Dödsfall och medlemsbyten har försenat releasen av Soilworks tionde studioalbum. Efter 20 år som band är dock inte Björn ”Speed” Strid den som ger sig i första taget.
– Vi hade sammanlagt fyra familjemedlemmar som gick bort under två månaders tid. Det var väldigt surrealistiskt. Jag tror att det påverkade oss mycket när vi närmade oss inspelningen.
För tjugo år sedan var Björn ”Speed” Strid med och bildade bandet Inferior Breed nere i Skåne. Bara några år senare skulle det nybildade death metal-bandet utvecklas till vad som skulle bli Soilwork. Nu, den 28 augusti, är de aktuella med deras tionde studioalbum ” The Ride Majestic”.
– Jag skulle beskriva albumet som en ganska naturlig fortsättning på dubbelalbumet ”The Living Infinite” (2013) som vi släppte för två år sedan. Skillnaden är att den här skivan är lite mer melankolisk och mörkare. Sen så känns det som att de extrema partierna är lite mer extremare, och de mjuka partierna är lite mer mjukare Det skapar en intressant och unik dynamik mellan de olika partierna. Men generellt sett är albumet väldigt melodiskt och mörkt. Det gör nästan lite ont att lyssna på den, fast på ett riktigt gött sätt, förklarar Björn Strid nöjsamt.
Mörk och aggressiv musik med positiv inställning
Inspelningen av ”The Ride Majestic” kantades av tragiska händelser som dödsfall. Detta var något som påverkade soundet hos deras kommande album.
– Eftersom vi har gått igenom en hel del under tiden vi spelade in albumet så har vi valt att släppa in mörkret under inspelningen. Under en tvåmånadersperiod hade vi sammanlagt fyra familjemedlemmar som gick bort. Eftersom vi också närmade oss inspelningen tror jag att det påverkade oss. Det blev på något sätt äkta alltihop, då albumet reda var tillräckligt existentialistiskt som det var från början. Så visserligen hade ”The Ride Majestic” blivit en mörk skiva oavsett, men just med att dödsfallen inträffade så kändes det som att dörren blev väldigt påtaglig, jag tror att det satte sin prägel under inspelningen. Vi har släppt in mörkret på detta album, men jag tror också att det handlar om vad man väljer att göra med mörkret. Även om albumet blev väldigt melankoliskt så känns den ändå på något sätt och vis upplyftande och positiv eftersom vi lyckades ta oss igenom det här. Albumreleasen drog ut lite på tiden då det tog längre tid denna gång än den föregående skivan. Vilket vi inte alls hade förväntat oss. I efterhand känns det otroligt bra och upplyftande med tanke på vad vi gick igenom.
Är detta Soilworks mörkaste album hittills?
– Det får jag nog säga att det är. Vi har haft mörka element tidigare, just det melankoliska. Men jag tror att melodierna denna gång är mer melankoliska än vad vi någonsin har haft. Därmed inte sagt att det är någon goth metal, utan det är ett jäkla drag på albumet. Det präglas av melankoliska melodier blandat med både blues och black metal. Även element som vi alltid har haft med under våra 20 år som band, men som vi nu har lyckats utveckla, säger Björn Strid.
En bil hörs tuta i andra änden av telefonen och stör vårt samtal, vilket talar om att Björn Strid förmodligen sitter hemma i Landskrona med öppnade fönster och släpper in den varma sensommaren. Han förklarar sedan att de under de senaste åren har valt att gå utanför bekvämlighetszonen när det gäller låtskrivandet.
– Dubbelalbumet ”The Living Infinite” (2013) var en utmaning att skriva, och jag tror att vi behövde den utmaningen för att kunna utveckla oss själva som låtskrivare. Det hade till exempel aldrig fungerat att göra en ”Stabbing The Drama” (2005) gånger två när man ska släppa ett dubbelalbum. Jag tror att vi hittade något nytt efter att vi spelade in vårt dubbelalbum. Något som vi nu har utvecklat till ”The Ride Majestic”. Det är inte så att vi sitter ner och diskuterar hur det ska låta, utan vi går mycket mer på känsla och att bygga upp stämningen i musiken. Vi har frångått det här med att ha en traditionell uppbyggnad av våra låtar. Alltså att man har ett intro, vers, refräng och tillbaka igen. Nu är det mer lekfullt och lite fler överraskningar i våra låtar. Just det elementet måste vara med, alltså överraskningselementet, det blir så mycket roligare då. Därmed inte sagt att man inte kan skriva en bra låt som är rak. Det kan man absolut göra, och det gör vi fortfarande, men jag tycker att vi nu har en mer lekfull approach till låtskrivandet. Vi går nu mycket mer på känsla i stället för hur saker och ting borde vara.
Medlemsbyte
Många medlemmar har kommit och gått under de 20 år som Soilwork har existerat. Det senaste avhoppet var från deras trogne basist Ola Flink som varit med ända sedan starten. Björn Strid förklarar hur han tacklade Olas avhopp.
– Ola valde att hoppa av precis innan vi skulle in i studion. Det var otroligt jobbigt och en tuff period med familjemedlemmar som gick bort och Ola som slutade. Allt kändes ganska hopplöst ett tag. Ola pallade inte att turnera mer och ville ha ett vanligt liv med rutiner. Även om han älskar musik och tycker om att spela bas så hade han nog aldrig några direkta musikerdrömmar som många av oss andra i bandet. Det har varit fantastiskt kul att haft med honom i bandet och han har även tillfört jävligt mycket på det personliga planet. Ola kommer att vara väldigt saknad, men samtidigt kan jag förstå om man kommer till en punkt i livet där man börjar fundera på om man vill fortsätta hålla på med bandet och turnerandet.
Ola Flink gick skilda vägar med Soilwork i juni i år. Deras nye basist är nu Markus Wibom, en gammal vän som tidigare har varit med bandet på turné.
– Vi kände att vi var tvungna att hitta någon ersättare som vi redan kände då vi inte längre hade tålamod för en audition. Vi satt och brainstormade och jag kom att tänka på Markus Wibom som nu också är fast medlem. Han är en gammal vän som har arbetat för oss innan som gitarrtekniker i både Europa och Nordamerika. Vi hade då turnerat med honom innan och vi var överens om att han var en unik människa på ett väldigt positivt sätt. Dessutom var han en duktig basist. Mitt i all hopplöshet var det ett riktigt lyft att vi hittade honom.
Sedan 1998 har det sammanlagt kommit och gått tio olika medlemmar i Soilwork, dessutom några medlemmar som endast har varit turnerande med bandet.
– Det kanske ser ut som en cirkus när man betraktar hela den här resan under våra 20 år som band. Men när man är i bandet så känns det ganska naturligt. Vi har hållit på i 20 år, vilket är en lång period och det är inget konstigt att folk hittar andra intressen, gifter sig och skaffar barn. Det är inte så kaosartat som det ser ut, tillägger Björn Strid.
Ni har haft gästartister på några album genom åren. Kan vi förvänta oss någon gästartist på ”The Ride Majestic”?
– Ja, det kan vi. Vi har två stycken. På en låt som heter ”The Phantom” är det en gammal polare till mig som heter Pascal Poulsen på gästsång. Jag startade mina första band här hemma i Landskrona åren 94-95 och det var bland annat ett black metal-band med Pascal Poulsen, ett litet oskyldigt projekt. Vi har sedan dess hållit kontakt med varandra genom åren, och nu när jag har flyttat tillbaka till Landskrona har vi börjat hänga igen. När jag skulle spela in sången till ”The Ride Majestic” så valde jag att spela in sången lokalt på hemmaplan och då kändes det som en kul grej att ta med någon lokal snubbe på skivan, i stället för någon etablerad. Så då blev det min polare Pascal som fick göra gästsång. På låten ”Father And Son Watching, The World Go Down” är det Nathan Biggs från Sonic Syndicate på gästsång. Vi är polare sedan tidigare och han är även en grym vokalist. Det kändes som att han kunde tillföra något till låten.
Du och David Andersson (gitarr) har släppt två kritikerrosade album genom ert andra band The Night Flight Orchestra. Hur får ni tiden att räcka till, framför allt då övriga medlemmar också spelar i andra välkända band som turnerar mycket.
– Sharlee D’ Angelo som spelar bas i The Night Flight Orchestra turnerar mycket med Arch Enemy. Vi har insett att The Night Flight Orchestra är ett semesterband. Självklart skulle vi vilja spela mer. Men det är så att när vi är lediga från Soilwork och Arch Enemy sammanstrålar vi och jammar, spelar in material, käkar och dricker tillsammans. Arbetet med The Night Flight Orchestra är som sagt lite som en semestergrej. Båda albumen ”Internal Affairs” (2012) och ”Skyline Whispers” (2015) är vi väldigt nöjda med. Arbetet med albumen har varit otroligt kul och utvecklande. Sångmässigt har jag utvecklats något enormt då det är ett helt annat uttryck i The Night Flight Orchestra i jämförelse med Soilwork. Jag har lärt känna min röst på ett helt annat sätt, även om jag inte tar med mig samma sångstil till Soilwork.
