Teknisk perfektion, komplicerade takter och intrikata musikstycken som ibland sträcker sig upp mot tjugo minuter (eller mer). Nä, Dream Theater är måhända inget band man dansar till. Däremot är de ett band man spisar. Ett band att avnjuta och beundra för sin oerhörda virtuositet som man både kan imponeras av och bli avundsjuk på för densamma. Dream Theater är en vattendelare. Det finns de som älskar och de som avskyr, och det är bra! Det huvudsakliga syftet med stor konst är nämligen att den ska skapa starka reaktioner.
Det är både bra och dåligt att Dream Theater har fått en betydligt senare speltid i år än vid sina tidigare Sweden Rock besök. Det blir inte alls samma känsla av magi att se dem kvart över fem på eftermiddagen i gassande sol. Dåligt att de fått den otacksamma uppgiften att spela efter KISS som drar över sin speltid med en kvart.
Dream Theater kräver mämligen mycket av lyssnaren när det gäller både tid och engagemang. De hinner knappt värma upp innan de tackar för sig redan 01:15, en halvtimme innan utsatt sluttid.
Vad det beror på är höljt i dunkel i skrivande stund. Kanske är de förbannade på KISS? Kanske strulade något för dem på scen? Orsaken kan jag just nu bara spekulera i.
Vad som är klart däremot är att vi som alltid bjuds på en buffé av blytungt och lättsamt, anskrämligt fult och änglalikt vackert, proggigt och thrashigt. Synnerligen spretigt, ibland allt på samma gång, ibland var för sig. Ofta är det helt fantastiskt och ibland förbluffande konstigt. Dream Theater lever efter devisen ”more is more”, för att citera en viss herr Malmsteen!
Bandet öppnar lite ”lagom” med ”Untethered angel” och Sabbath/Metallicadoftande ”The enemy inside” innan de öppnar alla spjäll och blir sådär vansinnigt galna som bara, och då menar jag bara, de kan bli. Nattens vackraste stund infaller i ”Fall Into the light” vars gitarrsolo är så vackert att man kan gråta åt det. Snöpligt att vi inte fick mer bara. Det här känns alldeles för rumphugget. På tok för mycket fattas för att konserten ska kännas fullkomlig.
