
KRÖNIKA: KISS – En avsminkad hämnd (Revenge, 30 år)
Personliga anekdoter blandas med KISStoria. Allt mynnar ut i ett skamlöst hyllande av underskattade ”Revenge” som i år firar trettio!
Personliga anekdoter blandas med KISStoria. Allt mynnar ut i ett skamlöst hyllande av underskattade ”Revenge” som i år firar trettio!
Jag hade tänkt att skriva något lite trevligt och gubbgnälligt om hur illa jag tycker om unplugged, Mello eller självutnämnda skickliga musiker men det får bli en annan gång och inte när världen, eller Europa i vart fall, står i brand.
Jag inser redan direkt jag plitat ner rubriken att den är fel, kriget är ju redan här. Krig är skit, hårdrock är kärlek är min egentliga åsikt och även om jag ger blanka fan i Putin och hans anhang så drabbar det våra systrar och bröder i öst. Där måste vi visa medmänsklighet och kärlek.
I min roll som musikrecensent har jag varit som en gud, en domare och bödel i ett. Likt en Judge Dredd med vasst tangentbord har jag under snart 40 år hyllat, skändat och tyckt till om, främst, hårdrock.
Ofta utbrister folk i olika forum sin kärlek till något de kallar “80-tals” musik. Ett uttryck jag, som levde, verkade och växte upp på 1980-talet, står helt främmande inför. Rocknytts suraste gubbe, Jerry Prütz, reder ut begreppen.
Meat Loaf, eller Marvin Lee Aday som han var döpt till, var inte bara stor till kroppshyddan, hans musik var svulstig, bombastisk och storslagen. Precis det jag avskyr, men ändå gillade man hans låtar då det alltid hade refränger att nynna med i.
Nästan alla pojkband, Britney, Pink och Kathy Perry har samtliga fått hits skrivna av ett gäng svenska hårdrockare.
För mig handlar hårdrock om att vara en finne i samhällets röv, att stå upp för sig själv, den man är och musiken man älskar.
I genren AOR är det inte värt besväret att låta som Håkan Hellström eller Sean Banan. Sångaren är av allra största vikt, det vill säga huvudnyckeln till att låsa upp alla andra lås
Förbrödringen var total, det spelade ingen roll om man var halt eller lytt, ung eller gammal, homosexuell eller straight, turk eller svensk, svetsare eller aktiemäklare; några tjog patches på jeansvästen rådde bot på det mesta.
Hank von Hell / Helvete är död. Rocknytts Jerry Prütz minns en briljant frontman och en snäll kille som ville väl. I fredags somnande han in 49 år gammal.
När är det läge för ett etablerat band att kasta in handduken – när man varit dålig längre än man har varit bra, när publiken sviker eller hälsan falerar? Rocknytts Jerry Prütz funderar i över frågan…
Hur tänker du egentligen, var du full när du såg bandet NN och vad har du egentligen för utbildning? Det är saker man kan få höra om man skrivit en recension som inte fallit läsaren på läppen. Man blir lika överrumplad varje gång fast man borde vara van efter drygt 40 år i yrket.
Vad är egentligen viktigast – texten eller musiken? Å andra sidan kanske det är en enhet som går hand i hand och skapar magi? Rocknytts Jerry Prütz tar sig en funderare på vad texten och musiken betyder för en låt och den som lyssnar.
Med sin coola stil, snygga mustasch och stadiga basspel har han varit en influens för unga basister under ett drygt halvt sekel.
Vad väljer du, symfonisk rock, symfonirock eller rock med symfoniorkester? – frågan är nog snarare om detta kan eller bör kombineras.
Förra och årets ledord för egen del var förändring! När jag tänker efter så har nog den tankekonstruktionen infiltrerat mitt sinne de senaste 10 åren. Varför köra i samma hjulspår år in och år ut!? AOR är och har indirekt varit konservatismens högborg sedan den uppstod. Fans vill se förändring, men när det väl kommer till kritan så ska ett band alltid låta som det alltid gjort.
Orden är inte mina utan allas vår citatmaskin och gitarrhjälte Yngwie Malmsteen och kommer ur en intervju jag gjorde med honom för många år sedan.
Eric Wagner, sångare i Trouble och The Skull dog tidigare i månaden i sviterna av covid 19. Han blev 62 år. Jerry Prütz tecknar hans porträtt.
www.rocknytt.net © 2010 – 2021
CHEFREDAKTÖR
ANNONSANSVARIG
WEBB/SOCIALA MEDIER