Volbeat har funnits så länge som tjugo år och har nu släppt sitt åttonde studioalbum, med titeln ”Servant of the Mind”. Gruppen spelar en blandning av Rock’n’Roll, Heavy Metal och Rockabilly. De tillhör ett av de bästa livebanden och sommaren 2022 spelar de återigen på Sweden Rock Festival. Innan dess lyssnar vi på nya skivan, som tycks ha fått lite mer svärta över sig än tidigare produktioner.
Det danska hårdrocksbandet bildades i Köpenhamn 2001. De består av sångaren och gitarristen Michael Poulsen, gitarristen Rob Caggiano, basisten Kaspar Boye Larsen och trummisen Jon Larsen. Alla deras studioalbum har blivit guldcertifierade i Danmark. Volbeats andra verk ”Rock the Rebel/Metal the Devil” (2007) fick platinastatus. ”Beyond Hell/Above Heaven” (2010) spred sig internationellt och fick mycket beröm. Skivan fick dubbel platina i Danmark, platina i Finland och Tyskland, samt guld i USA, Sverige och Österrike. Ett annat populärt material och min personliga favorit är ”Seal the Deal & Let’s Boogie” (2016). Kan nya ”Servant of the Mind” lyckas överträffa den plattan? Det återstår att se.
Musiken drar igång. Den är kraftfull och stark, samt både Heavy och melodiös, med en cool bas. Inledande ”Temple of Ekur” innehåller en mörkare och lite dyster stämning, men refrängen har en värme som sprider sig. Innan man vet ordet av kör sedan nästa spår igång och rullar hastigt vidare. ”Wait A Minute My Girl” sprutar av glädje. Adrenalinet skenar iväg och får din kropp att vilja göra dansande rörelser. Det är bara att låta sig svepas med. Man blir omskakad på ett positivt sätt. Lika hastigt som låten började, vips så är den slut. Materialet är endast två minuter och tjugo sekunder kort, men är full av munter eufori och ösig Rock’n’Roll.
Dystra toner hörs igen i ”The Sacred Stones”, följt av en tung bastrumma och distad gitarr, som gör en sladd. Sedan får vi ett bra exempel på Poulsens karaktäristiska sångröst. Frontmannen har en enorm lungkapacitet, som alla vet. Det finns ett par i min bekantskapskrets som tycker att han ylar som en prärievarg. Jag förstår vad de menar, men är istället imponerad av att huvudpersonen i fråga har ett rejält magstöd när han sjunger. Michaels stämma är klar. Han kan också snärta till med den på ett strävt sätt, ibland med en hes och mörkare slutkläm, vilket är coolt. Från musiken hörs ett tuggande tunggung och fladdrande gitarrtoner i solodelen mot slutet. Ett annat exempel på sångarens egna, speciella stil finner vi i den tunga biten ”Shotgun Blues”. Han klämmer i lite extra med rösten på en del avslutande ord, med ett särskilt raspljud och biter sedan av tvärt. Vad gäller själva låten så börjar mitt huvud automatiskt att röra sig i en rytm, som säkerligen leder till headbanging för många. Vi möts senare av mörk Rockabilly i ”The Devil Rages On” och mannen bakom mikrofonen får till ett Elvis Presley-darr på rösten. Inget ovanligt att killen släpper fram ett vibrato då och då, men här hörs det lite mer.
Jon och Kaspar gör ett grymt bra jobb på trummor och bas, bland annat i ”Say No More”. Här är gitarrspelandet extra snyggt också. Starka, klara toner från just gitarr finner vi till exempel i ”Heaven’s Descent”. Bitens fina melodi i refrängen varvas med betydligt tyngre verser, vilket är ganska typiskt för Volbeat och kännetecknar deras sound skulle man kunna säga. En tung Metal-matta ligger som grund i ”The Passenger” och över den sveper sköna, melodiösa tongångar, särskilt under refrängen. Ett energiskt gitarrspelande avslutar den här suveräna låten.
I ”Dagen Før” blandas danska in i refrängen på ett behagligt sätt. Spåret är en duett och gästsångerskan Stine Bramsen har en fin röst, vilken passar mycket bra ihop med Michael Poulsens stämma. ”Step Into Light” skulle jag vilja kalla för Cowboy-Rock. Knäppandet på strängarna skulle passa in i någon gammal film i genren spaghettivästern. Låten är lite seg. Den lena refrängen är lite bättre, men smälter inte riktigt ihop med resten, utan det blev alldeles för olikt varandra.
Ett utav de sista spåren är den fantastiska ”Becoming”. Den låter i allra högsta grad som Volbeat. Faktiskt så pass mycket att det nästan påminner om någon av deras tidigare skapelser. Biten inleder med en enorm hastighet på trummorna. Sedan bromsas de in till normalt tempo, för att senare öka igen. Refrängen fastnar lätt och redan första gången låten nådde mina öron sjöng jag med. Det sker en rejäl urladdning i musiken, som stegras mot slutet. Sammanfattningsvis klev dock ”Servant of the Mind” inte förbi ”Seal the Deal”-plattan, men det är ett mycket bra album.
Artist: Volbeat
Titel: Servant of the Mind
Genre: Hårdrock, Rockabilly, Heavy Metal, Rock’n’Roll.
Skivbolag: Republic Records / Universal Music
Antal låtar: 13
Speltid: 61:00
Releasedatum: 2021-12-03
Bästa låtar: The Passenger, The Sacred Stones, Heaven’s Descent, Becoming, Shotgun Blues, Mindlock, Wait A Minute My Girl.
Betyg: 4/5
