Egonaut – Deluminati

För lite drygt ett år sedan vann Egonaut tävlingen Livekarusellen, en vinst som innebär en räcka livespelningar under ett år. Ett sådant “pris” kan man ju tycka vad man vill om men att bandet med sin råa energi vinner tävlingen är ingen högoddsare.

En högoddsare var dock pressmeddelandet om detta albums release. Även om jag utan större ansträngningar lyckats se bandet live tre gånger sedan i somras så har det varit väldigt tyst om en eventuell ny release. Till den 12 maj, vill säga. “Vi har signat nytt skivkontrakt och släpper nytt album om tre veckor”, var kontentan av det utskicket…

Det har surrats om att en viss musikalisk riktningsändring skulle vara på gång och lite av det nya har jag ju hört live men att det skulle vara så här pass markant var en överraskning. En stor fet positiv överraskning!

Nåväl, i inledande duon “The Declaration” och “From The Coals” är förändringen minimal, man hör att det är Egonaut, fast med den inte helt oviktiga skillnaden att Fredrik Jordanius sång har förbättrats en hel del sedan de tidigare albumen.

Det är från och med tredjespåret “Pariah” det händer på riktigt. Det var faktiskt längesedan en albumtitel varit mer passande för det är mörkt, det är grymt och stenhårt i knappt styrfart. Det är bassträngar slappare än gubbtaskar, det är liderlig sång och en orgel som verkligen befäster mörkret och allvaret. Det som händer vid 2:51 och cirka två minuter framåt i “Pariah” får fortfarande efter 20 lyssningar håret på mina armar att resa sig och det är nog bara en rakning av nämnda kroppsdelar som kan få ett slut på det även i framtiden.

“Hex”, tillsammans med ovan nämnda, är två lysande stjärnor på en i övrigt väldigt konsekvent anrättning. En anrättning så mörk och doomig att den får tidiga Black Sabbath att framstå som ett Skate Punk-band.

Ja, jag älskar vad jag hör och Egonaut har i alla beståndsdelar utvecklats ytterligare ett steg. Allt låter helt enkelt snäppet bättre. Lite mörkare, lite bättre…