Intervju med Eric “Cat Casino” Bäckman från Deathstars

24 Shares

Det är den sjunde augusti och jag sitter med Eric Bäckman, även känd som Cat Casino, på caféet It’s Pleat. Han har precis avslutat en session med sitt band Deathstars, som tidigare i år gick ut med att de skulle återförenas med deras gamla gitarrist (Eric) och styra upp ett nytt album och ett antal spelningar. Eric, som tidigare samarbetat med bland annat Hank von Hell på dennes comeback-album, är en multisysslare av rang och vi har ett intressant samtal om hans tidigare och pågående projekt, bakgrund och visionstänk. Just Pleat som vi sitter på är ett av hans favoritställen, berättar han, och även en plats där han ofta tar en brunch och skriver på låtar. Vi pratar lite om caféer, Värmland (som vi hade som gemensamt att vi båda hade bott en tid) och Svenssonlivet (som Eric inte föraktar men vill stå på avstånd ifrån) i väntan på att hans kaffe ska bli färdigt. Därefter drar vi igång med intervjun.

I maj gick ni ut med att du skulle återförenas med Deathstars efter 6-7 år.
– Ja, för min del. Jag hoppade ju av Deathstars, gick ut med det i mitten av 2012 någonstans, så för mig är det 7 år emellan. De körde på efter jag hoppade av och gjorde en till skiva som kom 2014 och fortsatte turnera på den. Men för fyra år sedan drygt så stängde de av maskineriet efter sista giget. Sedan hände det inte så mycket förrän nu då. Jag bodde i Karlstad i 10 år och när jag flyttade tillbaka för lite drygt 3,5 år sedan började vi hänga mer. Vi har varit vänner hela tiden men när jag flyttade tillbaka till Stockholm så blev det så att man kunde träffas mycket mer och dessutom bor jag och Emil Nödtveidt (gitarr, keyboard) tillsammans. Så vi hängde ju väldigt mycket och snacket om att jag skulle komma tillbaka till Deathstars, det är ju någonting som vi har diskuterat mer eller mindre sen jag flyttade tillbaka till Stockholm. Sedan så har vi inte gjort så mycket som sagt var, det har varit en massa andra grejer på tapeten hit och dit. Jag har ju kört Hank von Hell och hela den grejen och Emil och Skinny och Whippen –  alla har haft sina grejer. Sedan för ungefär 1-2 år sedan började Emil och Andreas, som skriver nästan all musik i Deathstars, sätta igång att skriva på riktigt och ställa in siktet på en ny skiva.
Och det var väl då det började bli seriöst, säger Eric. När det blev tydligt att en ny skiva var på gång och att en turné skulle följa så blev det också spikat att Eric skulle vara med. Kort därpå gick Deathstars ut med informationen offentligt.
Hur kändes det att komma tillbaka? Hade ni lätt att hitta tillbaka?
– Extremt lätt. Vi har som sagt inte spelat tillsammans på 7 år och jag var bara 17 år när jag gick med i Deathstars. Ena dagen gick jag andra ring på gymnasiet och andra dagen så hoppade jag av gymnasiet och var ute och turnerade och spelade svinstora gig och hela den där grejen. Som sjuttonåring är man ju bara en liten sparve, så jag växte upp med dem (Deathstars). De blev som mina storebröder, dem är ju drygt 10-15 år äldre än vad jag är. Så att komma tillbaka till det, rent chemistry-mässigt, kändes verkligen bara som att komma hem.
Han berättar lite mer ingående om vad som hände på det första repet som de gjorde tillsammans efter splittringen. Det gamla låtmaterialet som de spelat tillsammans dussintals gånger satt kvar – allt från rörelserna till det musikaliska samarbetet. Det var väldigt synkat och Eric tyckte inte att det var som om 7 år hade passerat, utan att det snarare hade kunnat röra sig om 1 år.
– De nya låtarna som kom på Perfect Cult-skivan som jag inte var med på tog lite tid att repa in såklart. Men det gick väldigt snabbt. Det var inget som blev konstigt utan tvärtom. Det kändes så extremt självklart bara.
Ni har ett nytt album som ni håller på att peta i. Hur går det med det so far?
– Det går väldigt väldigt bra, so far! Nu har inte jag varit med så mycket och skrivit på den här skivan, eller rättare sagt så har jag skrivit en låt och där får vi se om den kommer med eller inte. Som jag tycker så är det en mognare, lite tuffare skiva med lite mer gitarriff. Det är tufft, det är lite mer hårdrock/metal. Jag tycker att den bästa Deathstarsskivan – det här är det dumt att jag säger för jag var inte med på den – men den första skivan som de släppte tyckte jag hade någon sorts råhet som jag tycker att vi får tillbaka lite på den här skivan som kommer. Den blir mer attitydfylld och tuff och det gillar jag.
Det är ju lätt att råheten kan tappas när det har gått ett par plattor.
– Som jag ser det så blir man ju på något vis lite låst till ett visst koncept. Har man släppt ett par framgångsrika skivor så förväntar sig fansen saker. Samtidigt så behöver man ju också hitta ett bra sätt att förnya så att det inte bara blir en kopia på skivan innan fast med andra låtar. Man måste förnya hela tiden men man måste förnya på rätt sätt. Skulle vi släppa en skiva som låter som Coldplay – då hade vi kanske inte behållt våra fans. De hade kanske blivit lite besvikna. Men hade vi släppt Termination Bliss-skivan igen fast med nya låtar så hade de också tänkt “det här var ju inte så kul”.
Ni har lånat in Marcus Johansson från Reach på trummor inför livesäsongen. Har han medverkat något på albumet också?
– Nej, inspelningsmässigt så kommer trummorna att vara programmerade digitala trummor. Det har vi gjort på alla skivor förutom Perfect Cult. Som jag ser det, så länge man inte spelar typ blues eller jazz så finns ingen anledning att lägga en massa tid i studio på att göra trummor. För när man har spelat in alla trummor byter man ändå ut varenda sample och klipper och klistrar så det blir tight.
Andra undantag när trummorna inte är programmerade är singeln Metal och låten Death Is Wasted On the Dead. Jag frågar lite hur det går till med synthen, om den också arbetas fram i studioprogram eller via instrument. Jag får svaret att när det kommer till liveframträdanden så har Deathstars ingen synthspelare. Synth och effekter är då förinspelade som backtracks. I studion är det däremot Emil Nödtveidt som sköter synthspelandet. Ibland arbetas harmonierna fram via midi, ibland via gamla Korg-synthar.
– Emil har hittat sitt sound under väldigt lång tid och det känns som han har mognat väldigt mycket i hur han spelar. Han kommer från black metal-världen så varför vi har de här mörka harmonierna många gånger är för han gör det så jävla bra.
Du har även bakgrund som frilansande musiker om jag förstått det rätt och har samarbetat med bland annat Hank von Hell, live som låtskrivarmässigt. Vad har du mer gjort för samarbeten/jobb?
 
– Framför allt så är det ju Deathstars. Hank von Hell är den största grejen jag gjorde, den skivan skrev ju han och jag tillsammans tillsammans med producenten. Sedan så har jag spelat mycket med ett band som heter Vain, som är ett gammalt hairmetal-band som har blivit kultförklarat utav många. Jag själv hade ingen aning om vilka Vain var framtills Davy, sångaren, kom till ett av våra gig med Deathstars och presenterade sig. Jag var utanför logen och stod och hängde med polare, så kom han fram. “Hey hey man, I don’t know if you know me, I’m Davy Vain, just wanna come and say hi to the band”. Jag hade ingen aning om vem han var, så jag gick in i logen. “Hej, det är någon dude här som heter Davy Vain som undrar om han får komma in och säga hej”. Skinny, han älskar Vain, säger “Va, är Davy Vain här!? Ta in han för fa-an”. Då tog vi in honom och började hänga och sen så skulle de göra en Europasväng där deras originalgitarrist inte kunde vara med. Jag tror faktiskt att han frågade Skinny om jag kunde spela gitarr på riktigt. I Deathstars är det ju bara riff, så det är ju svårt att veta. Ja, sa Skinny, det kan han. Sedan så var det inte mer som de (Deathstars) skulle göra, det var 2009, så jag har hoppat in för den här gitarristen till och från både i USA och Sverige och Europa. Så det är kul.
– Jag hade ju mina egna band när jag var 16-17 år, jag hade ett band som hette Trash Ladies. Vi gjorde faktiskt två inspelningar på den tiden, då fanns det ju inga datorer. Det är lite coolt att vi faktiskt har spelat in analogt i en riktig studio. Det finns lite låtar som som jag hittade på en gammal hårddisk. Sedan har jag skrivit musik med Sungen exempelvis. Vi skrev en låt tillsammans som heter Fotbalski Katastrofski och jag producerade även åt honom. Den blev jävligt rolig och vi har gjort en till låt faktiskt, som nu ligger på Sonys bord och förhoppningsvis kommer ut snart. Jag tycker den nya låten är väldigt, väldigt Sungen; det är drakar och det är långburk och det är svärd. Jag har gjort lite andra konstiga projekt också, jag har skrivit musik till ett barnprogram som ska användas, hoppas jag. Och jag skrev även lite bakgrundsmusik till, jag minns inte, det är i alla fall någon del av Sony där de gör mycket intervjuer. Då har dem musik i bakgrunden så jag har skrivit sådant också.
Typ hissmusik?
– Precis den varianten, bara basic gitarriff, trummor, bas. Sedan så är jag ju DJ också, på olika ställen här i stan. Det är också mycket det som jag lever på när jag inte är ute och gigar mycket.
Hur kom det sig att du och Hank slog er samman?
– Jo men det är så här – producenten till Hanks skiva, som kallar sig för A.W. Nine, han och jag går way back. Det var en fest jag var på i Karlstad när jag var sexton-femton år och där träffades vi, för han är värmlänning. Så vi träffades där första gången och började snacka och hänga och så flyttade han till Stockholm. Han är i musikbranschen så vi har hängt väldigt mycket. När han och Hank då började snacka om att dra igång det här hjulet så ville de ha någon typ av cool gitarrhjälte som också kunde skriva låtar. Så då ringde han till mig och frågade om jag var sugen på det här och givetvis var jag det, men samtidigt är det såhär i musikbranschen att det är väldigt många gånger som det pratas om olika projekt som sedan aldrig händer. Så jag sa att “fan, det är klart jag ska vara med på det här” sen så tänkte inte jag mer på det. Men tillslut så ringde han och sa “nu kommer Hank hit till Stockholm och ska börja skriva”. Då hade jag en studio på Dalagatan precis vid Vasaparken, så då kom han ner där och vi satte oss och skrev och det samarbetet tog fart på en gång. Om inte jag kommer ihåg fel så var det jag, A.W. Nine och Hank som då satt i studion första kvällen och drack lite öl, och Bum To Bum blev mer eller mindre klar första kvällen. Där märkte man direkt att samarbetet gick väldigt bra. Det var i mars tror jag. Sen släpptes skivan i november, så det är ju ändå en ganska snabb process. Vi spelade väl in den och skrev alla låtarna på fem månader. Så rent kreativt var det fruktansvärt bra och idéerna sprutade från oss alla tre hela tiden, det var väldigt bra teamwork på låtarna.
Vad brukar vara det svåraste med att vara frilansande musiker? 
– Hank har ju tagit väldigt mycket tid och innan det avslutades så var det mer eller mindre bara Hank som gällde. Det är mycket gig och saker på g hela tiden och EP:s som jag varit med och skrivit låtar till, så frilansande musiker kan man inte säga att jag är. Vain spelar jag med nu igen i höst och sådär men jag söker inte aktivt mer gig som frilansande musiker.
Nej, att aktivt söka jobb är ingenting som Eric behöver göra. Han har jobb så det räcker och blir över förstår jag när han går in på olika pågående projekt. Han berättar om sin studio i Solna där han träffar olika artister för att skriva musik. Han berättar även om att han och en kompis ska börja slå sig in mot Asienmarknaden och skriva popmusik, till sidan om Deathstars förstås. 
– Det jag gör mestadels är att jag skriver låtar. Mycket mer gör jag inte. På helgerna spelar jag med Deathstars och sitter på veckorna och skriver musik i studion och producerar lite grejer. Jag har väl tur på det sättet, att jag har möjligheten att fokusera på det som jag verkligen tycker är kul. Det var det som var så kul med Hankprojektet. Vi hade en uppgift – vi skulle skriva hans debutskiva. Det är alltid kul att ha ett mål att jobba mot som har substans. Många gånger så är det ju är det ju att man kanske har artist som har jobbat med och skrivit musik men som inte har ett färdigt skivkontrakt. Så skriver man en låt till den artisten men sen släpps den musiken aldrig eftersom artisten kanske droppas från skivbolaget. Ofta är det ju så att skivbolagen, Sony eller Universal eller sådär, de kanske vill signa en artist, men innan de gör det så vill dem att artisten ska spela in en låt och om de då gillar den låten så signar dem artisten och gör dem inte det så skiter dem i.
Hur startade din relation till musiken, om du kommer ihåg?
– Väldigt tidigt. Min farsa var väldigt musikengagerad. Han hade ett punkband på 70-talet, de kallade sig för Näckens bröder. Jag tror de bodde på Vendelsö eller något sånt där och de var ju tuffast. Han hade vinylspelare hemma så jag kom ihåg att han brukade sitta i någon fåtölj när han kom hem från jobbet och sitta med lurar och lyssna på Rainbow och Deep Purple och sånt där. Sen kan jag inte sätta fingret på exakt när jag började få upp ögonen. Det var ju framför allt Rainbow och Deep Purple som fick in mig på den här banan. Ritchie Blackmore är ju än idag en av, tycker jag, de bästa låtskrivarna och gitarristerna som finns på planeten.
När det sen kommer till Deep Purple så får jag reda på att Deep Purple In Rock är på topp fem-listan när det kommer till Erics favoritplattor. Gitarr, berättar han, började han spela när han var åtta år, då hans pappa visade upp alla basic-ackorden. Det första riffet han lärde sig var hämtat från Suzie Q med Creedence Clearwater Revival, och när det kommer på tal nynnar han glatt på riffet.
– Den där. Efter det så lärde jag mig spela bluestolva. För så här var det också, jag var den fula ankungen. Jag hade inga kompisar förrän när jag var kanske 13-14 år, så jag la all min tid på att bara spela gitarr. Jag satt på rummet och farsan hade köpt någon halvkass effektpedal åt mig, så satt jag och drog på ett fett reverb och spelade saker som Nothing Else Matters, tio år gammal liksom och blundade och låtsades att jag satt på en arena. Jag tror jag hade en discolampa som snurrade i taket för att jag skulle kunna låtsas.
– Jag är mestadels självlärd, jag hade en gitarrlärare på Kommunala Musikskolan. Jag vet inte om jag träffade honom i ett år kanske. Men en person som influerade mig rätt mycket var Jakob Samuel från The Poodles. Han var min musiklärare i högstadiet. Jag kommer ihåg att vi satt i musiksalen ibland och spelade lite Purple-riff eller Rainbow-riff och han spelade trummor. Han är en fantastisk trummis. Han är en extremt positiv person som fick mig att tro väldigt mycket på mig själv. Han förstod att jag var duktig, något som jag sällan förstod. Jag hade nog känt ändå att jag hade velat jobba med musik och att det var det som var min grej, men han boostade mitt självförtroende och det var viktigt för mig då. Sen så gick väl åren ganska snabbt, för då var jag 12-13 när jag lärde känna honom. Högstadiet gick och jag fortsätter att spela gitarr, sedan var det ju bara en liten snutt på gymnasiet sedan var det ut och turnera. Så det gick fort! Ibland för fort, kan jag säga!
Vilken eller vilka gitarrer spelar du på? Har du någon favorit?
– Ja. Jag har ju för många, men det är framför allt en Les Paul Custom Alpine White. Dregen var en stor influens för mig och i deras första musikvideo som heter God’s Favourite, som en tjejkompis visade mig då när jag var 14-15 år, hade han en Les Paul Custom Alpine White och jag tänkte direkt att that’s the guitar for me. Sen var vi i New York och spelade in en skiva 2009 tror jag och då låg dollarn nere på 5-6 kronor eller något sånt där löjligt. Då fick jag tag på en sån (Les Paul Alpine White Custom) och betalade inte mer än 11000 svenska för den. Så den spelar jag mycket på och sen har jag faktiskt kvar gitarren som var den första gitarren jag spelade på. Det var farsans gitarr, en Fender Stratocaster från -84, som jag fortfarande väldigt mycket använder i studion mycket när jag gör popmusik. Låter skitnice. Så dem två, sen jobbar jag med ett företag som heter Chapman som är ett ganska nytt gitarrmärke. Jag tror de startade 2009 och vi har ett samarbete där de sponsrat mig med en gitarr som är svinnice att spela på live. Chapman ML2-Modern. Den är väldigt basic. Skitsnygg, bra att spela på och låter awesome. De tre gitarrerna använder jag väldigt mycket sen så finns det ju andra gitarrer också som används till och från men de där tre är mina main go-to.
Eric pratar också om en gitarr han använt en del med Deathstars, en modell Darkstone av märket Ibanez, men en anledning till att han inte använder den så ofta är att den är väldigt tung. Det går knappt att röra sig på scen så han vill helst inte använda den. 
Har du några personliga yrkesmål? När du blickar framåt, vilket spår vill du vara på?
– Jag fyllde precis 31 så 30-årskrisen är ju här och jag har börjat fundera på vad fan jag vill göra. Att skriva musik är ju det som jag brinner mest för just nu och det är det jag vill göra. Sedan under vilka former, det är jag inte riktigt hundra på, det är väl det jag försöker lista ut. Men definitivt så vill jag flytta ifrån Stockholm – antingen USA eller Tokyo – och göra någonting annat. Jag har aldrig varit i Tokyo så det skulle vara ett jävla äventyr att bara dra dit. Men jag håller på att kolla olika möjligheter så det är ingenting som är spikat. Men skriva musik. En dröm som jag haft sedan 5-6 år tillbaka är att få jobba med nysignade artister med att hitta deras karaktär, deras style. Säg att man har en studio och så kommer artister. Man jobbar med dem och deras style, deras studio, deras image – hela grejen.
Vara med i början och ge den där sparken i baken?
– Ja, så kan man väl säga.
Han förtydligar att artister många gånger vet att de vill bli just artister men när det kommer till karaktär så är det inte lika många som har hittat sin. Där vill Eric kunna hoppa in och hjälpa till. Han haft att göra med såna projekt tidigare och vill ha in mer av den varan. Producera skivor är en annan sak han fått mersmak för sedan han i tidiga 20-årsåldern via Studiefrämjandet fått prodda och samarbeta med olika musiker. Att få vara bred och inte enbart vara begränsad till hårdrock är någonting som också är viktigt för honom.
– Och spela, det är ju jättekul att vara ute och spela. Där har vi ju såklart en massa planer med Deathstars efter skivan kommit ut. Nu har vi kört lite festivalgig, så kommer jag att köra Vain några gig i höst. Men sen så gör vi ingenting med Deathstars innan skivan är släppt. Det är två gig kvar med Deathstars det här året, Sydamerika och Mera Luna nu i helgen.
Det är roligt att höra att det inte råder någon brist på ambitioner. Då det var den sista frågan så avslutar vi samtalet där och jag tackar Eric så mycket för intervjun.
Under våren kommer Deathstars att göra tre spelningar i Sverige i samband med det nya albumet, något man inte bör missa. Skriv upp det datum och den stad som passar bäst i kalendern redan idag:
26 mars: Stockholm, Fryshuset Klubben
27 mars. Malmö, KB
28 mars: Göteborg, Pustervik

24 Shares

Relaterade artiklar

RELATERADE ARTIKLAR

VIDEOPREMIÄR

VIDEOPREMIÄR
VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!