Art Nation bryter tystnaden: ”Nya plattan är tyngre, men man hör fortfarande att det är Art Nation!”

50 Shares

Det har gått över ett år sedan vi sist hörde ett livstecken från Art Nation. Då handlade det om singeln ”Infected”. Rocknytts Peter Johansson träffade Alexander Strandell på Göteborgsoperan där sångaren i en videoinspelningspaus bryter tystnaden och berättar om kommande albumet ”Transition”, solokarriären, medlemsbyten och mycket annat!

Art Nations tredje album släpps i höst, vad kan vi förvänta oss av nya skivan?

– Tredje albumet kommer heta ”Transition”. Genom de två första plattorna har det nu på tredje albumet blivit vad det var menat att vara från första början. Jag har alltid brottats med mig själv i att jag både älskar popmusik, hårdrock och metal och har velat kombinera allt detta. Det har inneburit att bandet har fått lida lite, eftersom jag har velat experimentera och vi inte alltid kommit till ett resultat där vi har varit helt nöjda. Soloprojektet möjliggör att jag kan ägna mig åt popsidan fullt ut. Det har också möjliggjort för Art Nation att bli ett tyngre metalband, utan att för den sakens skull släppa popfeelingen på melodierna. Art Nation har alltid velat förnya sig. Nya plattan är tyngre, men man hör fortfarande att det är Art Nation.

När jag lyssnar på ”Transition” så slår det mig att det finns en tydlig influens från techno-metalband som t ex Amaranthe.

– Precis! Det har varit viktigt för mig att bevara de melodiska bitarna samtidigt som vi har försökt göra något modernt. Jag tycker själv att kombinationen pop, techno och metal är jävligt bra! Jag sjöng ju i Amaranthe under en period innan Nils kom med i bilden så jag har ju alltid tyckt om den typen av musik. I mina öron låter det ändå unikt, även om det påminner om band som Amaranthe, Within Temptation och liknande. Det är ju lite samma sak som att vi blev jämförda med andra jävligt bra åttiotalsband på första plattan, oavsett om det var Whitesnake, Europe eller TOTO. Så länge som man blir jämförd med någonting bra är det bara positivt.

På tal om Amaranthe: i låten ”The Cure” sjunger du duett med en sångerska som låter lik Elize på rösten. Är det möjligtvis hon?

– Nej, faktiskt inte. Jag sjunger med en tjej som heter Rebecka som är helt okänd. Jag kände att låten inte blev riktigt bra från början så då testade vi att göra den som en duett istället och då blev den väldigt mycket bättre. John Lundvik har varit med och skrivit låten, vilket också är lite kul nu när det gick så bra för honom i melodifestivalen. En stark låt på plattan!

Du har ju också släppt två solosinglar som det har gått bra för. Vad är planen framöver? Kommer du att ha en solokarriär parallellt med Art Nation? Blir det ett soloalbum framöver eller en singel då och då?

– Jag satsar ju stenhårt på det med, och har väl inte tänkt igenom riktigt hur jag ska få det att funka. Nästa singel blir en episk duett med LaGaylia Frasier som kommer släppas i början av Juni. Därefter kommer vi fortsätta släppa singlar hela året. Det blir några spelningar i sommar och så blir det ett album nästa år. Vi har utforskat lite olika möjligheter. Det vore t ex kul att göra mello, men vi får se… Jag vill inte att varken Art Nation eller solokarriären ska behöva lida, utan vill försöka varva de här olika projekten så gott jag kan.

Vi vet ju att band är sköra mekanismer med många starka viljor. I Art Nations fall har det inneburit förändringar i sättningen och medlemmar som har valt att sluta vid olika tillfällen. Hur har detta påverkat Art Nation och dig själv?

– Mig själv har det påverkat jättemycket! Jag har mått så jävla dåligt mentalt av att komma många människor nära som en familj, för att sedan ta farväl, och så händer det igen och sen igen och sen igen… Det har varit det tuffaste. Sedan finns det såklart fans som tycker att det här har varit jättetråkigt. När originalsättningen tog farväl, Christoffer, Calle och Simon, så gick det ändå. Vi gjorde alla gig, alla festivaler. Folk tyckte det lät och såg skitbra ut, vi kunde leverera och jag stod där som en stabil frontman. Det är intrigerna mellan oss bandmedlemmar som gör att det såklart blir en tråkig process. Jag är en speciell person och måste kunna känna mig trygg. Jag är ingen typisk rock-kille i grunden. Jag har aldrig druckit alkohol och jag festar sjukt sällan. Jag är en ganska mysig och enkel person egentligen. Då blir det en krock när man kommer ut och spelar och jag känner att vissa fokuserar på fel saker.

Det har alltid varit jag som bokat alla gig, varit manager och hållit i företagen. Då blir det jobbigt när man känner att vissa bara åker med på ett bananskal och ändå tycker en massa. Många känslor blandas in och till slut blir det väldigt svårt att jobba och att ta sig framåt. Då är det bättre för alla parter att erkänna att det inte fungerar. Och det kommer säkert att hända igen, men så länge jag känner att det är kul, att det finns bra musik att släppa och roliga konserter att gå på för fansen så kommer jag att fortsätta. Många förknippar mig med Art Nation eftersom det är mitt band och jag är sångaren. Då blir man kanske lite förlåten i det. Det hade kanske varit svårare om jag varit trummis och lett ett band. Jag är sångare, låtskrivare, projektledare och kaptenen på skeppet så att säga.

Vi har ju inte heller haft ett så stort genombrott att alla vet vilka Art Nation är.

Allt har gått så fort! Först hade vi Diamond Dawn. När jag fick sparken där startade jag Art Nation direkt och hade en drivkraft att fortsätta där jag var. Folk har inte hunnit snappa upp allt, vissa tror t ex fortfarande att Sam är Christoffer. Efter första plattan åkte vi direkt ut och spelade och därefter blev det  medlemsbyten. Vi har inte hunnit turnera i Europa men vi har gjort allt i Sverige, från TV till de stora festivalerna. Så länge vi fortsätter att hålla ihop nu när det börjar lossna på riktigt och inte gör det till en rutin att byta medlemmar tror jag att detta ändå kan fungera.

Det som är skönt med den nya sättningen är att alla vill samma sak! Tidigare har det alltid varit någon som inte vill förknippas med något, inte spela en viss typ av låtar etc. Nu är alla istället väldigt positiva; ”Fan, är vi med i mello nästa år? Fan vad roligt! Gör vi allsång på skansen? Fan vad kul! Ska vi turnera med In Flames? Fan vad roligt!”. Tidigare tror jag att folk inte riktigt varit mogna och redo att göra den här grejen. Det har gått direkt från att ha stått i en replokal till att spela på en festival eller vara med i TV. Nu känns det som ett gäng som är lite mer seriösa. Inga rockstjärnor som ska ut och supa och festa, utan mer att nu gör vi det här som ett företag och ett jobb liksom. Det är otroligt fina människor som jag får lov att jobba med nu vilket är väldigt viktigt för mig!

Art Nation har på kort tid hunnit med flera turnéer och dessutom fått den prestigefyllda äran att spela på Ullevi i samband med Gothia cup två år på raken. Vilka mål finns kvar att uppnå?

– Jag tycker inte vi är ett bättre band än något annat, men vi har fått jobb band som jobbat i tio år inte har lyckats få! Vi har fått spela på stora familjefestivaler som Latitud 57 i Oskarshamn och Törebodafestivalen där betydligt större artister som hållit på mycket längre än oss, som t ex Molly Sandén, spelade. Vi har bara funnits som liveakt i drygt tre år och fått spela på Sweden rock och Gothia Cup. Vi inser att vi gör något bra, men vi måste samtidigt komma till nästa nivå och spela mer utomlands. Även om det byts medlemmar så är det viktigt att det kommer in folk som gör ett bra jobb och delar passionen.

Jag tycker inte det är skitkul att ligga ute på turné och är egentligen rätt bekväm av mig. Om jag hade kunnat göra tjugo gig om året och tjäna lika mycket pengar som man normalt får på hundrafemtio gig så hade det varit ok för mig. Jag hade självklart velat göra de stora festivalerna som Wacken och Download. Då hade vi verkligen fått chansen att visa upp oss!

Vi har ju haft turen att slippa göra små skitgig. En av våra första spelningar var Latitud 57 där vi spelade mellan Carola och Petter. Därefter har det fortsatt så på gott och ont. Nackdelen är att folk får hybris och tappar fotfästet och det leder till att det blir jobbigt att ha kvar folk i bandet. Fördelen är att det blir en direktskjuts till att man blir tagen mer på allvar. Vi är inte bättre, eller förtjänar mer än någon annan. Det som driver mig är när någon säger att det aldrig kommer gå! Det tror jag är hemligheten till att vi är där vi är.

Vad är det konstigaste du har upplevt hittills i din karriär?

– Vi gjorde ett gig mitt ute i ingenstans i södra Sverige. Vi somnar till på turnébussen och när vi vaknar känns det som att vi har hamnat i medeltiden! Folk bodde i hyddor och en tant som kallade sig själv för häxa, och var någon sorts ledare i byn, mötte upp oss. Det fanns folk som sprang runt nakna och rökte på, djur gick lösa! Vi spelade i ett hönshus där hönsen gick lösa! Det här var under Art Nations första år och jag förstår inte hur jag lyckades boka det här giget som var på en festival. När vi skulle få vårt gage fick vi gå in i en sliten slottsliknande byggnad. Där inne sitter en liten snubbe i kåpa med gula tänder. Han har en träkista som han hämtar en nyckel för att låsa upp. Inuti ligger lite kontanter som vi skulle få, helt jävla absurt!!

Vad säger du nej till?

– Jag är ganska öppensinnad, då får det vara något extremt. Att ställa mig i rosa spandex och sjunga ”The Final Countdown” kanske jag inte hade gjort, inte ens för mycket pengar. Jag gillar ju det kommersiella och jippon. När The Poodles var som mest aktiva och gjorde alla TV-jippon till exempel. Jag tycker sådant verkar skitkul! Många hårdrockare föraktar ju sånt, men vill man tjäna pengar kan man inte vara för kräsen heller…

Hur ställer du dig till att göra reklam för exempelvis nätcasinon eller alkohol?

– Personligen är jag emot sådant, men samtidigt kan jag inte styra vad andra bandmedlemmar väljer att göra. Ingen orkar med någon som ska försöka styra en, det har jag lärt mig den hårda vägen. Sam sitter ju med i casinot på Rockklassiker tillsammans med Pontus i Hammerfall. Sam är överlag mer rock’n roll än mig och tycker det är kul med sprit och festande. Vi kompletterar varandra otroligt bra på det sättet. Vi är båda sjukt seriösa men hamnar ibland i situationer där jag inte alltid vet hur jag ska föra mig. Då är Sam skitbra som ”icebreaker” och nätverkare. Jag har istället fötterna på jorden och kan dra honom i örat när det går lite för långt. Det är viktigt att det finns frihet för oss alla att göra det vi vill. Bandet är ett hårdrocksband för tusan! Många gillar bärs och då kan inte jag försöka styra allting, det blir bara negativt.

Om du får välja helt fritt utan att ta hänsyn till ekonomiska aspekter, vem eller vilka skulle du vilja samarbeta med?

– I mitt soloprojekt har jag haft turen att få jobba med flera av mina idoler, men det hade varit riktigt coolt att få jobba med Max Martin! Han är i en nivå för sig tycker jag!

Vilka artister/band inspirerades du av som ung och vilka nya stjärnskott imponeras du av idag?

– När jag var yngre var det bara Powermetal som Sonata Arctica, Hammerfall och Dragonforce som gällde. I gymnasiet träffade jag Olle, som jag startade Diamond Dawn tillsammans med. Han älskade AOR och visade mig band som Danger Danger, Boulevard, Alias och en massa undergroundband. Det blev det enda jag lyssnade på under en period. Jag har ju alltid lyssnat mycket på pop, allt från E-Type och Michael Jackson till Beatles, men det har alltid varit lite prio två. Min pappa är operasångare så jag har också lyssnat på klassisk musik så länge jag kan minnas. Min mamma älskar disco så det har alltid funnits en bredd. Efter Diamond Dawn kände jag att jag ville göra något annat, men jag älskar ju fortfarande AOR. TOTO lyssnar jag t ex på varje dag. Olle jobbar fortfarande med oss som turnéledare för övrigt.

Om du bara fick lyssna på en enda platta i resten av ditt liv, vilken skulle det vara och varför?

– TOTO – ”The Seventh One”! Jag mår alltid väldigt bra när jag har TOTO i lurarna.

Nämn en känd person, död eller levande, du skulle vilja träffa över en öl!

– Jag älskar Adam Lambert! Jag upptäckte honom långt innan Queen. Jag hade honom som referens redan i gymnasiet och tycker än idag att han är grym. Han kan sjunga vad som helst vilket är sjukt inspirerande. Han måste jag bara träffa! Jag försökte få in Art Nation som support när Queen spelade på Friends häromåret.

Vad utgör en bra låt enligt dig?

– Att man börjar stampa med foten direkt, att man känner att det finns ett gött groove och att man ska kunna nynna med i refrängen andra gången man hör låten. Det får gärna finnas en känsla av att man har hört det förut.

Art Nation Line-up:

Alexander Strandell – Sång

Mia Moilanen – Gitarr

Sam Söderlindh – Gitarr

Alexander Lundgren – Trummor

50 Shares

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

Sweden Rock Magazine

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

ALLA NYHETER

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019

Följ oss på Facebook!

Rocknytt Topp 20 Pirate Rock

GÅ TILL OMRÖSTNINGEN