Running Wild – Resilient (8.0)

Band: Running Wild
Titel: Resilient
Genre: Heavy metal/power metal
Skivbolag: SPV /Steamhammer
Speltid: 51:10
Releasedatum: 2013-10-07
Betyg: 8/10

När “Shadowmaker” dök upp, hjulade jag av lycka. Jag blev nog, nu när man tänker efter, lite väl exalterad. Det är förvisso en bra skiva och jag gillar den fortfarande, men den satta betygsåttan känns aningen överdriven.

“Resilient” känns mer som en “riktig” comeback ska låta. Borta är “Toxic Taste-soundet” och det låter mer som RUNNING WILD lät på 90-talet, fram till och med “The Brotherhood”. Flertalet av låtarna håller sig i “midtempo-zonen”, men den delen av bandets material har jag alltid gillat, då Rock n´Rolf får till ett väldans sväng i låtarna. Givetvis hjälper det till att refrängerna sitter som smäck på i stort sett alla låtar. Något som varit så och så med på de senaste släppen, innan bandet lade ner.

En skillnad till, jämfört med “Shadowmaker” är Rolf´s sång, som låter mer som den “brukade” göra. Det vill säga mycket kraftfullare! Tiden med Giant X verkar ha vitaliserat “gubben” rejält. Att det sedan finns up-tempospår som “Fireheart” och den smått episka, tillika långa “Bloody Island” gör inte saken ett dugg sämre. Var ju ett tag sedan RUNNING WILD gjorde “10minuterslåtar” som verkligen berörde, men det lyckas de faktiskt med nu. Däremot får man nog leta i stjärnorna efter samma fart och fläkt, som bandet visade upp på till exempel albumet “Black Hand In”. Lite synd, men görs musiken så här pass bra, som den görs nu, får man helt enkelt leva med det.

Produktionen är 100% tyngre och fläskigare än den varit på mycket länge, bara det ger ju skivan en helt annan lyster. RUNNING WILD´S trumljud brukar ju vara ett evigt samtalsämne, det blir nog nu också. Jag tillhör inte dem som förfasat sig över det förut och det gör jag absolut inte nu heller. Det beror på att jag tycker att det även låter lite bättre på den avdelningen och har jag inte klagat förr, känns det lite malplacerat att börja nu. Det låter definitivt som herr Kasparek hittat glädjen i musiken igen och jag hoppas det innebär att han väljer att börja turnera igen. De har enligt honom själv, börjat fundera på detta, då flera festivaler hört av sig inom sommaren 2014.

Den här gången lovar jag att betygåttan är skriven i sten! Hade dessutom de lite småtråkiga låtarna “Desert Rose” och “Down The Wire” ersatts med några med samma kvalitet som de bästa, så hade 9:an varit fullt möjlig.

ps det enda jag saknar är att på promon, är de två bonusspåren, som kommer att finnas med på den limiterade utgåvan, inte finns med. Men det “problemet” åtgärdas så fort skivan kommer ut på riktigt.

Bästa Låt: Blood Island/Fireheart