ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Cats In Space – Atlantis

19 Shares

Cats In Space? Vilka är det frågar du kanske dig. Medlemmarna må vara anonyma för den breda massan men faktum är att de var för sig har skapat musik som spänner över fem decennier i band som Sweet, ASIA, Mike Oldfield, Robin Trower, Ian Gillan, Bad Company, Moritz, If Only och T’Pau. Inte vilka rännstenskatter som helst med andra ord, utan som synes med några av Englands finare stamtavlor.

Det innebär att Cats In Space har haft god insyn i och stor kunskap om musikbranchen sedan starten 2015. Tack vare ett gediget nätverk har man snabbt byggt en stor inhemsk publik genom att man givits möjlighet att öppna för giganter som Alice Cooper, Whitesnake, Deep Purple, Europe, Status Quo, Thunder, Phil Collins och Blondie.


Sedan sist har bandet bytt frontman enligt svängdörrsprincipen två gånger. Omtyckta originalsångaren Paul Manzi (numera i Sweet) lämnade bandet kort efter släppet av förra plattan ”Daytrip To Narnia” (2019). Han ersattes av Mark Pascall (Departed) som efter en kortare turné och ett par singelsläpp fick sparken. Tidigare i år meddelades att Damien Edwards (Jeff Wayne’s ‘War of the Worlds’) hade tagit över mikrofonen inför inspelningen av nya fjärde albumet ”Atlantis”. Precis som i fallet med katternas tidigare alster är det ett album med stora ambitioner.

Storslagna rockoperor? Är inte det gamla dammiga sjuttiotalsreliker? Kan det verkligen funka i coronans tidevarv? Svaret på det är ett rungande JA! 2020 är som klippt och skuret för att lyssna på album från början till slut som får dig att må bra och glömma allt elände för en stund. Jag skulle vilja sticka ut nosen och lite uppkäftigt säga att ”Atlantis” har klös och karaktär nog att utmana till exempel epos som The Who’s ”Tommy”, Queens ”A Night At The Opera”, Andrew Lloyd Webbers ”Jesus Christ Superstar”, ELO’s ”A New World Record”, eller varför inte STYX ”The Grand Illusion”?

Katternas UFO är nämligen epicentrum i ett färgsprakande ljudfyrverkeri där hela det storslagna sjuttiotalet exploderar på samma gång! Jag kan därför inte låta bli att göra en slags resumé över hela skivan.

Instrumentala ”Dive!” är ett ljudlandskap fullsmockat av energisk sjuttiotalsmagi som sömlöst fortsätter in i ”Spaceship Superstar”. En öppning med hög svansföring. Brian May ljudande gitarrer blandas med The Who vibbar och klöser något skarpare än tidigare.

”Revolution” har extra allt av Cats In Space när de är på sitt ösigaste humör. I de superkatchiga melodierna gör sig Sweet och Queen påminda i gitarrslingor och körer. Bandet gör verkligen ett statement med att låta de riviga gitarrerna ta större plats i ljudbilden än tidigare och jag spinner av välbehag.

Därefter blir det lite poppigare. ”Sunday Best” doftar ”Mr Blue Sky” (ELO) och Beatles och ”Listen To The Radio” har ett sound som för tankarna till ”Blinded By The Light” (Manfred Manns earth band). Den magiska refrängen är pricken över i. I ”I Fell Out Of Love With Rock ‘n Roll” sänks tempot en aning. Det reflekteras över val som gjorts tidigare i karriären som kanske inte alltid varit så tillfredsställande och tankarna går till Eric Carmens gamla  brottarhit ”All by myself”. Den fina avslutningen med tjejkörerna doftar ”Hey Jude” (Beatles). ”Marionettes” är dramatisk pomp-rock deluxe med tydliga drag av såväl STYX som City Boy. Lyriken beskriver samtidsmänniskans   avtrubbning och distansering via smartphones. ”Queen Of The Neverland” fortsätter musikaliskt på den inslagna vägen, fast i ett högre tempo. The Who, Queen och Sweet utmanar Andrew Lloyd Webber i ett mästarmöte där resultatet blir oavgjort. Fy katten vad bra!

Så var det dags för en tvärvändning igen då solskenspoppiga ”Magic Lovin’ Feelin’” tar vid. Det är stört omöjligt att inte älska denna glittrande power-pop pärla där Sweet och Bachman Turner Overdrive hånglar upp ABBA i brygga.

”Can’t Wait For Tomorrow” är en lågmäld och varmt stämningsfull paus från det överdådiga. Här får en akustisk gura ta plats och atmosfäriska synthar med ljud snodda  från STYX ger krydda.

Den bedårande Manfred Mann poppiga inledningen med subtilt bjällerklang känns hemtrevligt julig i ”Seasons Change”. Därefter sker en dramatisk förvandling och låten antar skepnaden av svulstig Meat Loaf dänga. Bubbliga keyboards, grandiosa körer och snudd på överentusiastisk sång är tveklöst oerhört snyggt men det slår nästan över i ostig Broadway musikal mot slutet. Avslutande titelspåret ”Atlantis” är till att börja med inbjudande, varm och innerlig för att mot slutet  brisera i ett episkt crescendo av körer, stråkar, ylande gitarrer och specialeffekter. Rockmusikalernas rockmusikal nummer ett ”Jesus Christ Superstar” är omöjlig att inte namedroppa här. En lika självklar som värdig avslutning av ett makalöst album.

Produktionen är som alltid klanderfri. Det låter stort, varmt och naturligt precis som man vill och förväntar sig att en episk rockplatta med rötterna i sjuttiotalet ska låta. Att byta sångare ett par album in i karriären är känsligt för fans som varit med under resans gång, men i Damien Edwards har bandet funnit en formidabel sångare som verkligen levererar till fullo. Han sjunger som en kung, sätter alla toner pitch perfect och rösten passar verkligen utmärkt till materialet på ”Atlantis”. Edwards röst är dock lite sötare, mer klinisk och har inte riktigt samma värme i rösten som Paul Manzi. Det är naturligtvis en smaksak och sett i ett större perspektiv inget att väsa åt.

Trots pandemins förödelse är 2020 ett fantastiskt musikår. Konkurrensen är knivskarp men ”Atlantis” har alla förutsättningar att knipa förstaplatsen när vi summerar årets album. Oavsett om du är ett fan sedan tidigare eller är obekant med bandet vore det en katt-astrof att missa ”Atlantis”. Det här är Cats In Space finaste stund hittills, en riktig s-katt! Det är definitivt inte kattpiss!

Band: Cats In Space
Titel: Atlantis
Genre: Rock
Skivbolag: Harmony Factory/Cargo Records UK
Releasedatum: 27/11
Bästa spår: I Fell Out Of Love With Rock ‘n Roll, Magic Lovin’ Feelin’, Atlantis, Marionettes, Listen To The Radio, Revolution, Queen Of The Neverland, Spaceship Superstar, Sunday Best
Betyg: 5/5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter