Dagar
Timmar
Minuter
Sekunder
LIVERECENSIONER SRF
POPULÄRA LIVERECENSIONER SRF
INTERVJUER SRF
ALLA NYHETER
opeth
Foto: Evelina Szczesik

Liverecension: Opeth – Sweden Rock Festival 2022-06-10

Av alla udda fåglar på denna festival, så är Opeth det bandet som sticker ut mest och bäst. Trivselministern Mikael Åkerfeldt skulle med all säkerhet kunna vara underhållande på en sopstation, månen eller som ett fantastiskt önskedrömmande skulle kunna vara, som gäst hemma i min soffa. Mikael är fullständigt medveten om att han älskar att prata och är full medveten om att tiden är kort på festivaler och ska man hinna spela något så får han dra ner på snacket. Han proklamerar tidigt att Opeth inte är något kött och potatis band, även om de älskar kött och potatis band utan mer som Flygande Jakob, skitäckligt!

Är det festivalspelningar så håller sig Opeth inom vissa ramar och man kan förvänta sig ungefär samma låtlista. Att ett band kan svänga sig med så vitt olika stilar kan te sig förvirrande för en festivalpublik som kanske av en slumpa travar förbi Opeth och får ena stunden höra vackra sånger, ibland så sjungs det på svenska eller engelska och det i kombination får folk att tappa konceptet. För den inbitne Opeth fantasten är det säkert oerhört rolig att se den nyfikna klia sig förvirrat i skallen.


Knivstasonen Fredrik Åkesson drar garanterat till sig gitarrfantaster och en vacker inledning Hjärtat vet vad handen gör. Ghost of Perdition och Cusp of Eternity försvinner i sommarsolen. Ghost of Perdition, som är från skivan Ghost Reveries (från 2005), och The Drapery Falls, från skivan Blackwater Park (från 2001), den skiva som en del skulle säga är deras bästa och där de fick hjälp av Steven Wilson som producent, som verkligen lyfte hela bandet.

Det är svårt med Opeth, där de har en sån stor mängd låtar som de skulle kunna ta ifrån när de spelar. De är ju ett band som verkligen inte bara har en eller ett par skivor som är fansens (enda) favoriter, utan de utvecklas med tiden och gör närmast bättre och bättre skivor. Något gammalt troll kanske dock tycker att de borde ta med något från de fyra första skivorna (dvs de som kom före Blackwater Park: Orchid 1995, Morningrise 1996, My Arms, Your Hearse 1998, och Still Life 1999). Särskilt kanske de kommer att sakna Face of Melinda från Still Life, eller Demon of the Fall från My Arms, Your Hearse.

In My Time of Need och Sorceress sväljer man inte bara ner med någon bira, utan det kräver sin lyssnare och det är nog säkert som Åkerfeldt är medveten om och hans mellansnack är så underhållande att många bara stannar på vägen och tittar upp mot scenen. Opeth avslutar med avslutar de med Deliverance (titelspåret från skivan Deliverance, 2002), en låt som de mer inbitna, rättrogna fansen tycker att de måste ha med (det brukar bli ett ramaskri om de inte tar med den). Jag tycker den är ganska tråkig.

En stilla reflektion är varför Opeth inte väljer nån låt från Heritage (2011) (där de slutade Growla) eller från Watershed (2008) (deras sista growlskiva, som på många sätt är ett mästerverk). Jag har hört någonstans att Åkerfelt tycker att låtarna där är ganska svåra att spela live och så kanske hans röst inte håller för så mycket growl. Låtarna där är också antingen ballader eller längre, komplexa, nästan symfoniska kompositioner med många vändningar i låtarna. Jag sakna låten Heir Apparent.

Men jag kanske skulle säga att de genom det här valet vill framstå som just ett mer vanligt hårdrocksband och inte som ett black metal-band, om än också med lite mer inslag av progressiv rock, men även den delen är lite tillbakadragen. Ganska publikinfriande trots allt, mina vänner!

Betyg: 4/5

RELATERADE ARTIKLAR
TOPPLISTAN SRF-NYHETER
FESTIVALNYHETER
VECKANS MEST DELADE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter