Band: Bon Jovi
Titel: What About Now
Genre: Rock
Skivbolag: Island Records
Producent: John Shanks, Jon Bon Jovi & Richie Sambora
Releasedatum: 2013-03-13
Betyg: 6/10
Genom åren har BON JOVI fått oförtjänt mycket skit från folk och fä som alla påstår sig veta vad som är bäst för bandet och dess karriär. Givetvis är det förståeligt då jag också, mer än allting annat, vill ha ett renodlat hårdrocksalbum från dem igen. Men nu har det gått mer än 20 år sedan “Keep the Faith”, av många ansett som deras senaste hårdrocksalbum, släpptes. Jag önskar att fler med mig accepterade att hårdrockstiden sedan länge tyvärr är förbi. Så varför älta samma gamla bekymmer istället för att lyssna och uppskatta vad som faktiskt erbjuds på BON JOVIs tolfte studioalbum?
Till det negativa först: John Shanks (VAN HALEN) är fortfarande kvar som producent! Precis som på “The Circle” (2009) förstör han produktionen helt och hållet med någon sorts slätcementerad ljudbild där ingenting kan eller ens får sticka ut, något som i synnerhet stackars Richie Sambora får lida av. Efter hans spänstiga soloäventyr förra året hade jag hoppats på att han skulle få visa upp sig lite igen och bjuda på lite tuffare riff. Ack så fel jag hade! Hur John kunde lyckas så bra med VAN HALENs “A Different Kind of Truth” vars mix är helt sanslöst kraftfull och fallera så fatalt med BON JOVI förstår jag inte.
Det positiva: Jon Bon Jovis röst! På “The Circle” lät han trött, sliten, orkeslös och hopplöst nasal. Han är tyvärr fortfarande relativt kraftlös, men nästan helt borta är det trötta, det slitna och det extremt nasala. Mellanregistret känns bekvämt och de onödiga utsvävningarna är få.
Förutom den är majoriteten av låtmaterialet starkt, riktigt starkt. Som helhet kanske “What About Now” till och med är det starkaste albumet sedan just “Keep the Faith” (1992)! Under de sju inledande låtarna serveras vi bland annat slagkraftig arenarock av bästa sort där både “Because We Can” och “What About Now” kommer sitta som handen i handsken på sommarens spelning på Stadion. “What’s Left of Me” bjuder på fräsch countrypop som inte hade skämts för sig på bespottade men ack så charmiga “Lost Highway” (2007). En finstämd ballad finner vi i “Amen”, – ingen ny “Living in Sin” men ändock stark, samt rena rocklåtar såsom “Pictures of You” och “That’s What the Water Made Me” vars smittande melodier sätter sig direkt. En sju låtar stark inledning – när serverades vi det egentligen?
Efter det följer tyvärr en dipp där materialet känns lite väl anonymt och slätstruket för att sedan åter ta fart igen med melankoliskt poppiga “Room at the End of the World” och den nakna “The Fighter” som med sina akustiska gitarrer balanserar på en knivsegg av vemod samtidigt som den ändå lyckas med att kännas både positiv och upplyftande. “BRUCE SPRINGSTEEN” kommer någon att skrika, “skit detsamma” ropar jag tillbaka med glädje i rösten, nöjd över vad jag hört, nöjd med att BON JOVI fortfarande kan!
Bästa låt: What About Now
