Ja, jösses så den gode multiinstrumentalisten Max Enix tar i med den koloss som dubbelplattan “Far From Home” utgör. Det här är den absoluta motsatsen till introvert och minimalistisk musik, herr Enix har anammat legendariske Yngwie J. Malmsteens klassiska citat: “How can less be more? More is more!” till 100 %.
Enligt biografin som jag har till mitt befogande så skriver den Schweiziske kompositören att skivan är ett sammelsurium av progressive symphonic post rock/metal, filmmusik med inslag av world music/new age, hip hop och jazz som samsas med Budapest Symfoniorkester.
Det är liksom inte Ockelbo ABFs Tuta och Blås han har i ryggen. Intrumentalister som Michael Romeo (solo, Symphony X), Per Nilsson (Scar Symmetry, Kaipa, Meshuggah), Derek Sherinian (solo, Black County Communion, ex-Dream Theater) och Mattias IA Eklund (Freak Kitchen) dyker upp och levererar järnet. Lägg därtill en veritabel uppsjö av gästsångare i världsklass som vår egna Tom S. Englund (Evergrey, Redemption, Silent Skies) som gnolar tjusigt i vanlig ordning, Andy Kuntz, (Vanden Plas/Abydos/Last Paradise Lost), David Readman (Adagio, Pink Cream 69), Fabio Leone (Rhapsody of Fire, Angra), Damian Wilson (ex-Threshold, Arena, Ayreon) och Marcela Bovio (Stream of Passion, Ayreon) som alla bjuder på skönsång och som tyvärr agerar stark kontrast mot en enda egentlig plump i protokollet.
Max Enix själv.
Killen skjuter sig i foten så att det skvätter tår och hälsenor milsvida omkring. Jag vill verkligen älska den här plattan. Långa låtar, konceptalbum och både sångare och intrumentalister i absolut världsklass. Det händer ytterst sällan men här efterlyser jag med ljus och lykta autotune på den vokala biten. Lyssna på Enix duett med Marcella Bovio i “The Broken Face” och återkom sedan till den här recensionen. Se så, inget mankemang nu! Raka spåret till YouTube, glo dig skelögd på videon nedan och läs sedan resten av min text.
Men… Tack och lov så är sursången i minoritet och spår som tex “Mirrors of Time” är härlig symfonirock med vackert strösslad glasyr av symfoniorkestern. Och här sjunger Max faktiskt riktigt bra, credit where credit’s due, liksom. Här skiner också Damian Wilson som en solbestrålad diamant tillsammans med den alltid lika fenomenala Heather Findlay (solo, ex-Mostly Autumn, Ayreon).
“Far From Home” bjuder på stor musikalisk variation också. Näst sista spåret “Angels of The Apocalyptic Storm” innehåller allt från frenetiska blastbeats till soft musikal. Svenske Niklas Kvarnforths (Shining) skönt raspiga taggtrådsvrål finns här som en skön motpol till den mer traditionella sången. Detta mastodontverk avslutas också som sig bör på ett storvulet sätt med den 26 minuter långa, Godzilla-fläskiga smockan “Far From Home” där Max slänger in alla instrument under Guds blå himmel, en köksinredning från 1982-års IKEA katalog, tre brända mandlar och 14 kilo kattsand. Okej, jag överdriver men inte så mycket ändå.
Episkt är det enda epitet som räcker till här. David Fremberg (Andromeda) och Dan Swanö (solo, Nightingale, ex-Edge of Sanity) briljerar båda med innerliga insatser och stråkar, blås och pompa och ståt muckar gräl med de mer moderna instrumenten. Ibland blir ljudbilden lite grötig vilket är synd på så rara ärtor.
Jaha… Där drar vi iväg i 318 blås med lite fläktiga blastbeats igen. Oj, lite rap dyker upp som gubben i lådan, kul!
Nej men, Max…För helvete, intonera människa, intonera! Paja inte betyget nu när det bara är upploppet kvar
Summa summarum så landar betyget på en ytterst vobblig sjua. Utan sursång och framför allt fler sirliga sångmelodier (det blir rejält entonigt bitvis) så hade jag lätt och ledigt langat fram en ärtig åtta. Men med tanke på de garanterat tusentals timmar som ligger bakom ett verk som detta så vill jag ändå rekommendera plattan för musikälskare med ett öppet sinne då här finns godsaker att finna för den nyfikne.
Max Enix – Far From Home
Genre: Ööööh, typ alla? Men Symfonisk Rock/Metal möter musikal-ish
Skivbolag: Wormholedeath
Releasedatum: 9 juni 2023
Bästa låtar: Mirrors of Time, Far From Home
