ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

FM – Thirteen

FM 2.0 såg dagens ljus som headliner på Firefest-festival IV i Nottingham 2007, något de reproducerade 2009. Det euforiska mottagandet på den anrika festivalen ledde till en nytändning på alla cylindrar. Gitarristen Andy Barnett lämnade dock bandet i slutet av 2008 för att ersättas med Jim Kirkpatrick, medan keyboardrollen intogs utav Jem Davis.

Dessa rockader var kemimässigt lyckosamma eftersom sättningen fortfarande är intakt. Stärkta av fansens gillande släpptes 2010 Metropolis, vilket var FM´s första album med nytt material på 15 år.


Den långa pausen tycktes ha gjort bandet gott. Albumet var ett förvånansvärt piggt sådant. ”Over you” tillhörde definitivt en av de bättre låtar de skapat;  ”Unbreakable” och ”Who’ll Stop the Rain” var också diaboliskt FM:ska, på ett bra sätt. Tre år senare drabbades de av en dysfunktionell hybris, och slog på stort genom att släppa Rockville och Rockville II.

Dessvärre var de back in bluescountryrockträsket. Räddande änglar var ”Only foolin”, ”Story of my life”, ”Last chanse saloon” och ”Crosstown train”, men det var egentligen ingen större tröst, då albumen bestod av hela 21 låtar.

2015 släppte FM Heroes and villains. Bluesrock tycktes tyvärr vara deras trademark, ”Incredible” var en av få ljuspunkter på detta album. Det var i mina ögon ett smärre under att inte någon på Frontiers ströp någon ur gruppen.

Samma år bevittnade jag britterna på svensk mark, närmare bestämt på den genuina  östgötska rockfestivalen Skogsröjet. Det var en fröjd för både ögonen och öronen att få uppleva så vitala musiker som sprudlade av spelglädje.

2018 framavlades Atomic generation. Själv hade jag hoppats på en återgång till AOR-FM, utifrån att de 2016 gav ut Indiscreet 30 år, via nyinspelade versioner. Jo, det tycktes ha gett dem en skjuts i rätt riktning. ”Too much of a good thing”, ”Killed by love”, ”In it for the money”, ”Golden days” och framförallt ”Follow your heart”. 

FM visade prov på att de fortfarande kunde leverera högkvalitativ melodisk rock, dock inte med dutt-dutt keybords i främsta rummet, men man fick vara glad för det lilla.

Deras senaste platta släpptes 2020 och döptes till Synchronized. Titellåten förde tankarna till Robert Palmer, en skön dänga helt enkelt. Det fanns fler bra låtar såsom ”Superstar”, ”Ghosts of you and I”, ”Broken”, ”Change for the better”, ”End of days” och  Mr Mr doftande ”Walk through the fire”.

FM tycks likt ett årgångsvin ha mognat, efter några år fyllda med bluesiga skadeinsekter. De levererades deras jämnaste, mest varierade och bästa platta sedan Tough it out – cirkeln var förhoppningsvis sluten, trots avsaknad av dutti duttiga keyboards.

FM - Thirteen 1
FM anno 2022

Nu har det hunnit rinna mycket vatten under broarna, det vill säga två år. Är FM det årgångsvin vi fortfarande pratar om, eller en platt, fadd, besk och bitter smak? Titeln Thirteen skvallrar om i vilken ordning detta studioalbum fogar sig till.

Det är bara att abdikera, albumet är välproducerat, Steve sjunger som en titan bland gudar och musikerna är top notch! Men för mig är detta inte det FM jag eftersöker. Utifrån att  bandet haft två musikaliska identiteter, varav den bluesrockiga faktiskt varit dominerande, så är det lika mycket FM som tidigare, men som sagt dessvärre inte iklädd den musikaliska inriktningen jag suktar efter.

Dock mäktar jag definitivt med ett mognare FM, ett sound de framförallt uppvisade på Synchronized, även fast dutt duttiga keyboarden var lagda åt sidan. Det var ett uppfriskande album med sköna melodier och mäktiga refränger, en form av djupdykning i den brittiska pop- och rockhistorien.

Inledande “Shake the tree” är ändå en smakfull tugga av just det mera mognare FM. Samma sak kan egentligen sägas om efterföljande “Waitin on love“. That´s not my cup of tee uppenbarar sig först på tredje låten “Talk is cheap”.

Det betyder inte att det som presenteras är dåligt, utan bara för något som jag inte kommer att lyssna på nämnvärt, det vill säga inte infogas i min spotifylista “The king of AOR/melodic rock“. I ärlighetens namn bör det tillägas att denna låt är en groover av rang, så det som är sant idag…  inte troligtvis är det imorgon!

En påtaglig  uppryckning sker på “Turn this car around“. John Cougar Mellencamp i sina mest melodiösa stunder eller varför inte självaste Bryan Adams? I vilket fall som helst är det en medryckande melodiös poppig sak som lyssning för lyssning etsar sig fast i huvudet.

I “Love and war” introduceras en western singer-songwriter-ballad , vilken sedermera utmynnar i en southernrock-bluesorgie som får mitt intresse att avstanna helt och hållet. Vi hoppar direkt till “Long road home“. Även denna kännetecknas av ett bluesigt anslag som jag inte kan gå igång på.

Från ballad till en gnutta mer tempo i Bryan Adams popiga låten “Be lucky“. Smakfullt på ett intetsägande sätt, moget, men också  aningen halvtråkigt, fast ändå 100 gånger bättre än vad vår kanadensiskas ikon fått fram på denna sida av 2000-talet.

På åttonde låten slår de till rejält på den bluesrockiga bongotrumman via “Every man needs a woman“. Så kanske är fallet, även om lite frivillig ensamhet torde kunna vara en livsboost för många män i min ålder. I mina öron faller sådana här konstruktioner platt till marken – helt meningslösa ärligt talat. För mig den absolut sämsta sidan av FM, dess raka motsats till Indiscreet och Tough it out.

Bluesig melodisk hårdrock,  det enda positiva är att det omöjligtvis inte kan bli värre. “Just got started”  är utifrån ovanstående resonemang redan en vinnare. Jag inhalerar lite andra brittiska vibbar från kollegorna i Bite the bullet eller amerikanska The Ladder. Tyvärr är låten sockrad med bluesigheter som förtar lite av helheten.

På näst sista låten avfyras  “Fight fire with fire“, en konstruktion som doftar top-notch-class lång väg, typ som de lät på albumet innan. Melodiös poprock med adekvat refräng, vassa gitarrer och ett skönt groove – en av albumets höjdpunkter.

Avslutande låten är döpt till “Be true to yourself” något som hintar att det är i den fasen FM vill vara. De är helt enkelt superärliga musikaliskt med vad de vill uppnå med sin musik. De har hittat såväl balans som harmoni som musiker och låtskrivare…dessutom våga stå för det, kepsen av för det.

Det betyder inte att jag som AOR-frälst ställer in mig i det ledet, precis lika lite som jag gjorde när Bon Jovi eller Sean Banan avpolletterades från min musikkarta.

Om jag nu är så avig, varför en 3:a? Jag inledde med att det är på tok för många faktorer som inte går att ignorera, även om jag är intolerant mot dem. Det innebär att FM står på en kvalitetsplatå som immuniserar dem från att falla tillräckligt djupt.

Moget, smakfullt, bluesigt, ett behagligt groove och helvetiskt professionellt hantverk; byggstenar som ett band kommer helvetiskt långt med.

Det kanske är så att en kexchoklad inte är en japp! Om så är fallet, så skulle FM kunna vara ett bandnamn-alias för deras tidiga era, medan FM & bluesbrothers som bandnamn, mer beskriver deras bluesiga melodiska hårdrocksida. En bruksanvisning i vilket musiklandskap britterna rör sig i, när de släpper ny musik: FM kontra FM & The Bluesbrothers.

Jag är djävulskt tacksam för streamingtjänster som Spotify, där jag plockar ut guldkornen, för att lägga det ointressanta bakom mig. Hade jag köpt plattan i syfte:  “jag har ju alla tidigare album med FM så därför måste jag köpa deras nya” (för övrigt en diagnos som kallas hoarding disorder), så hade jag snarare  sett  Thirteen-upplevelsen som ett halvt nerköp.

Men som jag skrev tidigare, ett antal av albumets låtar har en ruggig potential att växa, så om ett år är en fyra ett troligare betyg.

Band: FM
Titel: Thirteen
Genre: Melodic bluesy hardrock
Skivbolag: Frontiers Music Srl
Releasedatum: 18/3 2022
Bästa spår: Shake the tree,  Waiting on love,  Turn this car around, Fight fire with fire
Betyg: 3 av 5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Copy link