Albumaktuella Reach släppte i dagarna sin fjärde fullängdare ”Prophecy”. Peter Johansson passade på att prata med bandets sympatiska sångare, gitarrist och låtskrivare Ludvig Turner om Reach ständiga strävan i att nyfiket och lustfyllt fortsätta tänja på sina musikaliska gränser.
Förra plattan ”The Promise Of A Life” gick bra i Tyskland där flera singlar spelades mycket på olika radiostationer. Skulle ni säga att Tyskland är er huvudmarknad nuförtiden?
Det tror jag. Förra plattan gick väldigt bra och vårt bolag lägger mycket krut där då det gått bra tidigare. Vi hade flera spelningar och vi har börjat ankra i Tyskland. Det är ett bra ställe att turnera och ha en stark fanbase. Det finns band som bara har turnerat i Tyskland. Det finns en kultur där man går och kollar på gig mer än i Sverige. Det är ganska mycket uppförsbacke för nya band i Sverige.
Jag tycker mig höra en hel del Muse i era låtar, framförallt på förra skivan ”The Promise Of A Life” och nya ”Prophecy”.
Jag gillar ju Queen, det gör förresten hela bandet. Det handlar nog mycket om det teatrala och Muse har ju snott mycket från Queen där. Falsettsången smittar också av sig. Falsettsång inom hårdrock kan ju också låta mycket som The Darkness, det är ett sound liksom.
Har ni haft någon kontakt med Muse med förfrågan om att vara support?
Jag faktiskt, via vårt nya bokningsbolag. Där är det mycket mentaliteten hos de stora bolagen att förbanden ska vara ”in house”, de vill gärna att man ska ligga på samma bolag. Det är väl en effekt efter pandemin när alla stod på kö för att komma ut och lira. Muse bolag svarade nej eftersom vi ligger på ett annat bolag och är lite för små, men vi fick i alla fall ett svar vilket är lite coolt.
Vilka har de största utmaningarna varit i skapandet av ”Prophecy”, anser du?
Generellt brukar inspelningen gå smidigt. Den kreativa processen brukar vi behöva lägga mycket tid på för att få med allt vi gemensamt gillar. Det som är lite nytt gällande ”Prophecy” är att vi har lagt alla grunder live. Vår producent Christian Schneider gjorde låten ”Ängel” med oss mellan plattorna och producerade sedan hela ”Prophecy”. Hans filosofi var, eftersom vi är en trio, att om låtarna håller så kommer alla pålägg med stråkar och keyboards att förgylla låtarna. Man kan aldrig ta en ”shit song” och göra den bra med bara keyboards. Han riggade upp så vi satte alla grunder live. Vi gjorde två tagningar på varje låt och därefter en tagning där vi experimenterade. Det var ett annorlunda sätt att jobba på och en utmaning. Det var både nytt och nyttigt för oss, tror jag. Det finns inga egon i Reach, alla vill att det ska låta bra och gå bra för bandet och det är väl därför vi har hållit ihop så länge tror jag. Vi ryker inte ihop om saker.
Om du skulle försöka beskriva ”Prophecy” med några väl valda ord. Hur skulle du formulera dig då?
Det handlar om att testa nya saker och utmana oss själva genom det. Vi vill försöka testa saker som känns spännande och nytt. I vårt fall blir det lite experimentellt. ”Prophecy” är resultatet av det här medvetna valet av att utmana oss själva. Det handlar om alla instrument och i mitt fall sång, att sjunga grejer som jag egentligen inte klarar av tills det sitter. Det jag gör nu hade jag inte kunnat göra på förra plattan. Det jag kämpade med då har gått enkelt till den här plattan. Christian har också ett väldigt bra öra för att kunna höra vilka låtar som funkar bra och klingar bra i olika tonarter, och på just den här skivan tycker jag att vi lyckats bättre med det än förut. Den låter bra och är skön för öronen att lyssna på.
Vilken är din största styrka som musiker, om du får säga det själv!
Det är väl låtskriveriet. Det har blivit naturligt att jag skriver eftersom jag också sjunger. Personligen har jag sett mest utveckling i det eftersom jag gjort det så mycket. Jag är inne i det och skriver mycket som inte har släppts som kanske är lite mer åt singer/songwriter hållet. Det är absolut min styrka. Produktionen är det definitivt inte. Det är ett tag kvar, om det ens blir så, att jag skulle kunna prodda våra plattor. Det lämnar jag gärna bort. Det är samma med basspelet, jag sitter ju inte och spelar bas för att försöka komma ikapp Soffe (Reach basist Soufian Ma’aoui), han har ju spelat lika länge som jag spelat gitarr. Jag skulle behöva hålla på i femton år för att nå hans nivå. Min styrka är att skriva låtar, skriva top lines och spela gitarr och lämna bort allt annat.
Var ser man Reach den närmaste framtiden?
Vi har releasefest på Pub Anchor nu på skärtorsdag. Vi hade ingen releasefest för förra plattan och de var så tråkigt, vi hade det till förrförra skivan och det var så trevligt så vi sade till varandra att vi kör. Vi brukar ju lira covers på Anchor ett par gånger om året så det känns lite som vårt vardagsrum. Det ska bli skitkul. Veckan därpå är det Tallinn och festival och därefter en Tysklandsturné. Vi har också några coola grejer på gång till hösten. Det vi kämpar mest med just nu är bokningar. Det har varit lite svårt. Vi körde Wild Fest förrförra året och bokaren var skeptisk, han trodde inte vi skulle passa in. Han kom fram till oss efter giget och tyckte att vår spelning var den bästa på hela dagen. Vi kommer ju från den melodiska rockvärlden, men med andra plattan ”The Great Divine” så satte vi ner foten och det kanske många upplever som lite läskigt. Man behöver höra våra låtar flera gånger innan de sätter sig. De behöver lite tid. Jag tror att då finns det mer att upptäcka än om låtarna sätter sig efter bara en lyssning.
Om ni skulle få sätta ihop en egen festival, typ ”Reach fest”, vilka fem band skulle ni ta med er då?
Nothing But Thieves, som är helt fantastiska. Jag såg de på fryshuset med Soffe (Soufian Ma’aoui) nyligen och det är nog det bästa jag sett, i alla fall det som gjort mest avtryck. Chris Cornell (om man får väcka de döda) har jag inspirerats av oerhört mycket och Muse, de har jag aldrig sett live, The Darkness är jävligt coola och A.C.T. Jag hör ofta kommentarer om varför A.C.T inte är större än vad de är. De förtjänar mer.
Namn: Dan Erik Ludvig Törner
Ålder: 30 och ett halvt
Född: Stockholm, men uppvuxen på Utö i Stockholms Skärgård som jag fortfarande har starka band till.
Favoritmat: Kroppkakor med skirat smör och fläsk, men helst ingen kryddpeppar.
Favoritdryck: Campari och Tonic, det är svingott.
Första skivan du köpte för egna pengar: Om downloads och brända skivor räknas så är det nog Ozzy Osbourne och kanske framförallt liveplattan ”Live at Budokan”.
Film: Sagan om ringen trilogin och Interstellar.
TV: Band Of Brothers
Bok: Sagan om ringen böckerna. Jag är ingen stor bokläsare, det blir mer ljudböcker än läsande.
Musik: Chris Cornell, Gary Moore, Glenn Hughes, Queen, Muse och The Darkness
Hobbies: min egen firma ”Söders snickeri och hemmafix”. Det har jag dragit igång för att kunna få lite mer tid på fastlandet och inte bara vara ute på sjön. Det är lite annorlunda från musiken och jag har hållt på med det länge, så det kanske faktiskt är lite mer än en hobby. Jag tycker också att TV spel är skitkul.
Motto eller favoritcitat: Det finns inga genvägar till hårt arbete. Vill man ha något gjort är det aldrig bra att ta genvägar.
Okänd talang: Jag är befälhavare på familjefartyget. Jag utbildade mig under pandemin och kör en bärgare. Det är det inte alla som vet. De flesta känner ju mig som musiker. Jag åkte också mycket skateboard när jag var yngre, så de skillsen sitter fortfarande kvar.
