Egentligen kan man sammanfatta Freedom Call på precis samma sätt som konferenciererna Melker och Mattias gör under sin presentation: Tysk power metal med riddare, unicorns och castles. Detta är ett band som är som klippta och skurna för en ölstinn festivalpublik.
Inledningsvis vill dock inte sångljudet samarbeta vilket gör att ”Union Of The Strong” låter lite burkig, torr och livlös. Detta problem har rättat till sig en aning lagom till ”Tears Of Babylon” där Christian Bay uppviglar publiken till att hoppa i takt till de stridslystna synthfanfarerna. I ”Spirit Of Daedalus” har bandet hittat formen ordentligt, det här är ett kärnkraftverk av explosiv energi!
”M.E.T.A.L” är i mångt och mycket en signaturmelodi för bandet och nu är både sångljud och publik ordentligt med på noterna. Lika cheesy som underhållande är det när Christian får publiken att bokstavera och sedan skrika ”Metal”! Så det hörs över hela Blekinge.
Freedom Call stortrivs på scen, det är breda leenden från öra till öra mest hela tiden och det är svårt att inte smittas av detta. Setlistan är tajt och dynamisk och allsången står som spön i backen i finfina dängor som ”Freedom Call” och ”Power & Glory”. Absolut bäst är idioteuforiska
”Warriors”! Det blir inte mer solskensmetal än såhär och då har jag överseende med att avslutande ”Land Of The Light” egentligen är en rätt pajig pastisch på ”The Final Countdown.
Bäst: ”Warriors”, ”Freedom Call”, ”Power & Glory”
Betyg: 4/5
