Lördagen den 15 februari intog krigsmaskinen från Falun Hovet i Stockholm. Att säga att det går bra just nu för Sabaton känns som en grov underdrift. Jag har väldigt svårt att se att något annat power metalband i dagsläget skulle lyckas sälja ut arenor som O2 i Prag och Wembley Arena i London som båda har en publikkapacitet på över 10000 åskådare. I princip varje spelning på nuvarande Europaturné har varit slutsåld och så var det även ikväll. Det ligger en aura över förväntan i hela Hovet och jag tror ingen blev besviken över vad de fick se och höra. Förra gången jag såg Sabaton var på deras egen festival i Falun i somras och det var nog den minst bra spelning jag sett med dem. Att de ösregnade och var kallt spelade så klart in men bandet kändes där och då rätt så trött och oinspirerat. Kvällens spelning var raka motsatsen då de verkligen visade upp sig från sin bästa sida och fullständigt körde över publiken både vad gäller framförande av låtarna och en show med mängder av pyro.
Bandet öppnade som vanligt med Ghost Division för att gå över i Great War där de brände av mer eld än de flesta band gör under en hel konsert. Scenbygget var mer eller mindre identiskt med det som visades upp på sommarens Sabaton Open Air och snyggast blev det under The Attack of the Dead Men då allting, precis allting, på scenen gick i grönt och Jocke Brodén framförde låten iklädd gasmask. Det är för övrigt en riktigt bra låt som faktiskt blir ännu bättre live än den är på skivan. The red Baron framfördes med en till ett flygplan förklädd hammondorgel som Tommy lekte lite med innan låten började. Bismarck har växt fram till en publikfavorit vilket märktes på publikens reaktion när det gick upp för den att det var den låten som stod på tur. Under de sista fem låtarna av det ordinarie setet fick bandet sällskap av förbandet Apocalyptica på scenen och inledde det med Angels Calling. Jag tror faktiskt det var första gången de spelade den när jag har sett dem och den gjorde sig riktigt bra med Apocalyptica. Bäst av låtarna de framförde tillsammans var The Price of a Mile som fick rejäl allsång från publiken under refrängen. Efter Carolus Rex, givetvis framförd på svenska, lämnade bandet scenen med orden “Det börjar bli sent nu och i morgon är det söndag och alla ska upp tidigt och gå till kyrkan.”
Först ut av extranumren var Primo Victoria och den går alltid hem hos publiken (och mig) och sedan följde låten som, åtminstone i Sverige, frammanar den största allsången under en konsert med Sabaton. Jag menar givetvis En livstid i krig där publiken som vanligt mer eller mindre tog över sången och hela Hovet blev upplyst av alla mobiler som publiken uppmanades att lysa upp med. Den låten är så enormt mycket bättre på svenska än engelska att det nästan är löjligt. Två låtar återstod och bandet skojade som vanligt till det lite innan Swedish Pagans spelades. Det är egentligen är rätt medioker låt som har växt ut till en rejäl publikfavorit och bandets “nationalsång” oavsett var i världen de spelar. Att de avslutade med To Hell and Back var väl en lika stor skräll som att de inledde med Ghost Division. Innan den kom dock ett par skivbolagsrepresentanter ut på scenen och överräckte ett par priser till bandet. En guldskiva för The Great War och ett pris för antalet streams i Sverige. Jocke hörde precis som jag fel först och förtydligade för publiken att det inte var “half a million streams utan half a billion streams”. En halv miljard streams enbart i Sverige är sjukt mycket. När To Hell and Back hade klingat ut fick bandet ta emot välförtjänta ovationer från publiken innan alla glada och lyckliga vandrade hemåt.
