ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

In Solitude – Sister (9.0)

36 Shares

in-solitude-sister-2013

Band: In Solitude
Titel: Sister
Genre: Heavy Metal
Skivbolag: Metal Blade Records
Producent: Martin Ehrencrona
Releasedatum: 2013-09-27
Betyg: 9/10

Under mina nästan tre år som recensent på Rocknytt finns det självklart en del grejer som man ångrar och som man känner sig lite efterklok angående numer. Det kan handla om någon formulering som kanske varit lite onödigt hård, någon platta har kanske fått för högt betyg och någon annan kanske för lågt betyg. Man kanske känner att man valt fel låt som bästa låt på en platta och så vidare. Något som jag så här två år efter att det var aktuellt verkligen ångrar är att jag inte valde In Solitudes förra platta The World, The Flesh, The Devil som det årets bästa album. Istället valde jag Graveyards Hisingen Blues, som även om den är en bra platta, ändå inte har spelat en sådan monumental roll i mitt liv de senaste två åren. The World, The Flesh, The Devil däremot, som knep andraplatsen nådens år 2011, är numer en av mina absoluta favoritplattor någonsin och en av de mest spelade skivorna i mitt hushåll. Därför kan ni kanske förstå vilken högtidsstund det var för undertecknad när jag äntligen hade ett recensionsexemplar av In Solitudes nya alster i min ägo.


Sister, som den nya plattan heter, inleds med ett akustiskt och väldigt suggestivt intro vid namn He Comes. Detta intro sätter direkt tonen för hela plattan som har en onekligen mystisk, ockult och illavarslande känsla som genomsyrar hela skapelsen. Efter nämnda intro drar låten Death Knows Where igång och verkligen attackerar lyssnaren. Henrik Palm och Niklas Lindströms gitarrer verkligen flyger ur högtalarna när de levererar ett av plattans allra mest ondskefulla riff. Sedan fortsätter plattan med låten A Buried Sun, som med sitt krypande och domedagsbringande introriff för tankarna till Black Sabbath (låten). Denna skapelse är helt klart plattans mest säregna och detta intrikata och delvis lugna stycke är förmodligen det mest intressanta In Solitude har skapat hittills i sin karriär. Därefter följer fyra heavy metal-dängor som i grunden är ganska lika stilmässigt med låtarna på framförallt bandets förra alster. Dessa låtar, där till exempel det nästan funkiga titelspåret samt den nu i dagarna som vinylsjua släppta Lavender återfinns, har dock en del element som gör att de trots att de följer samma grundstil som låtarna på det föregående alstret ändå sticker ut en hel del. Det är inte riktigt lika hårt som på The World, The Flesh, The Devil alla gånger, men på något sätt känns ändå Sister som det mest brutala In Solitude har gjort om man tänker på den stämningen som råder på plattan. Även om den Mercyful Fate-inspirerade hårdrocken finns kvar i grunden så har In Solitude nu också blandat in fler element av mer ockult 70-talsrock och tankarna går nästan lika ofta till Black Sabbath som till tidigare nämnda Mercyful Fate. Det är nästan så att jag skulle vilja påstå att en del låtar nästan gränsar till att de låter lite goth, men jag vill inte riktigt gå så långt. En mer passande beskrivning är kanske “svartpop”, en term som jag använde mig av för att beskriva vissa element på Ghosts senaste giv Infestissumam. Även om jag inte kan påstå att In Solitude och Ghost låter jättelika varandra så finns det dock ändå vissa likheter i att båda banden har haft en utveckling där man gått mer och mer ifrån ett mer hittigt och rakt sound till ett mer ambient och flytande dito, som i In Solitudes fall på till exempel tidigare nämnda A Buried Sun samt den på Sister avslutande och snudd på hypnotiska låten Inmost Nigredo (där för övrigt Pelle Forsberg från Watain gästar på gitarr). Även om denna utveckling kanske gör det lite mer svårlyssnat blir det ändå i slutändan så mycket mer givande och belönande för den lyssnare som ger banden av sin tid och uppmärksamhet och verkligen sätter sig in i deras respektive album. Bara en sådan sak som Pelle “Hornper” Åhmans lyrik är en helt fantastisk ingrediens i In Solitudes musik och att sitta med en booklet i handen och läsa hans texter samtidigt som man lyssnar på musiken gör verkligen att In Solitude uppnår nivåer som väldigt få andra band kan komma upp i.

När In Solitude slog igenom för ungefär fem år sedan så var de precis som många andra band i den så kallade New Wave Of Swedish Heavy Metal-vågen lite av kloner av gamla band som Mercyful Fate, Iron Maiden och Judas Priest, precis som också till exempel Portrait och Enforcer var om vi ska nämna något mer svenskt band. Sedan dess känns det dock helt klart som att In Solitude är det band från nämnda våg som har haft den största viljan och ambitionen att hela tiden utvecklas. Jag kan tänka mig att bandet själva nästan ser sig själva mer som black metal än som just heavy metal. Den första vågen av black metal, där band som Mercyful Fate, Venom och Hellhammer/Celtic Frost ingick, var ju mer av en rörelse bestående av band som spelade mer äkta satanisk musik än vad någon hade gjort tidigare snarare än en rörelse där det gick ut på att spela så snabbt och argt som möjligt. Hade In Solitude debuterat 1982 istället för 2008 hade vi garanterat räknat in även dem bland banden som var med och formade musikstilen som vi idag kallar black metal, men nu ligger det ju inte till på det viset, så vi får väl ändå klassa dessa från Uppsala bördiga herrar för heavy metal, även om jag som sagt vill lämna en liten brasklapp angående svartmetallen.

Om man jämför Sister med In Solitudes två tidigare fullängdare så är det inte jättesvårt att se hur bandet har utvecklats. På debuten kan man inte direkt påstå att In Solitude var så väldigt nyskapande, även om den också är en riktig kanonplatta, men vidare till The World, The Flesh, The Devil så hade bandet börjat skapa sig ett eget uttryck och en egen identitet som jag skulle vilja påstå har gett dem en tämligen unik plats i hårdrockens värld idag som det kanske mest diaboliska bandet som finns om vi pratar icke-extremmetall, men också som ett av världens i särklass bästa liveband. Tittar man på Sister så kan man konstatera att In Solitude utvecklas precis som man hade trott om man jämför med de två föregående alstren. Man har tagit ett steg till ifrån den mer klassiska 80-talsmetallen och istället cementerat den identitet man påbörjade att forma med The World, The Flesh, The Devil. Med sin unika blandning av heavy metal, 70-talsockultism och “svartpop” har In Solitude med Sister dels gjort den platta som känns helt klart mest egen och personlig hittills i bandets karriär, men också den som jag klassar som deras bästa hittills. Jag ser verkligen fram emot att få följa In Solitude även i framtiden.

För övrigt så tycker jag att Sister är årets hittills näst bästa platta efter just Ghosts Infestissumam som nämndes tidigare i recensionen. Om jag nu väljer att ha Sister som tvåa när skivåret 2013 ska summeras kanske det slutar med att jag i slutändan ångrar mig igen, precis som när jag satte The World, The Flesh, The Devil som tvåa år 2011. Fan, det här fantastiska skivåret kommer ge både mig och mina kollegor många gråa hår, det känner jag redan nu.

Bästa låt: A Buried Sun

{youtube}R4EiRvFHrCo{/youtube}

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
Inga inlägg hittades.
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter