Hurula – Liverecension Bråvalla 2017-07-01

0 Shares

Först ut för undertecknad den sista dagen av Bråvalla 2017 var ingen mindre än Robert Hurula, svart och svår, 38 år i år. Denne luleåfödde dysterkvist gjorde sig ett namn som sångare och frontman i det fantastiska och numer tyvärr nedlagda Masshysteri, men kör nu sedan några år tillbaka som soloartist.

Konserten inleds med käftsmällen “Ont Som Jag” från senaste skivan “Vapen Till Dom Hopplösa” och vad som väntar är sedan en ganska jämn blandning av låtar från nämnda skiva och den makalösa debutplattan “Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För”. Höjdpunkten nås i den magiska “Skjut Mig”, men även relativa rariteten “Betongbarn” från EPn med samma namn får håren på mina armar att resa sig i givakt.

Hurula och hans synnerligen kompetenta, hårda och svängiga kompband bjuder på kompromisslös och larmig rock med en stor dos av det ständigt närvarande norrländska vemodet. Det är desperat och oroligt samtidigt som det är fokuserat och målmedvetet.



Inte många artister bjöd på mer känsla både musikaliskt och framförandemässigt under årets Bråvalla än vad Robert Hurula och hans band gjorde. På en så stor och i många fall opersonlig festival är det akter som det här som står för själ och hjärta, vilket framgick med all önskvärd tydlighet i publikresponsen och hur en tagen frontman avslutar spelningen genom att gå längst hela kravallstaketet för att omfamna de främsta raderna av åhörare som samlats för att lyssna till en av vår samtids främsta rockpoeter.


Hurula
Luna
2017-07-01

0 Shares
Proppen

Proppen

Skribent

Relaterade artiklar

Hittade inga inlägg.
Sweden Rock Magazine

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!