Anthrax leverar, dessvärre gör inte publiken det.
Precis som ovanstående mening säger så når spelning aldrig något toppbetyg, men det är heller inte något som Anthrax bör beskyllas för. I mina ögon och öron så är Anthrax ett underskattat band, och det är tyvärr det som sätter inte bara en utan två käppar hjulet för dem. Trots att de många IRON MAIDEN-tröjorna som syns i publikhavet inför spelningen ger en bild av att det ska vara många klasiska metalfans på plats så verkar det tyvärr vara så att de flesta är oinsatta svenssonlyssnare som försöker skaffa en bra plats inför kvällens huvudakt. Det jublas efter låtarna, det klappas i händer lite då och då, men överlag så verkar många vara oförmögna att röra på sig. Stundvis upplever jag mig vara omgiven av lyktstolpar. När “Deathrider” dundrar på i 200 BPM gör jag ett tappert försök att starta en mosh pit, men antalet deltagare går att räkna på ena handens fingrar.
Att Anthrax underskattas resulterar ofta i att de får kortare speltider, vanligtvis 45-60 minuter och då måste setlisten kortas ner. Detta är ännu en gång, inte bandets fel, MEN, när de får ont om speltid väljer de tyvärr att ta det säkra före det osäkra. Istället för att våga satsa på nya låtar eller bortglömda pärlor så väljer man nästan bara de största hitsen. Vilket förvisso kan vara kul om det är första gången man ser bandet, men för mig är det gång nummer tre – och samtliga av dessa spelningar har varit av den kortare modellen. Så för min del saknas det tyvärr lite variation från Anthrax sida. De säkra korten som “Madhouse”och “Caught in a Mosh” sitter som handen i handsken, men att få höra låtar som “The Devil You Know” från bandets senaste alster eller den otroliga riffkavalkaden “In My World” från bandets glansdagar hade definitivt inte skadat.
Betyg: 7/10
Bäst: Madhouse
Sämst: Publiken
