock” in the early 90s) is reminiscent of the sound on the new disc, just like the whole record “Thunderbolt” (2018). Although the latter, even though it contained several gold grains, perhaps overall had a bit too dark, hard and gloomy atmosphere. I am very happy that the new material “Hell, Fire And Damnation” is so much better. The skill of the musicians seems to make my blood rush through my veins. Byford is a strong singer, with a characteristic voice, which ties everything together. He can roar, to then slip into falsetto. Biff also has a strong stage presence and a superb connection with the audience. Anyone who has seen Saxon live knows that, something I hope to do again soon.

The masterful Heavy Metal troupe strikes with an album which is one of the best the band has made. Saxon sounds better than ever!

Band: Saxon
Titel: Hell, Fire And Damnation
Genre: Heavy Metal
Skivbolag: Silver Lining Music
Antal spår: 10
Speltid: 42:25
Releasedatum: 2024-01-19
Bästa låt: Hell, Fire And Damnation
Betyg: 5 av 5 

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER