Båda bröderna Abbott (RIP) är numera i hårdrockshimlen och “Welcome Home” blev den sista skivan som Vinnie Paul någonsin trummade på. Trumspelet är förövrigt en av de största behållningarna på denna vilt spretande och något ojämna platta. Jag tycker bandet bara blev bättre fram tills de släppte “Blood For Blood” 2014, efter det högkvalitativa albumet, så vet jag inte om man fick beslutsångest och inte visste vilken fot de skulle stå på? “Unden!able” var ett hopkok av ingrediensen som inte riktigt gifte sig med varandra och produktionen var det stora minuset. När det kommer till ljudet, så är det betydligt trevligare på nya plattan. Även om det som sagt är lite väl spretigt och det låter som man åtminstone delvis har försökt locka mainstreampubliken att börja lyssna på dem. Sådana initiativ brukar sällan vara av godo och man riskerar faktiskt att förlora sina “kärnlyssnare” efter vägen.
Rent allmänt är “Welcome Home” ingen dålig platta. Men den står sig ganska slätt mot Hellyeah´s fyra första album. Fast den är å andra sidan lite bättre än förra skivan, men jag hade gärna bytt ut några av de lugnare spåren mot några riktiga “krossarlåtar” istället. När en skiva inte är suverän, så brukar man sällan klaga på speltiden, fast nog borde man väl ha kunnat skriva mer än 36 minuter musik på en tvåårsperiod? Slutbetyget hamnar kort och gott på “bra”. Jag tror ändå att Vinnie är ganska nöjd med den nya plattan, när han sitter där på ett moln och tittar ner på oss andra. Nu kan han ju dessutom lira Pantera-låtar med brorsan dagarna i ända!
