Slidin´Slim eller Anders Landelius som han heter när han går på gatorna som en ganska vanlig man, besitter en av landets allra bästa rockröster.
För mig är det endast Thåström som skulle kunna matcha Slidin’s känslofullt volymstarka röst. Han är rösten bakom industribluesduon Dead Soul där In Flames-turnékeyboardist sköter spakar och maskiner. Dessutom valde självaste Nergal från Behemoth Anders som en av sångarna på Me And That Mans andra och utmärkta album jämte Corey Taylor (Slipknot), norrmanen Sivert Höyem och flera från den svartskurna hårdrockseliten. Dessutom öppnande Dead Soul för Ghost runt hundra gånger. Ja, ni fattar – Slidin’ Slim har ett CV som talar för sig självt.
Dock är han i grund och botten en bluesman som likt Robert Johnson mycket väl kan ha sålt sin själ till Hin Håle nån mörk natt i en vägkorsning.
Slidin’ Slim spelar deltablues och endast med stöttning av ett fast fotstampande bjuder han på egna låtar som utmärkta “Brand New Face” bredvid klassiker som just “Crossroads” och “Me and the devil blues” av nämnde Robert Johnson. Allt spelat på Micky Moodys (Whitesnake) gamla National Steelgitarr. Bara det värt en omväg som White guide skulle skriva.
Medan vännen Tobias Forge dompterade publiken på Sweden Rock Festival ledde Slidin’ Slim oss genom livets skiften. Kärlek och död är bluesens teman och han gör det så bra, faktum är att han är bäst i klassen eller som Motalaprofilen och musikentusiasten Dany Thunder sa efter giget – “det här är musik på riktigt”.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Betyg: 4,5/5
