jay-smith-king-of-man-2013

Från Idol-Jay Smith till bara JAY SMITH

jay-smith-king-of-man-2013

JAY SMITH, frontman i VON BENZO och vinnare av Idol 2010, återvänder med en ny skiva. Men disten är nedskruvad och soundet bluesigt med mer introverta texter enligt sångaren. För Rocknytts Sebastian Norling Rauhala berättar han bland annat om att hitta musikalisk vägledning via föräldrarnas skivsamling och om att försonas med sig själv.

Man kan väl säga att det var länge sedan som du var så här pass aktuell; ny skiva, på Gain dessutom?
– Precis. Det mesta av tiden under denna period har gått åt till att skriva på skivan och spela in den, det har varit så i ett och ett halvt år.



Det var precis det jag skulle fråga nu; vad har du pysslat med senaste tiden?
– Ja, jag har varit ute och spelat lite sporadiskt, akustiska gig och så. Och så har det mest varit kreativt arbete, både i och utanför studion.

Men när påbörjade du exakt med arbetet på skivan?
– Jag påbörjade arbetet med den egentligen som en slump i början av 2012. Det var egentligen tänkt som låtar till mitt band VON BENZO och det var åt ”det hållet” jag ville dra bandet åt. De mottogs inte så bra av allihop i bandet, men låtarna i sig blev uppmärksammade av Filip Adamo på Sony/Gain och det slutade med att de erbjöd mig en solodeal. Och i det läget som vi var då och så som jag kände mig som människa, så kändes det som rätt steg att ta. Jag provade på Idol och det var något som jag kände att jag var tvungen att göra när jag blev uppringd av producenterna och de frågade om jag ville göra en audition. Jag stod och jobbade på ett lager och det enda jag gjorde hela dagarna var att lyssna på musik av andra människor som får lov att syssla med det de älskar (skrattar). Så jag kände då att det är något som jag måste prova på. Tanken var att det skulle generera lite rörelse på vår hemsida och uppmärksamma bandet, jag trodde faktiskt inte att jag skulle komma med. Och så… blev det som det blev, sedan gick jag tillbaka till bandet direkt efter Idol. Men det var svårt att sammanföra den här vinsten med mitt band. Folk förväntade sig att vi skulle komma och köra Idol-låtar och en-två stycken körde vi, men det var mest eget och ganska tungt material. Och på folkparkerna i Sverige så hade man väl inte riktigt förväntat sig det. Så det blev ett blandat mottagande. Sedan släppte vi vår skiva (”Yes kids it’s true”, 25 november 2011, förf. anm.) och den sålde sådär. Jag vet inte om det har att göra med mina skandaler, vårt namn eller om vi helt enkelt inte hade tillräckligt bra låtar, men det blev helt enkelt inte så mycket av det. Och jag fick då den här chansen med soloskivan, så då tog jag den.
Jay Smith Anders Bengtsson Revoltfoto3

Vad är då VON BENZO:s status just nu?
– Att vi ligger på is, helt enkelt. Vi har varken sagt bu eller bä. Vi har bara sagt att så länge jag koncentrerar mig på det här, så ligger vi på is.

Var det ett gemensamt beslut med tanke på att det blev som det blev med andra skivan?
– Det var inte så mycket ett gemensamt beslut, utan mer att jag blev erbjuden den här solodealen och den började ta över mer och mer av min tid. Sedan fick jag göra ett val och välja bort VON BENZO.

Men vad tyckte de andra i bandet om det då?
– De förstod. Det kom inte helt oväntat. Det kommer säkert bli en skiva till, vi har fortfarande kvar som inte har släppts, men just för tillfället är mitt eget soloprojekt som gäller.

Jag vet att när ni skulle ha releasefesten för andra skivan på Tivoli, så ställde ni in och utannonserade att du skulle in på behandling. Så det blev lite som att ni fastnade i startgroparna
– Egentligen var det så att jag hade börjat rehabilitera mig långt innan dess. Det var bara det att jag misskalkylerade hur länge jag behövde för att återhämta mig. Jag trodde att jag kunde klara det på sex veckor, men när dag ett på vecka sju kom så mådde jag ännu sämre än när jag började (skrattar). Därför var jag tvungen att ta det beslutet.

Det första vi har hört från nya skivan är titelspåret ’King Of Man’. Om man har följt dig genom karriären, så låter det väldigt udda för att vara JAY SMITH.
– Precis. Det var egentligen tanken från början; om jag skulle göra någonting utan VON BENZO så ville jag inte göra VON BENZO light, utan så långt som möjligt från VON BENZO men ändå vara mig själv. Just ’King Of Man’ är den enda låten på skivan, förutom en cover vi gjort, som jag inte har varit med och skrivit själv. Det är Alexander Schele och Richard Larsson som jag spelar med och som har skrivit den låten. Jag fick höra deras demo och blev helt förälskad i låten och ville gärna göra den.
stillbild-kingofman

Den har ett ”karnevalskt” sound.
– Ja, jag fick lite Tim Burton-känsla. Det återspeglas lite i musikvideon som kommer att släppas snart.

Hur låter resten av skivan då?
– Resten av skivan är, vad jag skulle säga, mitt eget sökande efter ett bluessound. Jag är lite rädd för att vissa människor kommer att kalla den ”spretig”, för den rör sig genom så många lager och olika typer av blues; 30-talets jazz och blues och på vissa spår lutar det lite åt Chicago-blueshållet. Det har varit på grund av att jag skrivit låtarna med olika människor och sedan på sluttampen med de som är bandet. Det har varit en lång process som har blivit halvt utdragen och dessutom skriven i olika stadier. Jag skulle kalla det för en ”resa genom bluesen”.

Men var det en slump att det så med tanke på de du skrev låtarna med?
– Nej, blues är… Jag kan säga så här, jag var VÄLDIGT hårdrock när jag gick med i Idol. Men jag visste dessutom om att ifall jag ska vara med, så måste jag gå in med ett öppet sinne då jag kommer göra mycket musik som egentligen inte tilltalar mig. Och för att kunna göra det bra, så måste man göra det med ett öppet hjärta. Och den erfarenheten ledde till att jag började ta till mig mycket av den musik som min far, styvfar och mamma lyssnade på. Då gick jag tillbaka och började lyssna på artister som RY COODER och NEIL YOUNG på min pappas sida och senare STEELY DAN, ETTA JAMES, NINA SIMONE, ALISON KRAUSS AND UNION STATION… Det har varit mycket country och blues i det jag har lyssnat på, så det föll sig ganska naturligt. Det är alltid något jag egentligen velat göra, men för att kunna sjunga blues så måste du ha… Trillat på sluttningen (skrattar).
Jay Smith Anders Bengtsson Revoltfoto2

Man måste ha halkat dit några gånger eftersom mycket blueslåtar handlar, om man ska hårdra det, om att ”min kvinna har lämnat mig, jag sitter här och krökar”.
– Ja, precis! Exakt det. Blues är ju dynamiken mellan män och kvinnor. Går man bort till bluegrass, så är det egentligen hymner och klagosång. Det har en tendens att dra åt det sorgliga hållet. Texterna på den här skivan är väldigt introverta och handlar mycket om mig själv. Jag skulle väl kalla det för ett försök till att nå försoning med mig själv och med världen runtomkring mig.

Jag tänkte på det du sa att du hämtat inspiration från dina föräldrars musikintressen. Det brukar ju annars vara att man vill göra en revolt mot sina föräldrar.
– Ja! NIRVANA och hårdrocken var ju det för mig.

Jag kan tänka mig att du först tänkte ”öh, NEIL YOUNG suger! NIRVANA ska det vara”.
– Ja, exakt! Och BEATLES ska vi inte tala om. När jag först började spela gitarr, blev min farsa överlycklig och tryckte ner en BEATLES-bok i halsen på mig och jag bara ”no fucking way”. Idol var tvunget att hända för att jag egentligen skulle hitta dit jag är nu.

Men på vilket sätt kände du dig tvungen att gå med i Idol när producenterna ringde dig?
– På grund av min livssituation. Jag hade spelat i band sedan jag var 13 år och försökt lyckats. Jag hade egentligen aldrig tänkt söka till Idol, hade man frågat mig veckan eller dagen innan de ringde så hade jag hellre skjutit mig själv i huvudet. Men när de väl ringde, och jag stod mellan valet att stå på ett lager eller ta chansen och göra det man älskar, så var det enda jag behövde göra var att prata med mina bandkamrater. Vi var ju ”in it together”. Jag frågade dem rakt ut ifall de trodde att det skulle hjälpa eller stjälpa bandet och alla tyckte att jag skulle göra det. Och det räckte för mig.

Och när vinsten kom, så skrevs det mycket om hur du kämpade med att få med VON BENZO som kompband på turnén.
– Det var självklart att bandet skulle få göra det, för det var vår dröm och inte bara min. Och sedan gjorde vi folkparkerna och det var lite knaggligt, mycket på grund av mig. Sedan så tävlade vi dessutom med i alla fall 20 band från Amerika som låter ungefär som vi gör med sångare som låter ungefär som mig. Ska man vara helt realistiskt, så började jag tvivla lite. Det ledde upp till den här grejen, för i denna genre känns det inte som att det finns så många unga killar som jag tävlar med omkring här i alla fall. Men jag tror det finns ett stort intresse för den typen av musik vi spelar just nu. Det är kanske inte riktat mot folk under 20, kanske till och med folk under 30, det beror ju på, vissa av låtarna är lite mer lättsmälta. Men det har varit ett försök till att göra musik som kan överleva trender, generationer om vi har tur.
{youtube}1DuVR3ruVQc{/youtube}

Covern som är med på skivan, kan det möjligtvis vara JOSH THOMPSON:s ’A Name In This Town’ som du la upp en video på häromdagen?
– Nej, faktiskt inte. Jag valde ’Cowboys From Hell’ med PANTERA.

Ett ganska självklart val, men udda med tanke på hur skivan kommer att låta.
– De har alltid varit en stor inspiration i mitt liv, jag har till och med ”CFH” tatuerat på armen. Det var självklart, frågan var bara hur vi skulle göra det. Så det ska bli spännande att få se vad folk tycker om det.

Kan du redan nu säga hur den kommer att låta?
– Det är en sju minuter lång, tung blueslåt. PANTERA är ju väldigt baserat på tolv takt-upplägget, många av deras låtar är så. När det väl kom till kritan för att göra den, så var det inte så svårt.

Och både Dimebag Darrel och Vinnie Paul har ju uttryckt sin respekt för blues och bluegrass. Dimebag gillade även Billy Gibbons spel i ZZ TOP.
– Ja, de är ju uppväxta i Nashville. Om man tittar på Dimebags spel, så är det väldigt bluesinriktat. Det är bara det att han väljer dissonanta toner och gör väldigt egna bändningar, de är ju hans signum. Men ska man gå till roten av det, så är det väldigt bluesinriktat.

Jag är överraskad av att du direkt lägger fram att du inte alltid varit en lätt person att ha och göra med, du säger direkt att du varit med om skandaler. Du försöker inte släta över något.
– Nej, varför skulle jag göra det? Det har redan varit ute överallt, det är lika bra att ställa sig upp och ta det. Jag är vad jag är. Antingen så hatar man mig eller så älskar man mig, tror jag.

Vad tror du fansen tycker då?
– Om vi pratar om mina VON BENZO-fans, så vet jag allvarligt talat inte helt och hållet. Men om vi talar om de som köpte min Idol-skiva, så hoppas jag verkligen att nya skivan tilltalar den publiken.

Kollar man genom din Facebook-sida så ser man kommentarer från både unga killar och tjejer och 45-åriga mammor som berömmer din röst och ber dig att vara dig själv.
– De ger mig rätt så mycket styrka i det här.

Du är ju ändå en av de mest omskrivna Idol-vinnarna, inte bara för musiken utan även för skandalerna. Vad tror du att just DU blir uppmärksammad för det?
– I grund och botten, basically, för att jag hade mage att göra det i ett barnprogram. ”Ajabaja, slå på fingrarna”. Vi har liksom Ken Ring som är med i ”Så mycket bättre” (skrattar) och han har också varit extremt skandalomsusad. Plura som lagar mat i TV och åker fast med kokain. Persbrandt, en av våra mest älskade skådespelare, har också haft samma problem. Varför jag åkte dit så ordentligt i media är för att jag gjorde det i ett barnprogram. Det gick till den gränsen där jag nästan verkade ha makten att korrumpera en hel generation ungdomar bara genom att befinna mig i samma stad, vilken jag tycker är lite löjligt (skrattar), men det kan jag hålla för mig själv.

Du var förmodligen den första Idol-deltagaren som åkte fast för att ha rökt hasch, vilken ingen annan hade gjort?
– Jag tyckte de betedde sig som om jag var den enda personen i Sverige som hade gjort det (skrattar).

Men om du fick åka tillbaka i tiden och träffa dig själv innan du gick in till juryn, skulle du ha gett den Jay Smith något råd på vägen? 
– Om det hade gått, men samtidigt får man också tänka på hela fjärilsteorin (skrattar). Om jag hade sagt ”gör inte det”, så kanske jag hade gjort någonting annat. Du vet, jag tror saker och ting händer av en anledning. Det var för att lära mig en viss typ av ödmjukhet.

{youtube}-80iBpexmKQ{/youtube}

Du nämnde att skivan kommer att vara ganska introvert. Vad har lett till det?
– Jag tror det har varit för ett behov av att uttrycka mig på grund av allt som har hänt. Och min rädsla inför att göra det själv, för bandet som blev skapades inte förrän för fem månader sedan. Så det finns låtar där jag upplever mig vara väldigt ensam. Dessutom har jag behövt en del försoning.

På vilket sätt då, menar du?
– När man har blivit så omskriven och skandalomsusad, så är det som om att när man går förbi folk så tänker man att ”det är det enda de tänker om, det är så de ser mig”. Och det kan ge en ganska dålig självkänsla, man har inte lust att se folk i ögonen och tittar mest ner i marken. Man speglar sig själv i deras ögon. Man vet att hälften av människorna läser bara rubrikerna och sedan har det skapats en uppfattning.

Så det kommer inte vara lika mycket arga låtar, som till exempel “Radio” från andra VON BENZO-skivan som var en ganska frän mediaattack?
– Nej. Det handlar mest om… ett sökande, tror jag. Om skammen, oron och rädslan av att inte accepteras. Det är ganska självklart för mig… de senaste tre åren, och så gör man en skiva, att det mynnar ut i just det. Hade jag börjat skriva på skivan idag, så hade det helt klart haft en annan ton, för nu har jag gått igenom en hel del och dessutom har jag bearbetat, inte alltihop, men det är mycket man som människa behöver gå igenom med sig själv och med andra. Vi har ju familjesidan också; det du upplever, fast från det andra perspektivet. Och det är inte alltid en bra kombination.

Jag såg en rubrik på en Aftonbladet-intervju, där de hade satt en rubrik om din flickvän som hade gått bort (”Min flickvän dog efter en överdos”, förf.anm.)
– Ja, den överrubriken var lite konstig för det var inte riktigt det jag sa. Jag sa att det var ”min första kärlek”, jag sa inte att hon var min flickvän och hon var inte det vid tillfället när hon gick bort. Dock hade vi kontakt, men hon var på andra sidan Atlanten.

Hur är du som person idag jämfört med när du precis hade vunnit Idol? Hur har du förändrats?
– Det finns ett talesätt: ”if you dance with the devil, the devil don’t change, the devil changes you”. Det är lite så, det är som att titta bakåt på ett magitrick. Den här rockmyten och drömmen man har växt upp med som mål har förändrats fullständigt och alltihopa är egentligen bara rök och speglar, inget är på riktigt. Man blir ganska desillusionerad. VON BENZO-skivan handlade väldigt mycket om ilskan över det och nu är det ett steg till att försonas med det.

Har det även varit en försoning med dina närstående?
– Ja, absolut. En av låtarna på skivan är dedikerad till mina systrar. Det började egentligen först som en förfrågan på Facebook från en man jag inte kände som hade förlorat sin son och bad mig skriva en låt om honom. Det blev ganska stor uppståndelse kring det bland andra människor, väldigt mycket kommentarer och ”likes”. Så jag kände pressen (skrattar), även fast jag inte kände mannen eller sonen. Så jag började skriva en låt om döden och det slutade med att det egentligen blev ett förlåt från mig till mina systrar, för att jag kanske inte alltid varit världens bästa storebror.

Jag har förstått att du ”snöat” in på både blues och country, med tanke på JOSH THOMPSON-covern…
– Ja, denna skiva är inte så countrybaserad. Bluesen har funnits där och det är nästan det första man lär sig spela, just när det gäller rock ’n roll. Så den har varit lättare för mig att tygla och lära sig spela, country är väldigt annorlunda och speciellt när det kommer till gitarrspelet. Och så pass duktig gitarrist är jag faktiskt inte. Om man säger så här; jag spelar gitarr och sjunger i bandet, den felande länken är mitt gitarrspel i sådana fall. Jag är inte lika duktig på gitarr som de andra är på sina instrument. Efter ett och ett halvt års ständigt lyssnande på country, så är det först nu i skrivandet som countryn har börjat lysa igenom, på till exempel låten jag la ut innan JOSH THOMPSON-låten, ’ God Damn You’. Det är en egenskriven låt och handlar just om tjejen som dog. Men så, det har varit svårare att lära sig country. Det är en väldigt egenartad musikstil.
{youtube}79ug-ZAMoj0{/youtube}

Hur sattes bandet THE RESERVOIR DOGS ihop?
– Trummisen Robban, eller Rob Wild B Young som han kallas när han är ute med GILBY CLARKE, kände jag redan och jag frågade honom direkt ifall han ville vara med. Basisten Linus Blad hittade vi genom en norrman, som själv höll på att sätta ihop ett band inför en turné. Han frågade Richard om han ville vara med, sedan repade de två gånger och där träffade han Linus. Richard frågade mig då om vi skulle prova Linus på bas, han sa att han var jävligt grym. Sedan kom han och provade och ”jävligt grym” var bara förnamnet, han är en demon, fruktansvärt duktig på de flesta instrument. Jag skulle vilja kalla honom för virtuos.

Om då VON BENZO skulle fortsätta, kommer det då i framtiden att finnas både ”Jay Smith med VON BENZO” och ”Jay Smith med THE RESERVOIR DOGS”?
– Det skulle kunna hända! Vi har som sagt fortfarande låtar som vi inte har släppt och bestämmer vi oss för att släppa dem och det går bra, då får det ju vara så. Det beror helt och hållet på hur mycket tid jag har (skrattar).

Så hur ser den närmsta tiden ut? Plattan släpps den 11 december, förstod jag?
– Japp! Nu på söndag åker jag upp till Stockholm och ska sitta i ”Nyhetsmorgon” tillsammans med Peter Jihde på måndag morgon. Efter det, kommer jag vara ute och spela och promota skivan så mycket som möjligt.

Du har gjort och gör en del spelningar innan skivsläppet, så har ni börjat spela låtar från nya skivan? Hur har de mottagits av publiken?
– Japp, det har vi börjat göra. Förvånande väl. De flesta har sagt att det är de bästa låtarna de har hört med mig!

Är det fortfarande några i publiken som ropar att du ska köra ’Like A Prayer’ då?
– Japp, det är det alltid! Speciellt om jag spelar med en akustisk gitarr, så stor det alltid någon och skriker ”Spela Enter Sandman!”, av någon skum anledning tror de att man kan spela den själv på akustisk gitarr utan att det kommer att låta extremt löjligt.

Men kör ni några ”safe cards”, typ någon VON BENZO- eller Idol-låt?
– Nej, vi har satsat… Eller ja, ’Like A Prayer’ klart. Det beror på vilken typ av ställe det är och hur publiken är, man får känna av lite. Men ’Black Jesus’ och ’Like A Prayer’ har funnits med på spellistan. ’Black Jesus’ för att grabbarna tycker den är rolig att spela och ’Like A Prayer’ för att ibland känns det som att man inte kommer därifrån levande om man inte spelar den.

Då känns det ändå som att du gått ifrån att vara Idol-Jay Smith till bara Jay Smith numera.
– Till viss del. Så tror jag det är för gemene man. Kvällspressen har en tendens att vilja trycka på det prefixet, men annars känns det som att jag har gått till att vara BARA Jay Smith.

Foto: Anders Bengtsson, Revolt Foto (1, 2, 4), René U Valdes (3)

 

Relaterade artiklar

VIDEOPREMIÄR

VECKANS TOPPNYHETER

VECKANS TOPPVIDEOS

ALLA NYHETER

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter