Thundermother var ett utav de sista banden ut på årets Sweden Rock. Jag har sett gruppen live förut, men inte efter senaste medlemsbytet, så med spänd förväntan och stor nyfikenhet såg jag fram emot konserten som avslutade festivalen för mig på lördagkvällen.
Bandet har släppt fem album. Det senaste ”Black And Gold” kom förra året och de turnérar återigen med Scorpions. Gruppen bildades 2010. En stor förändring i lineup’en hände 2017 och tidigare i år skedde en total förändring igen. Förutom grundaren och gitarristen Filippa Nässil består nu Thundermother av den återvändande basisten Majsan Lindberg, sångerskan Linnéa Vikström (Therion, At The Movies) och trummisen Joan Massing (Honey Creek).
De här tjejerna sparade inte på krutet, utan det var fullt ös från start till mål. De rev av låt efter låt och tog endast en myspaus efter drygt halva showen, då Filippa plockade fram en akustisk gitarr till låten ”Sleep”. Den stunden var det bara hon och sångerskan på scenen. Det var något de aldrig tidigare hade gjort på en festival, men det gick hem hos publiken. Stämningen blev helt magisk. Här hördes också ordentligt vilken bra röst Linnéa har.
Några låtar in i konserten spelades den fantastiska ”Heat Wave”. Den levererades med en skön rytm och tjocka riff. Två små podium fanns framme vid scenkanten, som Nässil, Vikström och Lindberg då och då klev upp på. Enkelt, men effektfullt. Massing var en energisk trummis, som imponerade med sitt kraftfulla, rytmiska spelande. De tre andra medlemmarna rörde sig över hela scenen. Majsan och Filippa gick ofta längst ut på någon av sidorna. Emellanåt ställde de sig sida vid sida och gungade i takt. Ibland stod även Linnéa bredvid och trion headbangade eller gjorde något annat exakt samtidigt. Det var fantastiskt härligt att se de här synkroniserade rörelserna.
Under den kraftfulla hårdrockslåten ”Dog From Hell” pumpade sångerskan näven i luften och publiken gjorde likadant. Adrenalinet och musiken rusade sedan vidare i ”Into The Mud”, i vilken Majsan spelade ett kort och bra bassolo. Filippa är en enastående gitarrist och hon framförde många suveräna solon. Ett av de bästa den här kvällen var i klassikern ”Shoot To Kill”. Nässil är otroligt skicklig och hon fick fram ett väldigt fylligt ljud. Gitarrtonerna ekade nästan i luften. Intensiteten och hastigheten ökade ännu mer i slutet av konserten. Solot i ”Driving In Style” var en rejäl åktur.
Här fanns ett bra samspel. Alla tog lika mycket plats och de kändes redan som ett sammansvetsat team. Som åskådare var det svårt att stå stilla. Det var bara att släppa loss, precis som artisterna på scenen. Det här var verkligen Rock’n’Roll som tog sats och drämde till, på ett positivt sätt. En konsert värd att minnas och som gav mersmak.
Betyg: 5/5
