Förra gången som ZZ Top stod på Sweden Rocks scen så blev jag mer än positivt imponerad av gubbarnas härliga sväng. Att dom inte rörde sig många meter gjorde ingenting då den oerhörda rutinen och glimten i ögat gjorde att man bara älskade det hela. Så den här gången så hade jag goda förhoppningar om att det skulle bli riktigt trevligt, men vad var det egentligen som hände?
50 års jubileum stod för dörren och det var inget som märktes av inledningsvis, mer än att det kändes segt och oinspirerat. Skägglöse Frank Beard stirrade ner i trummorna och malde på, variationen på musiken var marginell och det mest spännande som hände i ”scenshow” var när Dusty Hill och Billy Gibbons bytte bas och gitarr. Skägg, solglasögon och hatt är ju lite coolt och låtar som Gimme all your lovin, Legs och Sharp dressed man så borde stämningen ha lyft men den tröskande boogierocken räcker inte alls till och det hela liknade mer och mer en antiklimax. När stora delar av publiken
lämnar för att se något annat, äta, dricka eller ett toabesök så känns det mest sorgligt att ett halvt sekel inte firas av på ett mer värdigt sätt än det här.
Det känns inte riktigt som ZZ Top själva är så sugna på att lira, och tillropen till publiken känns mer slentrianmässiga än med hjärtlig entusiasm. Den jämntjocka tillställningen blev också väldigt kort och då extranumret Jailhouse Rock drar igång så har jag redan vänt på klacken och är på väg bort. Vilken oerhört trist sorti det blev för ett av våra mest klassiska rockband. Jag vill inte på något sätt eller vis påstå att det här var dåligt, utan bara att jag hade förväntat mig så mycket mer. Den här kvällen så fick vi verkligen höra ett band som har lirat i över femtio år, även om Dusty Hill och Frank Beard bara varit med i fyrtionio år av dessa.
