Många anser sig kallade, få är utvalda och jag är en av dem som faktiskt har licens att tycka högt och lågt om musik i allmänhet och om hårdrock in synnerhet.
Numer har varje självutnämnd expert med ett konto på FB eller Insta möjlighet att säga sitt. Både bra och rättvist men se upp för åsiktspolisen…
Visst har väl även du en Steffe, Örjan eller Rogga i din bekantskapskrets. Ni vet en sån där irriterade person som är så “jävla metal” att hen skiter taggtråd och äter spädbarn till frukost, har sex silverringar på varje hand och Manowar gaddat i pannan. En som tar sig rätten att anse vad som är metal eller inte.
Personen, ja mannen då, för det är väldigt sällan som Lotta, Eva eller Rosie tar sig rätten att skriva folk på näsan att Ghost är pop, Lars Ulrich inte kan spela trummor samt drar “roliga” skämt om Håkan Hellström.
Det är inte bara trångsynt, det är direkt hämmande om man vill bredda sitt lyssnande eller om man själv vill pröva lyckan som låtskrivande rockstar.
Minns ett samtal under Stockholms stadion med Iron Madiens huvudsaklige låtskrivare, grundare och ledare, Steve Harris där han lovprisade den grekiskfödde kompositören Vangelis (1943 – 2022) som mest ägande sig åt att skriva filmmusik till, bland annat, Blade Runner och Triumfens Ögonblick. Det var nog bland annat, hos Vangelis som Steve hämtade inspiration till Maidens långa och mer episka låtar.
När jag träffade James Hetfield i samband med ett gig i Solnahallen på 1980-talet pratade vi mest om countrymusik.
Ja, ni fattar hur urbota dumt det är att sätta upp regler för vad man lyssnar på eller inte. Men visst, det finns saker jag har svårt för, inte förstår eller faktiskt inte gillar.
Då kan det vara bra med en god vän som tipsar och trugar. Någon som vill göra din värld mera innehållsrik och vackrare.
Inte mer regelstyrd eller likriktad. Därför bör du se upp för hårdrockspolisen…
