Gitarristen, Keyboardisten och låtskrivaren Neil Austin är ett okänt namn för många, men hans band City Of Lights har med sina briljanta singlar/videos ”Heart’s On Fire” och ”Heat Of The Night” börjat göra väsen av sig i den melodiösa rockvärlden.
Förutom Austin själv medverkar medlemmar från flera svenska band i projektet, som Degreed, Creye och Care Of Night. 11 februari släpps debutalbumet ”Before The Sun Sets”, en skiva som sakta men säkert har vuxit fram genom långt, hårt och metodiskt arbete de senaste fjorton åren.
Gitarrhjältar och hårband
Musikälskaren Neil berättar att Eddie Van Halens gitarrsolo i Michael Jacksons ”Beat It” förändrade hans liv. Han var då tretton år gammal och blev inte bara ett stort Van Halen fan på kuppen, utan utvecklade också ett stort intresse för annan rock och hårdrock. Som pojkspoling spelade Austin trumpet i olika skolband, jazzband och orkestrar. Han kunde tidigt se en koppling mellan klassisk musik och de neoklassiska gitarrhjältar som legendariska bolaget Shrapnel Records hjälpte till att lyfta fram i rampljuset. Snart skulle han bli besatt av att lyssna på virtuoser som Yngwie Malmsteen, Vinnie Moore, Tony McAlpine, Paul Gilbert och Marty Friedman. Gitarren blev inkörsporten till rockmusiken. Hårband som Europe, Bon Jovi, Whitesnake, Def Leppard och progressiv metal som Dream Theater har format hans sätt att skriva och producera musik.
Efter att ha spelat i lokala funkmetalbandet Pig Unit i hemstaden Northampton, där ansvaret i att driva bandet framåt i form av att vara huvudsaklig låtskrivare, manager, boka spelningar och se till att övriga medlemmar faktiskt dök upp till repen, hela tiden verkade ligga på Neil tröttnade han rejält 2007 och tog en paus från musiken. Ett besök på legendariska Firefest festival ledde till att intresset för melodic rock åter började växa. Det blev inte bara en möjlighet för Neil att återse flertalet legendariska melodic rock band från åttiotalet utan också att upptäcka den nya generationen band som börjat dyka upp. Den första W.E.T skivan var till exempel starkt bidragande till att gnistan på nytt tändes i hans låtskrivarpenna.
Den gudomliga grekiska rösten
Startskottet till processen med City Of Lights debutalbum kan således dateras hela vägen tillbaks till ca 2008. Från början var idén var att släppa en självfinansierad skiva med Neil som ensam instrumentalist och inlånade solister på gitarr och sång. Han skulle själv mixa plattan och låta någon annan mastra. Mångåriga nära vännen Nathan Doyle var inledningsvis påtänkt som ensam sologitarrist. Efter lång tids eget arbete hittade Neil efter många års letande grekiska sessionsångaren Manos Fatsis (Oddyssey Desperado m fl) på nätet. Demos på ”Hearts On Fire” och ”Heat Of The Night” skickades till Manos vars röst stämde överens till punkt och pricka med rösten som Neil föreställt sig i huvudet. Tillräckligt mycket Steve Perry (Journey) och Steve Overland (FM) för att tilltala fans av den mjukare skolan men samtidigt med den hårdare kraften hos legendarer som Dio och Coverdale. Tragiskt nog var det först i samband med Neils pappas bortgång för ett par år sedan som de ekonomiska förutsättningarna för att på allvar kunna finansiera City Of Lights uppenbarade sig. Först då kunde rekryteringsprocessen på passande musiker inledas på allvar. Neil ser inte sig själv som någon frontman eller rockstjärna utan konstaterar ödmjukt och med glimten i ögat att hans uppgift främst är att skriva, spela och producera: ”Jag är ingen cool, långhårig rocker på motorcykel. Jag är en knubbig liten musiknörd som älskar att skriva låtar *skratt*”. Neil tillägger också med eftertryck och värme att låtarna i mångt och mycket grundar sig i hans nära relation med sin pappa. En pappa som såg till att sonen fick möjlighet att tidigt lära sig spela ett instrument och varit en stor supporter under hela uppväxten.
Blågul dominans
När Degreed, ett av favoritbanden, spelade i London för några år sedan tillfrågades gitarristen Daniel Johansson om att spela ett solo på skivan. Via Daniel fick Neil kontakt med bandets sångare och basist Robin Eriksson. Idén om att lägga riktig bas på ”Snake eyes”, en groovig bluesig låt ledde till att Neil strök idén med förprogrammerade instrument på skivan. Robin, som är känd som en exceptionell sångare, lägger förutom bas på samtliga spår också en andrastämma på flera låtar, något som är extra framträdande i l ”How To Love”. Nu var bollen i rullning på allvar och även Degreed trummisen Mats Eriksson tackade ja till att spela i City Of Lights. När dessutom keyboardisten Michael Blanc bidrar med ett keyboardsolo hade Neil lyckats med konststycket att få med samtliga medlemmar ur Degreed. Bland övriga gäster på skivan märks gitarristerna Christoffer Borg (Taste, ex Art nation), Jonathan Carlemar (Care Of Night),
Mike Kyre, Matt Farmer (Pig Unit) samt Creye keyboardisten Joel Selsfors på piano.
Ytterligare ett festivalbesök senare, den här gången på Rockingham festival där svenska Creye och Age Of Reflection spelade, resulterade i ett möte med Fredrik Joakimsson, Joel Selsfors och Erik Gafvelin Wiss (samtliga i Creye). Erik accepterade uppdraget att mixa albumet. Det passade perfekt då Erik kombinerar åttiotalskänsla med ett modernt produktionstänk. Mixningsprocessen började innan alla inspelningar var klara. Många musikfiler skickades fram och tillbaka samtidigt som Erik flyttade till Cuba med sin familj: ”Erik vill förmodligen aldrig jobba med mig igen”, tillägger Neil med ett skratt. Till slut började materialet bli såpass bra att Neil började skicka demos till olika personer och bolag för att få feedback. Responsen var genomgående positiv. Via Robin (Degreed) skickades demos till Serafino och Mario på välkända Frontiers records som direkt visade intresse. Paradoxalt nog dog Neils stora hjälte Edward Van Halen samma dag som kontraktet med den italienska skivbolagsjätten undertecknades. ”Jag var överlycklig samtidigt som jag var totalt nedbruten”.
Tror du att City Of Lights skulle ha blivit av i nuvarande form om det inte vore för pandemin?
Det hade fortfarande hänt. Tack vare avståndet, Manos är i Tyskland, jag är i England och resten av killarna är i Sverige, har vi skickat filer mellan varandra. Jag och Erik har pratat om att jag skulle komma till Stockholm och vara med i mixningsarbetet, men det skedde inte pga pandemin. Gällande videon till ”Hearts On Fire” så spelade alla in sina delar separat eftersom vi inte kunde resa. Jag och Manos tänkte åka till Kopparberg, men det stoppades av covid. Covid har inte inneburit någon skillnad, men jag hade inte kunnat göra det här för tio år sedan eftersom teknologin inte fanns då.
Nu när du fått lite distans till skivan, vilka spår tycker du sticker ut lite extra?
Det finns delar i alla låtar, men sista spåret är min favorit. Den är inspirerad av min fars bortgång. Jag hade ingen titel innan dess. Det som han och jag gick igenom gav mig idén till låten och att det skulle vara titelspåret. Den låten är väldigt viktig för mig. Den börjar med ett akustiskt gitarrintro som spelas på den gitarr som jag lärde mig spela på. Det var också den gitarren som min pappa lärde sig spela på. Han köpte den när han var trettio och jag började spela när jag var arton. Han var faktiskt den sista personen som spelade på gitarren innan jag spelade in låten. Det var precis som att jag kunde känna hans närvaro på greppbrädan. Det är inte världens bästa gitarr så jag frågade Erik om vi kunde använda gitarren och vad den betydde för mig. Oroa dig inte, sade han, vi får det att fungera. På baksidan av omslaget finns bilder på mig och min pappa. Det finns också en bild på mig när jag håller i gitarren för första gången som tvååring. Låten är lite annorlunda, lite längre och nästan som två låtar i en. Jag har verkligen lagt ner hjärta och själ i alla låtar men den låten sticker verkligen ut. Han hade blivit överlycklig över att jag använde pengarna till att investera i den här skivan. Han fick aldrig möjlighet att spela något instrument när han växte upp så han har alltid uppmuntrat mig och varit väldigt stöttande i att jag skulle lära mig spela. Skivan sammanfattar mitt liv och vilken roll han spelade i mitt liv.
Föreställ dig att du nu har en 90 sekunders reklamspot på bästa sändningstid i TV. Hur skulle du vilja presentera City Of Lights?
Känslosamma melodic rock hymner fulla av passion, hjärta och själ. En låt för varje tillfälle. En skiva som kommer få dig att känna saker och få sig att minnas din ungdom. Arenarock med glitter och glamour. Ett sound som känns som musik från stjärnorna. Det är målsättningen. Allt jag älskar med musik har jag försökt få med. Folk säger att det här är åttiotalsmusik. Jag kan förstå det, samtidigt som det inte riktigt stämmer. Jag har gjort detta nu idag och det finns en anledning till att folk fortfarande älskar till exempel ”Don’t Stop Believin’” när den blev viral. Det finns något i den här musiken som gör att alla fortfarande älskar den. Den kan gå under jord, den kan sluta att vara trendig, men kombinationen av melodi, passion, ljudet av gitarrerna och de stora bakgrundskörerna är något som är evigt och som vi återkommer till. Det är inte bara en åttiotalsplatta, det är vad jag hör i mitt huvud nu 2022. Jag tror att människor upptäcker och återupptäcker den här musiken hela tiden. Om tjugo år kommer någon att höra ”Living On A Prayer” med Bon Jovi för första gången och känna, wow!
Så vad händer framöver, ser du det här som en enstaka företeelse eller kommer det bli mer musik?
Jag skulle älska att göra mer musik, men det är en ekonomisk fråga. Jag vill inte kompromissa gällande kvalitén bara för att kunna göra en skiva till. Jag har tonvis med nya låtar och jobbar just nu med nytt material som jag tror har ett stort värde. Manos har redan att sagt att han vill göra en skiva till. Det handlar bara om att få ihop mer pengar. Det kommer inte bli några livespelningar, det finns inte rum för det i mitt och Manos liv och den förberedelse som krävs för att kunna göra en livespelning. Min hälsa är också en faktor, jag kan må bra under en längre tid för att plötsligt inte kunna uppträda. Drivkraften var att få tag i de personer som var bäst för projektet. Kanske kan den här skivan ge mig en plattform så att andra upptäcker mig och vill jobba med mig. Det skulle jag älska. Mottagandet hittills har varit mycket bättre än något jag någonsin kunnat hoppas på. Jag hoppas att jag får förnyat förtroende från Frontiers. Jag skriver ju låtar hela tiden och kommer göra det tills jag dör. Det är också viktigt att jag kan göra det med Manos, han är rösten för City Of Lights. Han är ju en sessionsångare och inblandad i en massa andra projekt och om han inte skulle vara tillgänglig kommer jag välja att göra ett annat projekt. Han har också bidragit med, inte bara idéer till sången, utan många arrangemangsmässiga idéer. Det skulle ha varit en helt annan skiva utan honom. Jag vill också behålla den här bandkänslan som jag upplever att skivan har, trots att det är inhyrda musiker.
Frontiers är ju bra på att sammanföra musiker till olika projekt. Om pengar inte vore något problem, och du fick välja helt fritt, vilka musiker skulle du då helst vilja jobba med framöver?
Innan Manos tänkte jag på Jörn Lande som vokalist till City Of Lights. Jag har aldrig haft Steve Perry, Steve Overland eller Lars Säfsund (Work Of Art) som mall till det här projektet utan jag har alltid velat ha en sångare med en mer aggressiv röst. Drömbandet skulle vara Jörn Lande på leadsång, jag själv på kompgitarr, Rob Marcello (Danger Danger) på leadgitarr, Bruno Ravel (Danger Danger) på bas och Masterplans gamla keyboardist Axel Mackenrott. Danger Danger är en av mina största influenser rent musikaliskt. Jag har lärt mig väldigt mycket om sångstruktur och dynamik från dem. Även om jag skulle kunna välja vilken sångare jag ville i nuläget skulle jag ändå välja Manos. Han är en fantastisk sångare som förtjänar att få uppmärksamhet. Om jag skulle kunna få Rob Marcello till nästa platta skulle det vara riktigt coolt. Jag tror han spelar på Indoor festival i Hamburg. Jag hoppas att jag kan prata med honom då och se om han är intresserad. Själv skulle jag inte vilja spela i något annat band. City Of Lights är ju mitt band där jag skriver materialet. Av alla sångaren jag gillar så var Ronnie James Dio mästaren. Han hade möjligheten att sjunga både rent och lent och riktigt aggressivt och raspigt. Jag har alltid sett City Of Lights som Journey och FM möter Pretty Maids och Pink Cream 69, nästan på gränsen till melodic metal mer än melodic rock.
Om du bara fick vakna till en enda skiva varje morgon i resten av ditt liv, vilken skulle du välja?
Herregud, det där är en elak fråga *skratt* Det finns ju så många skivor som är Perfect 10 skivor. Jag älskar ju också en massa Klassiska, Jazz, Funk, Soul och progskivor men jag väljer ”1984” av Van Halen. Vi pratar ju ändå om rock och ur ett låtskrivarperspektiv, och ur ett musikaliskt perspektiv. Om du vill veta hur man gör en riktigt bra rockplatta så är det där manualen. Du kan lära dig allt du behöver veta från den skivan som låtskrivare, textförfattare, basist, sångare, gitarrist och trummis. Hade jag haft en tidsmaskin så skulle jag åka tillbaka och se Van Halens klassiska originalsättning. Jag har sett David Lee Roth solo några gånger men aldrig Van Halen.
Slutligen, vill du rekommendera något till Rocknytts läsare, förutom att lyssna på City Of Lights nya skiva ”Before The Sun Sets” då såklart. Det kan vara musik, en film, en bok, ett life hack eller något helt annat.
Jag skulle rekommendera att lyssna på bandet Landfalls kommande skiva. Det är ett Brasilianskt band som ligger på Frontiers vars debutplatta ”The Turning point” (2020) är en fantastisk skiva. De har ett liknande koncept som City Of Lights. Det är mycket AOR, melodic rock men det finns också små bitar av prog. Jag har pratat lite med killarna i bandet som är stora Dream Theater fans. Det som sticker ut mest i dessa fantastiska låtar är trummorna.
City Of Lights debutalbum ”Before The Sun Sets” släpps 11/2 via Frontiers!
