VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE

Treat – Slutspel med Anders ”Gary” Wikström

Melodiösa hårdrocksinstitutionen Treat är tillbaka med nionde studioalbumet ”The Endgame”, vilket firades på Garlic & Shots i Stockholm härom veckan.

Rocknytts Peter Johansson fick en angenäm pratstund med bandets musikaliska motor Anders Wikström som bland mycket annat delade med sig av sina tankar om nya skivan, att kunna fortsätta vara relevanta efter fyrtio år i branchen, samt förmånen att få samarbeta med några av sina tonårsidoler.


”The Endgame” är en titel som får mig att fundera på om detta är er svanesång. Är detta slutet för Treat eller har namnet en helt annan betydelse?

Vid första anblick kan man lätt tro det, men det är inte riktigt så. Personligen ser jag titeln ur en annan synvinkel. Det är trots allt så att vi har kommit så pass långt, vi har kommit över en kulle där vi jobbade med skivan ganska länge. Vi har en lång historik och vi har kämpat tillsammans och gått igenom en tid där vi inte visste vad som skulle hända, vilket passade oss rätt så bra i att jobba med musiken. I samma veva tänkte vi på omslagsidén och då fick ”The Endgame” en helt annan innebörd. Om man tänker efter lite så är ju den största fighten man tar, för att använda en metafor, att födas. Födelsen är en jävla fight och då blir ju ”The Endgame” en början. Det var nästan som att flytta tillbaka klockan så långt det gick i ett retrotänk. Jag tycker att illustrationen till omslaget var så corny och samtidigt så bra när vi diskuterat det och då kändes det kul, det här är rock’n roll. Det skapar en tanke och det ställs frågor. Det är precis så det ska vara. Det är ju heller ingen låttitel, så det är mer en början på något än ett slut. Livet börjar om efter nedstängningar *skratt*

Det blir ett filosofiskt ställningstagande…

Ja, det är det på det sättet, nu när man kommit upp lite i åren. Vi har existerat som band i fyrtio år och man börjar tänka på allt vi har gått igenom. Det var en kille här som sade att ni har varit återförenade i sexton år. Herregud, det är ju en karriär bara det *skratt* Man blir lite reflektiv när man har hållit på så här länge och det är så jäkla kul att vi fortfarande kan prestera så pass här bra grejer tillsammans tycker vi. Det kan inte tas för givet.

Nä, och jag tänker samtidigt på de fyra album ni släppt sedan återföreningen. Många som följt er länge är överens om att det är en väldigt hög lägstanivå på samtliga (”Coup De Grace” 2010, ”Ghost Of Graceland”, 2016, ”Tunguska”, 2018 och ”The Endgame” 2022).

Ja och efter ”Coup De Grace” har vi fått höra att ni kommer aldrig kunna slå den plattan, för det är det bästa ni gjort. Förväntningarna har ställts väldigt högt efter den. Det fanns inga förväntningar på Treat innan dess och då fick ju folk upp öronen i att jävlar, de har moderniserat sitt sound och allting. Jag har kvar recensionerna och då var folk inte så lyriska som de sedan blev en tid senare.

Rockmusik har en förmåga att växa med tiden. Låtarna växer in i någon sorts klassisk form och när man får lite perspektiv på plattor kan man också se dem i ett nytt ljus. Det som är viktigt att veta är inte vilken platta som är bäst, utan att vi kan hålla den här nivån på musiken är helt avgörande för att vi existerar. Vi är inte ett band som ska ut och spela karaokemusik. Hela Treats berättigande är att kunna prestera nya skivor. Jag har skrivit låtar hela mitt liv. Jag tycker det är skitkul att folk sjunger med i låtar som jag skrev när jag var tjugo, men det är viktigt för ens berättigande som artist att man faktiskt presterar bra grejer idag.
Det är viktigt för alla för att vi ska kunna mobilisera oss som band, annars går vi ut och kör grejer på rutin. Vi ska få kämpa oss till att sätta de nya låtarna live, det ska få repas lite helt enkelt *skratt*

Jag är tacksam över att vi lyckas genomföra fullkonserter, det är inget man kan ta för givet. En vacker dag kanske vi inte kan göra det längre av olika orsaker och då får man ta vara på den tiden då man faktiskt klarar av det. Jag säger inte att det kommer ske imorgon, men det är viktigt för mig att se det så pass nyktert. Utmaningen är kul, man håller sig på tå och man får öva. För mig personligen är det skitkul, jag lär mig nya saker hela tiden. Så ska det vara.

Det hörs tycker jag. Det finns en relevans i musiken Treat gör idag.

Ja, det är skitviktigt. Finns det en relevans i det vi gör så får gärna folk tycka mer eller mindre bra om det, men det finns en relevans för dem som gillar vår typ av musik. Det är klart att Treat ska finnas med på banan, liksom.

2018-11-17 TREAT - Katalin Uppsala. Foto: Evelina Szczesik.

2013 firade ni trettio år med en jubileumsspelning på Sweden Rock Festival. 2017 uppmärksammades skivan ”Dreamhunter” lite extra på samma festival och 2019 firades ”Organized Crime” med en särskild spelning i Stockholm. Nu har det snart gått fyrtio år sedan Treat bildades!

Mmm, undrar vad det ska bli då *skratt* Vi har inte satt igång med det än, men det kommer vi att göra och det får nog bli det största jubileet hittills. Då får vi tänka till lite. Jag tror att det kan vi göra, men nu har vi precis släppt en ny platta och det här året blir lite som det blir. Vi startar upp i en tid där festivalerna är fullbokade. Vi får vänta in köbildningen som har blivit. Vi tar turnerandet lite med en nypa salt. Vi kör och siktar framåt, vi har redan börjat boka på saker inför nästa år så vi kommer nog att kunna hitta på något kul. Det måste bli kul! ”Organized Crime” firades med två spelningar, en på en festival i Tyskland, men Stockholmsspelningen var magisk. Det flög in folk från Japan, det är vår största platta där, så det var en jävla härlig kväll och en lång spelning där vi spelade hela plattan i sin helhet. Det måste vi sikta på igen fast i en annan form.

Med tanke på hur världen har sett ut de senaste två åren, vilka har de största utmaningarna varit i skapandet av ”The Endgame” anser du?

När vi klev av scenen på sista spelningen november 2019 så hade jag påbörjat arbetet och hade några låtar och några demos. Processen i början är alltid svår. På våren var det uppenbart att det här kommer nog bli en ganska stängd tillvaro ett tag. Det passade oss ganska bra, vi hade kommit igång med att repa så vi sågs en hel del. Vi sade till varandra att vi gör det här som vi gjorde förr. Vi repar in låtarna redan innan vi börjar titta på inspelning. Vi gjorde sex låtar i taget. Skivan var inte färdigskriven när vi började, utan vi repade in sex låtar tills de satt skitbra. Därefter började vi spela in första batchen låtar och gjorde sedan en ny session ett halvår senare. Sedan satte vi ihop alltihop och skivan var klar i oktober 2021. Det var en process under nästan två års tid. Inspelningen tog ett år, då höll vi inte på hela tiden, men vi sade att det är okej att det får ta den här tiden bara det blir bra. Vi har spelat in fler låtar än de som kom med så det finns färdiga låtar att ge ut i framtiden. Vi kommer att behöva ha ett längre sikte på turnerande med tanke på att allt är så pass fördröjt. Det är svårt att komma med en ny grej nu och hoppa in på någonting i sommar, det vet vi. Därför är det bra att ha låtar med sig i bakfickan och kunna plocka fram. Jag har skrivit och demat fler låtar än jag någonsin gjort tidigare och då var vi tvungna att välja eftersom vi är demokratiska.

Det låter lite som ett lyxproblem. Med tanke på det, kan det bli tal om lösa singlar eller kanske en EP framöver?

Det kan det bli.

Eller kanske en Special edition av plattan?

Ja det har diskuterats och det skulle vara första gången vi gör en sådan grej. Vi är ju så gammalmodiga, vi är ju ett albumband som inte har anammat den här spotify teorin om att man ska släppa en låt varje månad. Vi har ju samlat oss inför album på gott och ont. Våra fans köper ju faktiskt också fysiska skivor fortfarande, framförallt i andra länder, så det har vi med oss. Det är en fot i två världar.

Treat – Slutspel med Anders ”Gary” Wikström 1
Foto: Evelina Szczesik

Har du några personliga favoriter eller låtar du tycker sticker ut på skivan?

Jag har levt länge med låtarna och har lyssnat mycket även när de var i demoform. Jag brukar lyssna på två-tre låtar i taget. Överlag är hela plattan stark samtidigt som vissa låtar ligger mig lite varmare om hjärtat helhetsmässigt. Ikväll visar vi till exempel vår nya video ”Freudian Slip” på Garlic & Shots. Det är den tredje singeln och vi har följt en linje på de första låtarna. Vi planerar fler videos och kommer ta ett nytt kliv i en annan riktning. Vi tittar på att kanske editera om någon låt. Jag älskar den låten och tycker också att sista spåret på plattan, ”To The End Of Love” är väldigt bra. Den har en stolthet och känns bra gjord. Det finns många låtar som folk gillar. ”Jesus From Hollywood” är ett exempel. Folk har frågat vad den handlar om. Textmässigt är det en upplevelse jag hade. En kille i Los Angeles som klädde ut sig och levde sitt liv som Jesus på gatorna. Antingen var han hemlös eller så var han en kille som hade skådespelarambitioner, jag vet inte. Han gick omkring och hjälpte folk på dagarna. Jag jobbade ganska många år i L.A. och såg honom vid flera tillfällen. Jag vet att han gick bort 2017. Jag vet inte vad han heter, men han finns på Wikipedia. Det är ingen som har skrivit om honom. Någon borde ha gjort en film om honom, tycker jag. Ett drama om en kille som lever sitt liv på gatorna som Jesus, det är ju ett perfekt filmmanus, men det fick bli en låt istället. Vår producent Peter Månsson kände också till honom och tyckte det var kul att vi gjorde något om honom.

Jag har också tagit några sidokliv. Jag skrev en låt som heter ”My Parade”. Jag har alltid gillat country och fick en liten countryfeeling i den låten. Jag tänkte lite annorlunda med gitarr och arrangemang, att bygga upp en låt på ett annat sätt. Jag trodde inte den skulle funka, men alla i bandet gillade den. ”Rabbit Hole” gillar jag som fan. Den är mycket 1986 för mig, men den har en modern touch. Gitarr riffet låter tidiga Treat men låten i övrigt har en mer modern feeling. Det är en låt jag skulle vilja testa live. Jag har egentligen ingen favoritlåt, men ”Home Of The Brave” var min första favoritlåt, den lade sig så bra och vi släppte den som singel för alla gillade den och bolaget älskade den.

Den är otroligt bra. Jag har lyssnat på den nonstop sedan singeln släpptes och tycker personligen att det är en av era bästa låtar de senaste åren.

Det är otroligt kul att du säger det, för det är många som har sagt det och det är enormt kul att få höra. Vi spelade den live för första gången i söndags på en kryssningsbåt och folk sade att det var den bästa låten de hört med oss, det är otroligt kul.

Du är ju en erkänd låtskrivare. På meritlistan finns samarbeten med artister som Linda Sundblad, Nicke Borg, Kim Wilde, Agnes och band som Electric Boys, Mental Hippie Blood, Gotthard och Scorpions. Vilka är dina största styrkor som låtskrivare och musiker, om du får säga det själv?

Det fanns en tid när jag jobbade med det helt och hållet, både som producent och låtskrivare. Det gjorde jag i femton års tid varje dag. Då fick jag kliva in i en värld där jag började samarbeta med folk jag inte kände. Sitta i ett rum med folk, tjena, tjena, ta en kaffe och så börjar vi, liksom. Det var en väldigt lärorik period och en grej som jag idag tycker är kul eftersom jag fick hålla på med musikstilar som inte riktigt var mammas gata. Det var pop och soul och jag jobbade mycket med folk som kom från ett annat håll. Det har utvecklat mig mycket och jag jobbar med det en del idag också. Jag jobbar som musiklärare på en privat musikskola. Då får man hela tiden utmana sig med olika musikstilar och instrument. Min största styrka är att jag är ganska bra på att sätta melodier på plats. Jag är bra på att knäppa den där refrängidén till en låt. Jag har med tiden också utvecklat mig som textförfattare, jag har lärt mig hantverket och kan skriva en text ganska fort om det behövs. Det var det svåraste när jag började med bandet. Det är två skilda saker för mig att skriva musik och textförfattandet. Jag har lärt mig studiotekniken så jag kan prodda saker, det är skönt när man gör demos. Det ger en skön säkerhet, jag kan sätta mig med en låt och producera upp en ganska bra version av den, visa den för folk runtomkring och skicka till artister. Det gör jag fortfarande, även om det inte är lika ofta. När Kim Wilde hör av sig till exempel som är en gammal tonårsidol så är det så jäkla kul, för jag tycker ju om henne så mycket. Hur framgångsrikt det sedan blir är inte så viktigt. För mig så är det en fjäder i hatten. Jag har ju jobbat med Scorpions och det är otroligt kul och en erfarenhet att ha med sig. Fan va skojigt och få höra stories och sedan få jobba med Klaus Meines sång och Rudolf Schenker i studion, det är jättekul.

Du har sett musikbranchen utvecklas och förändras i över fyra decennier. Vilka råd vill du dela med dig av till unga talanger av idag?

Vi kom fram i en tid där om man fick skivkontrakt så behövde man inte jobba lika hårt som idag. Idag måste man själv styra så mycket av sin karriär i början. Man måste skaffa sig en following. Man måste lära sig att vara versatil, man måste vilja kunna många saker, inte bara spela i bandet utan ha ett intresse av att kunna föra sig och sköta sociala medier. Man måste kunna hålla ett kontaktnät, synas och ut och spela. Det är jättemycket grejer idag som man måste ta med i beräkningarna. Det är skitmycket jobb som man måste göra själv. Jag har alltid varit en sådan person själv, jag orkar inte vänta, jag lägger upp det här, jag tar de där bilderna, jag gör det här, liksom. För mig har det varit en del av den kreativa biten, men det är viktigt att man tar med sig det som band eller artist idag. Man behöver också slipa på sitt låtskrivande, det är viktigt. Bara för att man skrivit fem låtar så betyder inte det att man är klar. På’t igen och igen! Det är så många som kan säga det där håller inte, men så en vacker dag så sätter du den där låten som är svinbra. Då händer det saker. Du måste se det som ett pågående skede. Det är en flod som rinner som måste rinna. Ju mer du gör det, desto bättre blir det. Jag har fått lära mig att inte ta saker personligt när det kommer kritik. Processen i att nå målet innebär att man får ta lite smällar.

Det kanske är det som också är The Endgame? När du har skrivit den där låten, det är då det börjar – slutspelet!

Ja, precis! Det är också en tolkning, det är skitbra! Vägen dit kan vara rätt knagglig.

Tänk dig att du nu har 90 sekunders reklamspot på TV4. Förklara för tittarna så koncist som möjligt: Varför ska man lyssna på er nya platta ”The Endgame”?

För det första så är Treat ett band som är the real thing. Vill man höra musik där alla låtar på en platta är lika viktiga, vi väger alla låtar på samma våg så att säga, där vi lägger ner tiden och jobbet och plockar in de bästa människorna vi kan få tag i även om vi inte har råd med dem i att hjälpa oss på vägen dit, så är det så vi jobbar. Vi lämnar inget åt slumpen och vi sträcker oss så högt vi kan med de förutsättningar vi har. Dessutom är det en jävligt bra platta. Det är en fråga om smak och tycke, men det är absolut en skiva värd sitt salt.

Vill du rekommendera något till Rocknytts läsare, förutom att lyssna på nya skivan då såklart. Det kan vara musik, en film, en bok ett lifehack, eller något helt annat!

Umgås, snacka, skratta och ut i vårsolen så vi håller oss friska! Det är min enda rekommendation nu.

Treat är aktuella med nya skivan ”The Endgame” som släpptes via Frontiers 8/4.

Treat:

Robert Ernlund – Lead Vocals
Anders ”Gary” Wikström – Guitars, Backing vocals
Jamie Borger – Drums, Percussion
Nalle Påhlsson – Bass, Backing vocals
Patrick Appelgren – Keyboards, Backing vocals

Treat The Endgame

 

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter