Vad säger man till de som förlorat nära och kära i dödsolycka. Hur hanterar men obegripliga katastrofer och hur står man ut med det man inte står ut med? Hårdrocken är min bästa terapi och vän.
Under sommaren jobbar jag som journalist på Nerikes Allehanda. En fin och anrik tidning ledd av publicisten och det fria ordets riddare, min vän och kollega sedan närmare 35 år, Anders Nilsson från Kisa.
Som reporter får man ta bollen på volley och man vet aldrig hur dagen slutar och knappt hur den börjar heller för den delen.
Torsdagen den 9 juli var jag ute på ett gig med “Idol-Martin” som är något av hemmason i Örebro. En trevlig kille som älskar The Beatles och The Band. Det är klart att man spontant tycker om en sådan snubbe.
När jobbet är klart beger jag mig mot redaktionen när jag blir uppringd och får höra att det hänt en olycka med ett flygplan. Jag ger mig av mot flygplatsen som ligger ett stenkast från centrala Örebro.
När jag väl är på plats inser jag att jag är första journalist på plats. Ingen vet något om vad som hänt. Timmarna går och sanningen börjar gå upp för oss på plats. Något hemskt har hänt. På natten står det klart att nio stycken personer har omkommit när planet de åkt med kraschat. Jag läser det om och om igen. Det är svårt att ta in och jag är reporter och håller mig kylig i jobbet. Måste vara n e u t r a l, måste hålla ihop när man möter folk i sorg, i förtvivlan och som mist en vän, ett barn, en bror eller syster.
Hur gör man? Vad gör man? Vad frågar man?
Inte en aning. Man litar på sin erfarenhet, sina kollegor och man drivs av att försöka förklara och förstå.
När det är som mörkast och svårast är musiken min terapi. Att ligga i mörkret och lyssna på Johnny Cashs malmklingade röst ger tröst, Mark Lanegan rosslar som om döden var honom i hälarna och det lindrar lite. Deras kamp blir min. Blues läker alla sår sjöng Roffe Wikström, det är samma sak med hårdrocken och denna vecka har At The Gates mästerliga platta “The Nightmare Of Being” vaggat mig till sömns.
Hårdrocken läker alla sår…
