(Scroll down for an English version.)
En sann mästare och hans Midnight Blues Band gjorde ett framträdande på klubben Islington Academy i London, 2 december 2009. Den minnesvärda konserten de gjorde blir nu möjlig för alla fans och övriga musikälskare att ta del av. Jag tror att mannen i fråga själv skulle ha uppskattat att få dela med sig av sin spelglädje.
Gary Moore (1952 – 2011) glänser i sitt gitarrspelande genom hela produktionen, som endast innehåller några få ord till åskådarna här och där. Akustiken i lokalen var väldigt bra och applåderna från människorna på plats ger en mycket bra livekänsla. Samt att de bjuds in att sjunga med, eller gör det självmant, förstärker också upplevelsen ljudmässigt.
Här blandas covers med egna verk. Vi ges lite Boogie woogie Rock’n’roll och ett tyngre gitarr-riff, men mestadels är det blues som levereras, många gånger på ett lekfullt vis.
”Oh, Pretty Woman” ska inte förväxlas med Roy Orbinson’s melodi med samma namn. Låten vi hör irländaren framföra gjordes av Albert King 1967. Den inleder här ”Live From London” med en rivstart. Emellanåt är det som om han sjunger duett med sin gitarr, från klara toner till rockigt ös. Det är toppklass och efteråt utbrister ett intensivt jubel från publiken.
”Down The Line” innehåller också en massa energi. Precis som i tidigare nämnda bit hörs Gary’s enormt snabba fingerarbete väldigt tydligt, men ännu mer i det här glada, fartfyllda stycket. Härligt trummande bidrar till det rullande tempot.
Den bästa covern han ger oss är ”All Your Love” (Otis Rush), som Moore gör en underbar version av. Dessutom är de dova slagen på trummorna helt fantastiskt. En fin inledning på gitarr och det briljanta spelandet fortsätter genom hela sången, på ett varierat sätt. Frontmannen lyckas få det att aldrig låta likadant, vilket är något som märks genom hela skivan.
Trots att ”Still Got The Blues” fortfarande spelas ofta på radio och man har hört den väldigt många gånger, så var det precis som om jag på riktigt, för första gången hörde allting ordentligt. Låten, en fenomenal kreation, grep tag i mig starkare än förut.
Däremot kan jag tycka att i ”Parisienne Walkways” (skriven tillsammans med Phil Lynott, Thin Lizzy) dras gitarrens gnällande läte ut lite onödigt länge emellanåt. Fast där och då drogs han kanske med i ögonblicket på scenen, för att försvinna in i känslan av musiken. När det är bland de sista tonerna vi får höra från honom, då gör det inte så mycket.
Luta dig tillbaka, slut ögonen och koppla av till den lågmälda, men starka ”Have You Heard”. Både text och instrument är intensiva. Strängarnas ljud känns inuti lyssnarens kropp. Ett par små sekunders pauser fick mig att tappa andan. Låt musiken fylla och lyfta dig, för att sväva iväg på en bärande våg av gitarrtoner.
Lite längre fram kommer den enastående covern ”I Love You More Than You’ll Ever Know” (Donny Hathaway, 1973). Här hörs också vilken bra sångare han var. Gitarristen var ett med sitt instrument. Mjukt och skarpt på samma gång, men vackert. Undertecknad blev djupt berörd. Även en sådan detalj som ett snabbt, utebbande eko av gitarren som avslutar spåret, är suveränt.
Något som kan få vem som helst att hoppa upp ur stolen och släppa loss i någon slags dans är ”The Blues Is Alright” (cover av Milton Campbell, från 1984). Rytmen är så härlig att det är omöjligt att sitta stilla. Att publiken jublar är lätt att förstå.
En skön vaggande rytm finner vi i ”Bad For You Baby”, fast på ett sätt som får dig att vakna till. Den utsökta livekänslan inbringar en önskan om att få ha varit där, i verkligheten, under hela konserten.
Innan skivan tystnar hör man hur glad han var. Ett litet skratt avslutar alltihopa.
De positiva orden ur ”Since I Met You Baby” (cover av Ivory Joe Hunter, från 1956) ringer i mina öron. Var Gary Moore än befinner sig hoppas jag att han allt som oftast avfyrar ett solo och är så ”Happy as a man can be”.
(English version)
A true master and his Midnight Blues Band made an appearance at the club Islington Academy in London, December 2, 2009. The memorable concert they did now becomes possible for all fans and other musiclovers to witness. I think the man in question would have appreciated sharing his joy of playing.
Gary Moore (1952 – 2011) shines in his guitarplaying throughout the production, which contains only a few words to the spectators here and there. The acoustics in that place was very good and what also gives a very good live-feeling are all applause from people in the event. As well as being invited to sing along, or do it on their own, also strengthens the audio experience.
Here is a mix of covers and his own works. We get some Boogie woogie Rock’n’roll and a heavier guitar riff, but mostly blues is delivered, many times in a playful way.
“Oh, Pretty Woman” shall not be mistaken to be Roy Orbinson’s melody with the same name. The song we hear the Irishman perform was made by Albert King in 1967. It here introduces “Live From London” with a flying speed. From time to time, it is as if he sings a duet with his guitar, from clear tones to a rougher Rocksound. It is top class and afterwards an intense cheer from the audience erupts.
“Down The Line” also contains a lot of energy. Just as in the previous mentioned track, Gary’s tremendously quick fingerwork is heard very clearly, but even more in this happy, speedy piece. A great beat on the drums contributes to the rolling tempo.
The best cover he gives us is “All Your Love” (Otis Rush), of which Moore makes a wonderful version. In addition, the muffled drumming sound are absolutely fantastic. A nice intro on guitar and his brilliant playing continues through the entire song, in a varied way. The frontman manages to make it never sound the same, which is something noticeable all through the record.
Although “Still Got The Blues” is still often played on the radio and you have heard it so many times, it was just as if I really, for the first time heard everything properly. The song, a phenomenal creation, grabbed hold of me stronger than before.
However, in “Parisienne Walkways” (written together with Phil Lynott, Thin Lizzy) I think the guitar’s whining sound is sometimes unnecessarily too drawn out. But then and there he was maybe carried away about the moment on stage, to then disappear into the feelings brought by music. When it is among the last tones we hear from him, it does not matter that much.
Sit down, lean back, close your eyes and relax to the calm, but strong “Have You Heard”. Both lyrics and instruments are intense. The sound of the strings is felt inside the listener’s body. A few pauses, no longer than a couple of seconds, made me lose my breath. Let the music fill and lift you, to float away on a bearing wave of guitartones.
A little later comes the outstanding cover “I Love You More Than You’ll Ever Know” (Donny Hathaway, 1973). Here is also heard what a good singer he was. The guitarist was one with his instrument. Soft and sharp at the same time, but beautiful. The author of these lines became deeply touched. Even such a detail as a quick echo of the guitar finishing the track, which is heard when the sound fades out, is superb.
Something that can make anyone jump out of the chair and move wildly in some kind of dance is “The Blues Is Alright” (cover by Milton Campbell, from 1984). The rhythm is so wonderful that it is impossible to sit still. That the audience is cheering is easy to understand.
We find a lovely swaying pace in “Bad For You Baby”, but in a way that makes you wake up. The excellent live-feeling brings a wish to have been there, in reality, during the whole concert.
Before the record goes silent you hear how happy he was. A small laughter ends it all.
The positive words from “Since I Met You Baby” (cover by Ivory Joe Hunter, from 1956) ring in my ears. Wherever Gary Moore is, I hope he every so often fire off a solo and is so “Happy as a man can be”.
Låtlista:
1.Oh, Pretty Woman
2.Bad For You Baby
3.Down The Line
4.Since I Met You Baby
5.Have You Heard
6.All Your Love
7.Mojo Boogie
8.I Love You More Than You’ll Ever Know
9.Too Tired/ Gary’s Blues 1
10.Still Got The Blues
11.Walking By Myself
12.The Blues Is Alright
13.Parisienne Walkways
