Sverige, USA:s 54:e delstat? Jo många hänvisar just detta utifrån vår fäbless för Amerika. Fake news, definitivt, men ett visst korn av sanning ligger det i påståendet. Vår engelska är generellt sett topp notch parallellt som vårt språk tycks vara immunt mot att accentfrierier (för det mesta i alla fall). Två autonoma aktörer till att vi år in och år ut framavlar högpotenta sångare och sångerskor i genren.
Till vårt förfogande har vi bland annat tillgång till Björn Skifs, Stefan Nykvist, Rickard Bengtsson, Kenny Leckremo, Nils Patrik Johansson, Jonny Lindqvist, Herman Saming, Joey Tempest, Matti Alfonzetti, Mats Levén, Lars Säfsund, Tobias Jansson, Mike Andersson, Erik Mårtensson, Urban Breed, Björn Stridh, Erik Grönwall och Göran Edman.
Märk väl att detta är ett axplock från den svenska vokalistskattkistan. Jag hoppas vid Gud att ingen blev kränkt, eftersom jag enbart tog upp män, men Rick är en sådan, därav de valen. Utifrån att någon i dagens samhälle blir kränkt på någons annans bekostnad/sekundärt, så är hotbilden i högsta grad fortfarande påtaglig:))
Bland dessa vokalister i den högre skolan saknas i mina ögon en rejäl doldis nämligen Helsinborgsonen Rick Altzi. Detta till trots att mannen i fråga frontat band och konstellationer som At Vance, Thunderstone, Masterplan och Herman Frank, Sandalinas . På senare tid också synonym med Phenomenaprojektet Gathering of kings på tre album. Vi får inte heller förglömma underbara gästinhopp hos kollegan Magnus Karlssons Freefall.
När jag ändå förkovrar mig i det förgångna. Jag bara skriver At Vance! För mig var det dessa tyskar som plockade upp Yngwie Malmsteens arv på bästa sett. De lät lite som Yngwie 2000-talet 2.0 skulle låtit, det vill säga motsatsen till vad han nu producerar. Oliver Harman ersattes av Mats Levén, som 2007 ersattes av just Rick Altzi. Han inledde vokalistuppdraget med albumet VII, därefter Ride the sky 2009, och avslutningsvis med Facing your enemy (2012).
Längtar man tillbaka till old Yngwie med trumfs som Trilogy, Odyssey, Eclipse och Fire and ice så får man sitt lystmäte via radiovänliga neo-classics som “Shiver”, “Cold as ice”, “Ride the sky”, “Thorn”, “Last in line”, “Falling”, “Facing your enemy” och “Fear no evil“.
Efter At Vance sorti existerar det egentligen bara två adekvata fanbärare av Neo-classic arvtagare till The Yngwie Legacy. Det är belgiska Iron Mask, tyvärr ojämnheten personifierad samt den grekiska halvguden Gus G och dennes Firewind.
Ett av hårdrockens allra bästa band på denna sidan av 2000-talet var germanerna Masterplan. Deras första fyra album var av utomjordisk kvalite. Succesivt lämnade råttorna skeppet och när Rick Altzi ersatte norrbaggen Jorn Lande var handduken redan kastad. 2013 kom Masterplans femte platta ut Novum initium, och då var det i stort sett ett betydligt mindre kvalitativt band – tyvärr.
Samma fenomen drabbade Ricks inträde i finska Thunderstone där han ersatte Pasi Rantanen. Bandet mest ikoniska album Evolution 4.0 kom ut 2007, och är i mina öron bland det mest högkvalitativa som äntrat denna sida av 2000-talet. Därefter kom Rick in i bilden, på en platta som inte var något vidare, därefter II tog Pasi över vokalistrodret igen, via plattan Apocalypse again (2016), som i ärlighetens namn också var ljusår från Evolution 4.0.
Varför denna textutbredning, vi är väl inte amerikanare som får betalt per sida! Nä, tvärtom, jag och resten av mina recencentkollegor lyder under epitetet eldsjälar, det vill säga hängivenhet utan ersättning förutom möjligheter att möta våra så kallade “idoler”. Frågan är, vart på hängivenhetsskalan lägger vi dumhet, utifrån “har vi inget eget liv skalan”!?
Tyvärr är väl en av sanningarna att gratis är på tok för gott, så gott att utbudet över adekvat hårdrock information inte anses att vara värd att lägga pengar på då tillgängligheten är total och dessutom inte kostar en krona, eftersom den bara finns där. Ett sådant tänk kommer inom en snar framtid bita branschen hårdare i svanen än den tror, vi devalverar bort oss själva så att säga.
Går man exempelvis på en konsert så får man ju betala för att se artisterna, men också betala för att dricka öl, den kombinationen fungerar fortfarande. Det skulle vara intressant hur många som skulle se ett band ifall det inte serverades öl!? Jag tänkte väl det, betydligt färre.
Tillbaka till en annan verklighet, en likaledes konkret sådan nämligen Ricks Altzis röstresurser. Att han attraherat så många fantastiska band är ett bevis på att han tillhör gräddan av hårdrockssångare i världen. En vokalist som likt en musikalisk panter rör sig sig mellan genrerna power metal, hårdrock, melodiös hårdrock och AOR. Hans kraftfulla, aningen raspa stämma landar någonstans mellan Björn Stridh och Tobias Jansson från Saffire.
Nu till plattan! Frontiers nyaste och hetaste låtskrivar-kelgrisar: Ulrick Lönnqvist (Arctic Rain) & Pete Alpenborg (Arctic Rain) infiltrerar det mesta som rör sig i genren och Altzis debutalbum är inget undantag. Låtskriverikompetens delas halvdemokratiskt med Rick Altzi, Ken Sandin och parhästen Morgan Jensen (ej förväxlas med Morgan Johansson).
Det är ingen tvekan om att Gathering of Kings projektet, där Mr Rick varit ytterst delaktig i gett honom råg i ryggen. Denna musikboost har vitaliserat honom, och troligtvis föranlett detta album. Gästinhoppen på detta album är för övrigt nästintill i paritet med just Gathering of Kings.
Teamet Rick Altzi levererar oss melodiösa hårdrockfans en tidig julklapp, så mycket kan jag spoila redan nu, därav att jag endast går in på de godigaste bitarna i lösgodispåsen, inte alla 14 låtar!
Albumet inleds med AOR-hymnen “Point of no return“. En mer kraftfull inledning än detta är svår att hitta, den liksom sätter agendan på helt rätt plats. Refrängen är så diabolisk stark att låten i sig blir en vinnare. Efter fem genomlyssningar är jag fullt medveten om att det inte är det sista jag hör av detta kraftpaket.
Den tyngre Ozzyinspirerade “Crash and fall” tar upp stafettpinnen och levererar även den en ultragrym refräng av rang. Den liksom sticker ut, utan att man drabbas av “hört liknande 1000 gånger förut“. Vi hoppar till fjärde alstret som tillhör de best of the good guys. “Run to you” briljerar på alla plan och skapar synergier av synergier. Såhär ska den melodiösa slipstenen dras helt enkelt – världsklass.
Vi får hoppa till sjunde låten “Strangers in the real worlds” med syfte att hitta ytterligare ett Anthem av absoluta världsklass. Det innebär att vi nu är uppe på fyra sådana av sju möjliga. Vad kan man inte säga om låten, den bara har det, självklart adlad med en top notch refräng. Det är ju sådana här låtar som dels är minnesvärda för stunden, men också skiljer ut sig eftersom den också är tidlös. En bra låt är en bra låt, en överdjävligt bra låt är likaledes en överdjävligt bra låt!
En riktig grovver är AOR-pärlan “desire” som vuxit till sig i nästan samma kaliber som inledande “Point of no return“. Vi gör ytterligare ett skutt till låt 12 där Dio´s Stand up and shout liknande “Tossin´and turnin´” huserar. Tyngst, men ändå så klämkäckt melodisk; den majestätiska refrängen navigerar mig som lyssnare till ren hårdrockeufori.
Sist men inte minst hämtar jag kraft från albumets 13:e låt “Final warning“. Där satt den, en av plattans bredaste höjdpunkter visar sitt vackraste anlete. Hejuda mig vilken rakbladsvass fullträff! Pumpande keyboards, diktatorisk aggressiva riff, briljanta körarrangemang samt en refräng som är så infekterande som det bara är möjligt.
Skulle man roterat i låtordningen så borde detta örongodis med “Tossin´and turnin´” placerats tidigare, såväl för att stärka variationen som att höja kvalitetsribban.
14 låten kontrasterar plattan med sin första och enda ballad. Den poetiska och existentiella titeln “Where freams never die” dirigerar alstret till de övriga fullt godkända. Det finns säkert många därute som utan problem skulle kunna omfamna ett antal av dem som sina favoritlåtar på albumet.
Jag är oerhört förtjust i själva ljudlandskapet. Rick, Ulrick, Victor Ohlsson och Tomas “Plec” Johansson bör få all smicker i världen för att det låter så som det oftare borde låta när det kommer till melodiös hårdrock. Djävulskts blytungt, men ändå melodiöst, precis som på Treats Tunguska album, Black Swans debut eller Volbeats rent gudomlig Servant of the mind.
Vi som är hängivna hårdrockfans är födda på 60-talet. Vi är indoktrinerade med 80-tals hårdrock och vi har alla följt Fem myror är fler än fyra elefanter. Detta utmärkta pedagogiska barnprogram hade ett stående inslag som kort och gott kallades: en av fyra bilder ska bort, med huvudtanken att de som var kvar hade mest gemensamt.
Om samma pedagogiska verktyg appliceras på Altzis debutalbum ska 4 av 14 bort! Det finns ett syfte att 10 eller i värsta fall 11 låtar på ett melodiöst hårdrock- AOR-album är the perfect match.
Jag är fullt medveten om covidfrustrationen och dess härjningar, men 14 låtar är inte storhetsvansinne utan snarare en ogenomtänkt hybris. Aimar man att skapa ett helgjutet album, så gapar man via detta överflöd på för mycket. I min värld slår det tillbaka, eftersom All eyes of me annars hade hamnat på min tio-i-top årslista, när 2022 summerats.
Originalitet är inte heller något som albumet kan ståta med. För mig är det obegripligt att inte addera något i låtarna som inte bara bygger på reproduktion av 80-talet. Vad är det för syfte som musiker att skapa kreativitet… utan att sätta sitt egna signum på musiken!?
Det påminner mig lite om hur bilindustrin motarbetade allt som hette EL. Nu när paradigmskiftet inletts är det precis tvärtom. Ungefär samma sak råder i konservatismens högborg AOR/melodiös hårdrock, med få undantag. Förhoppningsvis står även genren för en nära förestående paradigmskifte, även om det tyvärr är mindre troligt.
Jag menar inte att All eyes on me bör låta speciellt annorlunda än den gör, men för guds addera in något som sticker ut. Georgianska folkmusikinslag, böneutrop, bäverparning, eller något som bryter mönstret. Det ena utesluter liksom inte det andra. Det känns helt enkelt som tiden stått stilla i genren, på gott som på ont… men mest på ont.
Tyvärr är jag inte heller helt fläckfri, eftersom jag allt som oftast faller för låtar som många skulle anse vara rena bruksanvisningar av hur en viss sorts musik skapas, det vill säga ackordföljden bär i stort sett samma signum om och om igen, det vill säga II, jag blir likt måndag-hela-veckan-syndromet, helt upplurad på läktaren, varje gång.
I denna reproducerande 80-tals djungel kan bara musiken ha ett syfte, och det är att tangera eller slå originalen på fingrarna. Det lyckas verkligen All eyes on me göra. Just därför känns det lite surt att inte låtarna 9, 10, 11 och 14 kategoriseras till standardhögen, eller som vi i Sverige säger: lagom.
Då hade jag utan tvivel delat ut fem stjärnor. Nu gapade man som tidigare skrivet efter för mycket, och då devalveras stjärnmagin. Med det sagt, det som är bra är groteskt bra, och inte nog med det, produktionen serveras på allra tänkbara bästa sätt med Ricks halvraspiga röst – en himmelsk union.
Line-up:
Rick Altzi – Lead and backing vocals,
Pete Alpenborg – Guitars, Keyboards
Nalle Påhlsson – Bass guitar
Kevin Kott – Drums
Ulrick Lönnqvist – Acoustic guitar, backing vocals
Victor Ohlsson – Additional guitars, backing vocals
Teresia Svensson – Backing vocals
Kimberly Kott – Backing vocals
Guest solo guitarists:
Joel Hoekstra (Whitesnake, Cher)
Matthias IA Eklund (Freak kitchen)
Per Nilsson (Meshuggah)
Olaf Lenk (At Vance)
Oliver Hartmann (Avantasia)
Morgan Jensen (Swedish Erotica)
Victor Ohlsson (Gathering of Kings, Saffire)
Magnus Karlsson (Freefall)
Andy LaRocque (King Diamond)
Magnus Berglund (Arctic Rain)
Stefan Lindholm (Vindictiv)
Eric Rauti (Dreamland)
Band: Rick Altzi
Titel: All eyes on me
Genre: Melodiös hårdrock
Skivbolag: RA Music
Releasedatum: 25/3 2022
Bästa spår: Point of no return, Crash and fall, Run to you, Strangers in the real world, Final warning
Betyg: 4 av 5
