Stockholmsbaserade bandet Degreed släppte den nittonde juni sitt tredje album “Dead But Not Forgotten” via Sunhill Productions.
Bandet har gått från klarhet till klarhet för varje släpp och detta album har fått fina omdömen, där Rocknytt valde att ge den full pott. Därför kändes det naturligt att ta ett snack med bandet om bland annat hur de lyckas så bra att utvecklas, kraven de har på sig och tankar om bandets betydelse och nya skivan men dessutom om svårigheterna i dagens musikbransch och om att producera själva. Bandets trevliga gitarrist Daniel Johansson gav oss svaren vi ville ha i den här intervjun.
“We Don’t Belong” blev nästan enhälligt hyllad av världens musikpress. Hur känns det och hur göra man för att möta upp förväntningarna inför uppföljaren?
-Det känns ju såklart jätteroligt att folk uppskattar det man gör! Det kändes som att vi verkligen började hitta vårt sound och hur vi ville jobba på den skivan. “Dead But Not Forgotten” är skriven och producerad enbart av bandet till skillnad från “We Don’t Belong” där vi hade flera låtskrivare, bland annat Bill Champlin (Chicago) och en annan producent (Erik Lidbom). Detta bidrar nog till att vi kommit så nära ”degreed”-soundet som var möjligt på denna. Vi har inte tänkt så mycket på förväntningar inför denna. Däremot har vi försökt göra allt så genuint som möjligt, alltså att gitarrerna låter och spelas precis som jag vill och keyboards precis som Micke etc. Det är den främsta anledningen till att alla är nöjda med produktionen såväl som sina individuella insatser.
På nya skivan finns inga bonusspår utan ni har generöst nog gett oss fjorton spår direkt. Varför blev det så?
-Vår plan var att skriva 15-16 låtar och sedan ” kill our darling” ned till 11-12 låtar. När vi sedan skulle välja så gick det inte riktigt. Alla ville stryka olika eller inga så vi beslutade oss för att släppa hela skiten istället. Vi har alltid försökt ha någon form av idiotisk demokrati på fyra medlemmar så det är inte sällan röstningen slutar i ingenting, men då tar vi en bira istället.. där har alla veto…haha.
Jag tycker ni har maxat allt på nya skivan: bitvis hårdare tongångar än någonsin, en tydligare popådra, exceptionella gitarrsolon och högintressanta keyboardslingor. Vad ville ni uppnå när ni skrev dessa låtar? Föll sig allt naturligt och framför allt blev det som ni tänkt?
-Vi var alla överens om att göra något hårdare än tidigare, inte nödvändigtvis i låtmaterial men i sound och det föll sig naturligt när vi gjorde det själva. Sen har vi hållit på ett tag och låtskrivarprocessen har nog blivit bättre, inte minst till följd av att vi numera är en kvartett. Desto färre kockar ungefär. Vi tyckte redan på förra plattan att det var för få solon och för lite fokus på våra förmågor som instrumentalister så till denna så var vi jävligt sugna på att visa lite mer av vad vi går för helt enkelt. Stämsolon mellan gitarr och keys tyckte vi var sjukt fett! Jag menar, vilken grej. Mastodontfilms-Mats på trummor har ju solo hela tiden så vi var tvungna att jämna ut lite haha.
Låtarna är relativt korta och kompakta. Ville ni ha en viss längd på låtarna? Ni lyckas bra med att fånga intresset under en hel låt. Hur tänker ni när ni skriver låtarna?
-Längden på låtarna har vi inte tänkt på. Däremot har vi försökt att vara lite mer mångsidiga i hur vi stöper låtarna formmässigt för att just försöka behålla intresset genom hela skivan. När vi skriver låtar är det ofta någon som har en idé, ett track eller ett riff som vi börjar jobba med och sedan liksom bara händer det grejer…
Detta är tredje skivan med ett tredje skivbolag i ryggen. Vad hoppas ni Sunhill ska kunna bidra med som de tidigare inte gjort?
-Vilken sörja… Vi har väl inte riktigt haft den finaste seglingen genom skivbranschen direkt. Men i alla fall: det började bra med Andrew Mcneice och Melodicrock Records i Australien där vi släppte vår första skiva. Den andra skivan släpptes på AOR records. Det var tyvärr här i tiden som vår manager Mikael Sunden tragiskt gick bort i en olycka. Där kan man väl säga att luften gick ur oss för en stund. Sedan kom vi i kontakt med Sunhill. Sedan dess har vi åkt på ett gäng turnéer som gjort oss starkare som band både på och av scen. Vi har börjat på en ny kula med vår starkaste skiva hittills och ett stabilt management i ryggen så framtiden torde vara en kul resa som vi hoppas mycket på.
Hur kommer det sig att ni valde att producera denna skiva själva? Hur var den upplevelsen?
-Jag tror att vi alla kände oss redo för det helt enkelt. Att bara slussa allting genom bandet utan några externa assistanser kändes helt rätt. Det plus att vår eminenta trumslagare även blivit en eminent producent. De två faktorerna gjorde valet enkelt.
Tror ni att ni kommer fortsätta producera själva och motsvarade resultatet era förväntningar?
-Med tanke på hur bra det kändes den här gången så känner vi nog inget behov av ändra någonting egentligen. If the shit ain’t broke don’t fix it, typ. Resultatet var nog över förväntan denna gång, men med tanke på hur bra våra demos lät den här gången så var vi övertygade om att detta skulle bli något utöver det vanliga.
Rent textmässigt, vad handlar låtarna på denna skiva om? Är det personliga texter?
-Mycket av det som känns bättre på denna skiva är nog tack vare en viss mognad både som band och människor. Det är i regel “Rånar-Robin” som skriver texterna och han har gjort en resa som människa över de senaste åren i livets hårda skola och mycket av det som hänt under resans gång återspeglas i texterna. Det finns en viss transparens i texterna som ger en inblick i hans liv såväl som resten av bandets, vilket vi tycker ger dem en tyngd och slagkraft. Det hela känns ärligt och genuint bara.
Med tanke på era musikaliska färdigheter skulle det vara intressant att veta hur ni är skolade eller om ni är självlärda. Dessutom skulle jag vilja veta hur ni blev ett band och hur relationen uppstod.
-Det är en lång historia, men den korta versionen lyder: för hundra år sedan så träffades Robin, Mats och Danne på rockmusikergymnasiumet ” Rytmus” och bildade bandet ”The Greed”. Ett par decennier senare så gjorde” Mike Shredd” entré och alla blev lyriska över hur en människa kunde spela Yngwie Malmsteen-gura på keyboard. Så intervjun blev en bira och ett ”Välkommen”. Då gav vi vika för rockdyslexin och döpte om oss till Degreed, vilket kändes bättre då det inte betydde någonting och framför allt inte girighet som vi uppenbarligen var i heeelt fel bransch för.. haha.. Lite kuriosa är att Robin och Mats är bröder och Mike är deras kusin. Så för att jämna ut incestmisstankarna så lät man utbölingen Danne vara med -som dessutom var från Stockholm vilket inte alltid tas lätt på i ett band från Västmanland hahaha.
Vad det gäller skolning så finns det inte så mycket att säga, men ”Rytmus” var väl där det började på riktigt för mig. Mats har spelat trummor hela sitt liv och gick sedan Rytmus han också. Mike är mer eller mindre självlärd och Robin försöker fortfarande lära sig att spela bas… haha. Nä, skojade bara men vi kan nog säga att allt började där i krokarna för att sedan tas hem och nötas.
Hur ser närmaste framtiden ut för bandet? Blir det någon turné och/eller festivalspelningar?
-Sommaren är väldigt lugn men vi håller på och planerar hösten och framtiden tillsammans med vårt management Sunhill och allting känns lovande. Vi har aldrig varit starkare som band så vi tror på framtiden.
Ni har släppt en video på inledningslåten “The Scam”. Hur kommer det sig att ni valde just den och var det ett lätt val?
-Vi valde den för att det är ett sådant jäkla fläsk i den hahaha och för att det är en kul låt att göra video på. Vi ville göra en lite råare video och då var den det självklara valet.
Ni har ju varit med i branschen i flera år nu, i degreed men även i coverband, idol och så vidare. Hur är er syn på branschen som helhet?
-Ja., vad kan man säga.. Tror inte vi kan säga det bättre än Steve Lukather från TOTO bland annat som skrev en lång post för ett tag sedan. Fen löd så här:
“Yep..this about sums up what has happened to the music industry and it’s sad…
Steve Lukather, guitarist, studio musician, singer, arranger and founding member of the band Toto and worldwide successful solo artist, who’s already played on far more than 1,000 recordings, brings the truth and hard facts in a nutshell:I just want to know something. ALL this pontificating about how Spotify and the like are the ’ answer ’ and how ’ the artists get paid’ etc. How much? Really? WHO keeps tabs and accounting? Maybe I just don’t know. I don’t see any money and have A LOT of stuff out there over 35 years of making records. Have you done the breakdown on what an artist get PER tune on iTunes? Pitiful. Now IF you are with a label it’s even worse cause they take a huge share of that. The breakdown after all is said and done for most it’s pennies. TOO many people can make records. Period. No catalog artists are made these days. One hit wonders galore. Sad really. Now record companies don’t give budgets like the old days when the great records were made cause they cost MONEY!! They want to make money for nothing and own you for life and a piece of EVERYTHING an artist does. You can sell a million and still OWE them! My 25 year old son has buddies who have platinum records living in a one room studio apartment…Broke. Of course back ‘then’ rec. companies cared about MUSIC and nurturing artists for a LONG term career and long term money. Sure they got the Lions share but then they invested, believed and promoted it so there was SOME justification. Now its ’ Beats’ and how many facebook hits or Youtube hits you get .. ALL which either make NO money or short term dog-shit money with no real way to account for it and truly suck for the most part. What the fuck ? People want to be famous NOT good! It is TOO easy to play ‘pretend pop star’ now. With all the fakery and auto tune-time correction -cut and paste etc.. fuck most young people don’t know how to play a song from top to bottom in a studio in tune and in time and with feeling?? Rare.I am in the studios all the time and hear the stories from the producers and engineers.. and yet NO ONE cares that ’ so and so’ who sold a shit load of records ( how much IS that these days? ) cant sing or play.They make ‘McRecords’ for people who don’t even really listen. It’s background music for people to either find a mate or shake their heads while texting or skyping or doing other things. Environmental noise for the multi-tasker.Gone are the days of loving , dissecting, discussing the inner workings of ’AN ALBUM”… sitting in silence while it plays.. looking at the liner notes and the few photo’s IN the studio .. imagining what a magic place it music be to make such music…Gone. You need a fucking jewelers eye to read the credits IF one even cares. Most don’t. So if you keep blaming the ‘old antiquated artists’ who are the only REAL ones left.. who MAY make a great record once in awhile but may be overlooked cause the media chooses to care more about who is super gluing meat to their bodies and other ridiculous HYPE and bullshit to get attention rather than LISTENING hard to the music being made we might be in a different place.When we were kids ( yes I will be 108 this year) there were only a handful or artists and they WERE great cause they HAD to be.You could choose not to like some but outside the teenage fodder most deserved their success and NO ONE sounded alike ! No one!We live in a McWorld that moves way too fast and now even the drugs suck. I mean when I was young and got high I never got naked foaming at the mouth and tried to eat someone’s face off.Time to put on Dark Side of the Moon and chill.Have a nice day and may real music come back and fill our ears. ( there IS some great stuff but you know what I mean ..)REAL music played by REAL musicians. They ARE out there.They just don’t get a lot of press anymore, or at all.”Luke (Steve Lukather)”
Men vi ÄLSKAR musik och kommer fortsätta spela tills vi checkar in i våra ettor med jordvärme. Vi tänker följa våra drömmar och dit de leder ” Come hell or high water…”
Hur tror ni att man gör för att kunna lyckas som band/musiker inom denna genren?
-För att fortsätta citatsvängen så ” never, never, never give up!”(Churchill)
Om det finns nån lättare väg så vet vi den i alla fall inte.
Jag tycker det finns en ännu tydligare popådra även om den inte är dominant. Försöker ni tilltala en bredare målgrupp?
-Vi har bara skrivit musiken som vi vill ha den och givet en miljon influenser så är det inte oväntat att man kan hitta lite vadsomhelst i våra låtar. Vår enda ödmjuka målsättning var att skriva vår musik och hålla den fräsch och modern. Den bredare publiken har vi inte tänkt på. Vi har alltid betraktat oss som outsiders av den anledningen att folk ofta vill stoppa musik i fack och vårt fack finns inte riktigt. En recensent skrev att vi är allt från pop till metal, men vem vet vad framtiden håller.
Vad tycker ni är er största tillgång som band?
-Att vi alltid har gjort vår grej och gör den bättre för varje gång. Vi försöker bara vara ett grymt rockband som framhäver både musiken som helhet, men också våra individuella talanger som musiker. Hur det går för oss får ni vara domare till.
Då alla instrument är tydligt framträdande i nästan varje låt så blir man undrande om ni alla har lika mycket delaktighet i låtskrivandet eller är det någon som står för en merpart men alla ges fria tyglar att göra individuella avtryck?
-Det kan variera vem som skriver mest idéer, riff eller tracks, men när det sedan tas in i ”Degreedmaskinen” så är alla med och alla har mer eller mindre fria tyglar att spela låtarna som de bestämmer. Inom ramen för ”inte dåligt” såklart hahaha
Vad har bandet för betydelse för er?
-Bandet betyder ALLT! Ett liv utan bandet/musiken är en bitter mardröm..
Tack för att ni tagit er tid och stort lycka till!!
