NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Angel – Risen

44 Shares

Tänk att det tog magiska fyrtio år för att komma med uppföljaren till Sinful. Angel som har varit ett kultband då man låg på klassiska Casablanca samtidigt som Kiss, och var till skillnad mot sina sminkade bröder (Gene Simmons upptäckte bandet) helt klädda i vitt men med en galet påkostad scenshow (med tanke på hur pass få album man ändå sålde). Rent musikaliskt så spelade man i en helt annan liga, men att nå ut till den stora publiken var svårt och riktiga hitlåtar saknades. Kultstatusen har bara växt med åren och Angels skivor idag är rariteter som vinylälskare samlar på, så varför då bryta kulten med att släppa en ny platta efter så många år?

Den enkla anledningen var väl att gitarristen Punky Meadows och sångaren Frank DiMino, beslöt sig att man faktiskt hade något mer att presentera för världen. Jag får väl erkänna att jag var väldigt skeptiskt inställd inför det här släppet och hade till och med svårt att få mod till mig att lyssna på Risen om det nu skulle vara en riktig kalkon.

Farhågorna besannades tack och lov inte med inledande Under the Gun, där Punky’s tunga riff satt som en smäck och DiMinos röst fortfarande håller mycket hög klass. Angel fortsätter sedan rada upp riktigt bra låtar och det med den där hitkänslan som saknades en aning under sjuttiotalet. Shot of Love, Slow Down, Over My Head och det med Charlie Calv på keyboards som har ersatt Gregg Guiffra på ett ytterst förtjänstfullt sätt. En låt som inte alls gick hem hos mig till en början var sju minuter långa 1975, men lyssna bara på textens inledning och det blir en häftig tidsresa tillbaka. Sån här musik görs liksom inte längre. Jo, det gör ju det uppenbarligen och att Meadows och DiMino inte bara försöker krama ur sig något patetiskt för att kunna sno åt sig några dollar utan istället presenterar en modern sjuttiotalsklassiker (hur man nu kan göra det?) är direkt beundransvärt.



Angel klämmer till med tungriffande We Where the Wild och Frank DiMino ligger nog på sin yttersta gräns och tanken slår mig om han verkligen klarar av det live. Sen så början Risen tappa lite i styrfart med pittoreskt charmiga I.O.U. som kan vara rolig när man är på sitt allra bästa humör men nog hade man kunnat klara sig utan den. Sen följer ett antal mindre spännande nummer innan Punky Meadows sparkar igång Our Revolution som borde haft en mer framskjuten position på Risen. Original trummisen Barry Brandt är numera ersatt av Billy Orico som här gör sin klart starkaste insats.

Från tunga Our Revolution så tvärvänder man med sextiotals doftande Tell Me Why, och det undrar jag också. Att Meadows och DiMino suttit på en bunt låtar under dessa fyrtio år kan man förstå, men inte hade väl man behövt släppa alla låtar? My Sanctuary är egentligen det avslutande spåret och den är tämligen medelmåttig. För att trumfa det hela så blir det sjuttonde spåret en nyinspelning av klassiska Tower från debuten.

Angels comeback är som en buffé kryddat med extra allt, och less is sometimes more även om det är fantastiskt kul när någon vågar fläska till det ordentligt. Produktionen är inte riktigt så där härligt analogt kryddig som på sjuttiotalet utan varierar från låt till låt och antalet gör det hela lite svajigt och inte helt lätt att komma in i. Men trägen vinner, och efter ett stort antal lyssningar i hörlurarna så landar Risen på ett högt betyg tillslut. Nu är bara drömmen att SRF bokar in bandet, vilket vore episkt underbart.

Artist: Angel
Titel: Risen
Genre: Hård Rock
Skivbolag: Cleopatra Records
Releasedatum: 2019-09-04
Betyg: 4/5
Bästa låtar: Under the Gun, Shot of Love, 1975

44 Shares

Relaterade artiklar

POPULÄRT JUST NU
FILM
LIVE
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!