Band: James LaBrie
Titel: Impermanent Resonance
Genre: Metal
Skivbolag: Inside Out
Producent: Jens Bogren
Releasedatum: 2013-07-29
Betyg: 6/10
Redan 1999 släppte James sin första soloskiva under namnet Mullmuzzler. De hann även göra ett andra album innan han inledde nuvarande samarbete med Matt Guillory. Tillsammans släppte de första albumet 2005 för att sedan följa upp den med 2010 års “Static Impulse” och nu tre år senare är album nummer tre redo att släppas. Detta är en naturlig utveckling och inte särskilt stor sedan “Static Impulse”, men varför förstöra ett vinnande koncept?
När svenske Darkane-trummisen Peter Wildoer anslöt 2010 bidrog han med magnifikt spelande, men också den aggressiva sången som gav en härlig kontrast i låtarna. Det temat har man spunnit vidare på även om låtarna har blivit en aning mer dämpade på denna skiva.
Detta är modern semiprogressiv metal med en svulstig produktion från Jens Bogren. Matts keyboard får mycket plats och det är en mäktig ljudmatta som levereras. Som första singel bjöds vi på öppningsspåret “Agony”, vilket bådade gott för alla oss som gillade “Static Impulse” då den känns som en klon från den skivan. Med en thrashinspirerad vers med Peter vrålandes för att sedan låta James silkeslena stämma smeka ut melodierna i refrängen är det en mycket bra start. Men det blir tyvärr en aning missvisande av skivan som helhet. “Undertow” som är låt nummer två är liknande: upptempo, growl (om än lite) och en vacker refräng och skivans bästa spår, men med liten marginal. Låt tre “Slight Of Hand” drar ner tempot en aning, men besitter nödvändiga ingredienser för att bli en bra låt. Sedan dyker lite av skivans problematik upp. “Back On The Ground” är en semiballad som är lika melodiös som vacker och jag kan uppskatta dessa typer av spår om de förblir en eller två. Men här har vi även “Holding On”, som för övrigt platsar som ordinarie. “Lost In The Fire”, “Say You´re Still Mine” och “Amnesia” gör det dock inte. Även om de låtarna besitter en del finare stunder så blir det för tillrättalagt.
Däremot är låt tolv “I Will Not Break” en suverän avslutning med frenetiskt trummande, inget Peter-growl men istället är det James lite mer råa stämma som passar utmärkt och som det borde funnits mer av.
“I Got You” är okej, “Letting Go” är som helhet ett minus i låtlistan. Den tillsammans med “Amnesia” har de sämsta refrängerna på skivan, alldeles för simpelt.
Efter att ha lyssnat ett flertal gånger på detta 50 minuter långa album drar jag omedvetet referenser till band som t.ex. Dead By April och pojkband från 90-talet. Ibland blir skildringarna i låtarna för vida för att det ska fungera tillsammans samtidigt som det låter lite för snarlikt när man jämför spåren och det kan bli lite väl sockersött med James’ stämma i de avskalade numren. Dessutom är keyborden aningen för framträdande ibland.
Det funkar som allra bäst i det snabbare spåren som gärna kunnat få vara fler samtidigt som de borde strukit ett par spår av den lugnare varianten. Då kanske en bra balans hade infunnit sig.
I jämförelse med “Static Impulse” kan man konstatera att Matt och James hoppar i samma hage med detta album. Detta är ett bra album, men förväntningarna på vidare utveckling var större och händer det inte mer till album nummer fyra så riskerar de att sjunka ännu lägre i betygsskalan.
Ni som gillade “Static Impulse” och gillar James LaBrie som sångare har inget att frukta.
Bästa låt: Undertow
