Band: Kvelertak
Titel: Meir
Genre: Rock/Black Metal/Hardcore
Skivbolag: Sony Music
Producent: Kurt Ballou
Releasedatum: 2013-03-25
Betyg: 7/10
Den norska sextetten Kvelertak (som för övrigt betyder “strypgrepp” på norska) från staden Stavanger består av medlemmarna Erlend Hjelvik (sång), Vidar Landa (gitarr, piano), Bjarte Lund Rolland (gitarr), Maciek Ofstad (gitarr, sång), Marvin Nygaard (bas) samt Kjetil Gjermundrød på trummor. Efter sin minst sagt fantastiska självbetitlade debutplatta från år 2010 etablerade man sig snabbt som favoriter hos både kritiker och den stora massan. Till och med hipsters tog Kvelertak till sina ironiska hjärtan och bandet blev utan tvekan ett av de banden som det var allra häftigast, alternativt och ”inne” att gilla. Kvelertak gick från klarhet till klarhet och rönte stora framgångar, vilket var helt välförtjänt och i sin ordning om ni frågar mig. Efter en sådan succé till debutplatta kan det vara tämligen ångestladdat att försöka skapa en lika lyckad uppföljare, då förväntningarna allt som oftast är skyhöga både från musikjournalister och från fans. Ghost är ett band som tvivelsutan lyckades med detta i år, men tyvärr så lyckades inte riktigt Kvelertak och det smärtar mig att skriva detta då jag verkligen gillar det här bandet överlag.
När Meir inleds med låten Åpenbaring känner man direkt att det inte är riktigt lika bra som på debuten, men man skakar snabbt av sig denna känsla och sätter sitt hopp till att det ska bli bättre till nästa låt. Dock är inte Spring Fra Livet i klass med materialet på debutplattan den heller, utan vi får helt enkelt vänta till låt nummer fyra och låten Bruane Brenn innan vi får någonting som skulle kunna platsa på bandets förra alster. Även den nästkommande låten Evig Vandrar hade kunnat vara med på debutplattan utan att behöva skämmas, men sedan bjuds vi återigen på ett knippe låtar som inte riktigt kommer upp i den klass som jag hade hoppats skulle levereras på denna efterlängtade andra platta. Den avslutande låten Kvelertak är dock högkvalitativ och håller tveklöst debutklass, men att endast tre av elva låtar skulle kunna kvala in på tidigare nämnda debutplatta måste man ändå se som en besvikelse. Visst, Kvelertak är fortfarande bra, men det är ändå någonting som saknas från debutplattan.
Kvelertak spelar en blandning av larmande rock som skulle kunna liknas vid Turbonegro, vrålande aggressiv hardcore och klassiska element från den norska black metal-scenen. Det är snabbt, hårt, ösigt och frenetiskt, men just detta gör att det ibland känns lite enformigt och endimensionellt. Detta problem hade inte Kvelertak på debutplattan som kändes betydligt mer varierad och svängig. Där hade man lyckats skriva klart många fler intressanta slingor och hooks, men nu känns det tyvärr ofta tråkigt och oinspirerat. Det känns lite som att majoriteten av låtarna på Meir är de låtarna som var lite för dåliga för att platsa på debuten. Energin och framförandet håller utan tvekan bra klass, men låtskrivandet hade jag gärna sett att det höll en högre nivå. Det är väl egentligen inte dåligt på något sätt, men när man jämför Meir med sin föregångare, som det ju är omöjligt att inte göra, kommer man snabbt fram till att Kvelertaks utvecklingskurva inte går uppåt.
Om Meir var bandets debutplatta hade jag förmodligen haft överseende med fler saker och haft ett mer positivt synsätt på plattan överlag, men nu är ju detta Kvelertaks uppföljare till en platta som nästan måste ses som en modern klassiker vid det här laget. Jämför man då dessa två skulle jag bli en smula förvånad om någon av er kommer fram till att Meir är bättre, för denna platta saknar tyvärr låtar i klass med Mjød, Blodtørst och Fossegrim, utan känns alltför ofta som en massa där ingenting riktigt sticker ut.
Ser man dock Meir helt som en egen platta och inte alls jämför med debuten så är det väl ändå en bra platta, men mycket högre betyg än en sjua känner jag ändå inte att jag kan ge ut med tanke på den dipp bandet gjort under dessa tre år sedan man släppte sin självbetitlade debutplatta. Kvelertak har länge varit ett väldigt hypat band, men med Meir visar man tyvärr att hypen kanske inte riktigt är helt befogad, något som jag dock tycker att till exempel hypen kring ett band som Ghost är.
Tidigare under våren recenserade jag ett band från Östersund vid namn Djävulskap och kallade då dem för Sveriges svar på Kvelertak och jag måste säga att just nu är faktiskt dessa herrar också snäppet bättre än sina norska motsvarigheter, så jag kan med gott samvete tipsa er om att köpa Djävulskaps debutplatta Så Mådde Jag 1987 istället för att investera i Kvelertaks Meir om ni bara har råd att köpa en platta den här månaden. Att samtliga av er redan äger Kvelertaks debutplatta tar jag för givet då den är ett måste i var man och kvinnas hem. Förhoppningsvis kan Kvelertak åstadkomma en platta värdig denna debutplatta nästa gång man släpper något nytt, men den här gången misslyckades man tyvärr även om Meir inte är någonting att skämmas för heller. En bra platta som dock blev en besvikelse för alla oss som hade hoppats på så mycket mer.
Bästa låt: Bruane Brenn
