Treat är tillbaka bättre och starkare än någonsin! Senaste albumet ”The Endgame” släpptes för ett år sedan och fick ett varmt mottagande av såväl kritiker som fans. 2023 ägnas åt att turnéra samtidigt som bandet firar att det har gått hela fyrtio år sedan de tog sina första steg tillsammans.
Rocknytts Peter Johansson hade ett uttömmande och karriärsomspännande samtal med Treats musikaliska motor Anders ”Gary” Wikström om bandets fyrtioårsjubileum och mycket annat!
Välkommen tillbaka till Rocknytt, Anders. Jag får såklart börja med att gratulera till att Treat firar fyrtio år i år!
Tack! Ja, vi bildades ´83 och hade ju ett jubileum även när vi firade trettio. Det är ju lite annorlunda jämfört med att fira en platta, då får man specificera lite mer hur gigen blir.
Med anledning av jubiléet så genomför ni ett antal spelningar i år. I sommar spelar ni bl a på Time To Rock Festival. Kan du redan nu avslöja något om vad vi kan förvänta oss?
Det blir ett set som bygger på en fyrtioårig karriär. Vi anpassar våra setlistor lite utefter hur lång speltid vi får. Vi har låtar som kan byta plats och vi har ett inarbetat set där vi försöker få med låtar från alla plattor i den mån det går. Det är lite tekniska detaljer som måste funka. Är det en timme så blir det väldigt komprimerat men om vi har nittio minuter finns ju mer spelrum att ta ut svängarna lite. Vissa spelningar vi gör blir vi tvungna att komprimera setet, men det är ok, det får vara så bra det går på den tiden. Som inbitet fan kanske man saknar något, men om man är ett fan rent allmänt och kan våra nyckellåtar så kommer man få en bra upplevelse. Vi har ju inte spelat så mycket i Sverige på vår senaste platta så vi behöver komma ut och visa upp oss lite och på de spelningarna kommer det finnas utrymme till en längre setlista. Hela det här året ägnas åt livespelningar och fyrtioårsjubileum.
Tyvärr är branchen lite shaky just nu med seg biljettförsäljning på stora evenemang, ekonomisk turbulens och festivaler som går omkull. Det är höga biljettpriser vilket gör att folk väntar in i det sista med att köpa biljetter. Det är tråkigt och drabbar alla, och det blir svårt att spela på stora festivaler under de premisserna. Det är den tråkiga sidan av det, den roliga sidan är att vi kommer fortsätta sprida glädje genom att lira musik. Vi tycker det är skitkul att lira, det som är trist är att vi inte kommer kunna bjussa de riktiga fansen på så mycket musik som de har rätt att kräva av oss. Vi har gjort så mycket skivor nu och senaste plattan fick ett väldigt fint mottagande så vi skulle vilja få in ännu fler låtar från den i setet.
Sist vi talades vid i samband med släppet av er senaste skiva ”The Endgame” så nämnde du att det fanns mer material. Kommer något av det materialet släppas i någon form under året?
Vi har lite material färdiginspelat. Vi har inte tagit något beslut om det ska släppas enskilda låtar eller om det blir en EP. Självklart kommer det komma ut, men i vilken form vet vi inte än. Vi har lite krokar ute och väntar lite på besked från Europa och Japan, så det kan komma att hända grejer framöver som gör att vi trycker på knappen och släpper ut det.
Kommer det släppas något jubileumsrelaterat material i det närmaste, till exempel nyutgåvor av album eller rentav en box med arkiverat material?
Att släppa en box har diskuterats genomgående. Det har att göra med vem som ska ge ut det och det har varit en kommunikation med vårt förra bolag Universal och vårt nuvarande bolag Frontiers om samarbete kring rättigheter. Vi skulle påbörja arbetet med att ta fram en box, men då bröt pandemin ut och vi beslöt istället att börja arbeta på ett nytt album. En box känns lite avslutande i vår värld, nu lägger vi locket på och slutar. Jag är helt för att göra det, vi ska bara lösa de rättsliga delarna och så vill vi samtidigt kunna ge ut vår självbetitlade platta från ’92 med Mats Levén på sång. Där hänger rättigheterna i luften, vi vet inte om det är vi som äger den skivan eller om det är dödsboet från vår gamla manager. Det finns alltså inget bolag att prata med och det är därför den inte finns på spotify till exempel. Det är jättetråkigt, för det var en skiva som många tyckte om när den kom. Det krävs juridik för att lösa det och det kommer lösas så småningom.
Du är ju den huvudsakliga låtskrivaren i bandet, om du jämför hur låtskrivarprocessen ser ut nu jämfört med i början av Treats karriär, vilka är de största skillnaderna?
Personligen har jag gått igenom en ganska lång lärotid. Jag jobbade som producent och låtskrivare på heltid i femton år på nittiotalet och i tjugohundratalets början. Jag lärde mig mycket av det, vilket har varit bra då jag nu kan jobba hemifrån och färdigställa låtar till en ganska hög nivå innan jag visar upp dem för de övriga i bandet. Jag vill ha demos som är så pass bra att de kan få en bild av hur jag tänkt att det ska låta. Sedan kommer de in och tycker och så ändrar vi på saker och ting, det kan vi göra i replokalen. Förr byggde man idéerna i replokalen tillsammans eftersom inspelningsmöjligheterna var mycket sämre. Verktygen fanns inte och det har förändrats väldigt mycket. Jag vet hur man kan arrangera musik ganska fort och kan spela de flesta instrumenten och sjunger på demos. Så jag kan göra demos i ett bra lyssningsbart skick, vilket underlättar för vår arbetsprocess. Vi provade också att göra på det gamla sättet att träffas i replokalen, men efter ett tag märkte vi att det inte var särskilt mycket effektivare att arbeta på det sättet. Det var roligt att känna bandkänslan och att såhär gjorde vi förr om åren. Många gör säkert så fortfarande, men när vi väl kom in i studion gjorde vi ändå en del ändringar så det var inte så jättestor skillnad från vad vi kom fram till i replokalen. Det blev lite som en hybrid.
Det är inte så kul att skicka filer till varandra, även om de flesta jobbar i hemstudios. Jag är alltid med när Robban lägger sång så vi sitter tillsammans och gör jobbet som ett team. Den största skillnaden är att det är vi själva som har kontroll, vilket är bättre. Om plattan inte blir bra så kan vi inte skylla det på någon annan. De flesta band idag gör ju det mesta själva, det är en utveckling i takt med att tekniken har utvecklats. Tiden när man stack iväg och spelade in skivor utomlands som vi och många andra gjorde var riktigt kul. Det blev lite som en skolresa, men den budgeten finns inte idag. Vi spelade ju till exempel in ”Dreamhunter” i Wisseloord studios och Def Leppard var där samtidigt och höll på att göra klart ”Hysteria”. Vi hängde med dem och det var en upplevelse i sig. Vi fick snacka med dem och lyssna och de var inne och lyssnade på oss. Ett minne för livet, så hela auran över plattan blev stor i och med det. Det är inte lika ”sexigt” att spela in plattor idag. Vi brukar åka och lägga trumgrunder i stora studios och i och med att alla hänger tillsammans i studion blir det en motivationshöjande grej och en känsla av att nu gör vi det här på riktigt!
Är det svårare eller lättare att skriva nu än förr och framförallt, är det fortfarande lika kul?
Jag tycker att det är jätteroligt. Jag skriver inte under en specifik tid utan gör det hela tiden. Det var viktigt när jag jobbade med det på heltid att varje dag var en arbetsdag och även de sämsta dagarna fick jag något gjort. Jag måste skriva, det är viktigt. Jag får ingen ro annars. Jag kan ligga lite steget före då och kan låta låtar ligga och mogna för att kunna ta fram dem vid rätt tillfälle. Jag har idag bättre koll på vad som är bra och kan identifiera en låtidé som håller hela vägen på ett annat sätt än vad jag kunde tidigare. Däremot skrev jag, om vi går tillbaka, med ungdomens charm jävligt bra låtar för trettiofem år sedan. ”World Of Promises” är ett exempel på en låt som fortfarande gillas av folk. Den upptäcks av nya generationer. Det är ett bra hantverk. Jag kan skriva mer och få mer saker gjort nu, men jag måste vara motiverad och ha någon form av målsättning med det.
När du tänker på Treats år tillsammans, vad är du mest stolt över?
Nyckeln till att hålla ihop ett band – även återföreningen som nu har pågått i arton år, vilket är längre tid än första vändan vi gjorde som var tio år – är att lära sig varandra. När vi började var det vi gjorde ännu inte riktigt acceptabelt. Vi valde att göra vår grej och det fanns ingen kalkylerande tanke bakom. Vi hade testat allt möjligt, spelat pop på svenska till exempel, och det kändes bara konstruerat. Vi beslöt göra det som vi ville göra och när vi gjorde det så släppte det. Då kom folk och var intresserade. Att vi fortfarande kan göra det idag och gå ut på scen och tycka att det är lika kul fortfarande är något jag värdesätter mer än något annat. Det är så svårt att ha den känslan tillsammans med människor så länge och ändå känna oss som tjugofem bast, trots att vi inte är det. Vi känner oss unga och vitala på scen. Vi kan leverera bättre idag än vad vi kunde då. Det är inte alls säkert att vi kan det om fem, tio år. Därför är det så viktigt att vara i nuet. Det är fantastiskt att ha fått spela med Queen, det är fantastiskt att ha fått öppna Monsters Of Rock i Tyskland med KISS och Iron Maiden, det är specifika händelser.
Vi har aldrig varit nominerade eller fått något pris, men det skiter jag i. Att hålla ihop bandet och kunna prestera musik som är bättre än någonsin i nutid är något som är stort för mig. Att vi kan hålla en sådan kvalitet som vi gör på våra skivor. Det kanske är därför de inte kommer en gång var artonde månad. Ingen tackar oss för att vi gör en dålig platta. När vi gör en platta så ska den vara bra. Under vår nyare karriärdel har vi hållit en väldigt hög nivå under de fyra skivorna vi släppt sedan ”Coup De Grace” (2010). Det trodde jag inte vi skulle klara. Jag trodde vi skulle göra något kort och sedan skulle det vara över. Vi saknade nog scenen och att lira ihop. Jag vet inte hur länge det kommer hålla, men så länge vi klarar av det kommer vi att göra det.
Absolut, och om jag pratar ur ett fanperspektiv så håller jag helt med dig. Jag tycker dessutom att Treat allt sedan ”Scratch And Bite” (1985) fram till senaste ”The Endgame” (2022) har hållit en otroligt hög kvalitet. Precis som du säger, att göra det bästa man kan vid den givna tidpunkten oavsett om det tar fyra, fem eller sex år att släppa en ny skiva, så är det för alla oss fans värt väntan. Vi vet att när Treat släpper en ny skiva så kommer det vara en jävligt bra skiva!
Det är roligt att få höra det från det hållet, för det här är samtidigt en diskussion vi för med vårt skivbolag. Jag hade ett möte för ett tag sedan och sade då att nyckeln till att det här bandet existerar bygger på motivationen i att vi ska kunna prestera så bra som möjligt. Den här album – turné cykeln är för band i tjugo, tjugofemårsåldern. Vi har liv och familjer som pockar på uppmärksamhet. Vi måste känna att vi har tiden, orken och lusten att kunna lägga hundratio procent på en platta, då kommer alla göra sitt bästa. Jag vill att alla känner det och därför får det ta den tid det tar, det måste få mogna till sig. Det är inte därför vi gör musik. Jag hoppas vi gör musik av det rätta orsakerna för vi gör det definitivt inte för pengarna skratt* Av de pengar vi drar in sparar vi inte en spänn, vi satsar allt på att göra ny musik. Vi har jättebra människor som vi känner väl och som kommer in i loopen tidigt gällande låtar, omslag, videos. De är tidigt med i processen. Allt behöver ta tid, vi vill inte göra en sequel till ”The Endgame” nästa gång. Nästa skiva kommer vara helt naturlig. Vi måste få gå vår väg annars finns det ingen väg att gå. Därför håller bandet fortfarande ihop. Vi behöver värna om och vårda vårt varumärke på det sättet.
Jag jobbade ju många år i popbranchen och då kunde man behöva skriva låtar snabbt. Det hände att vi satt dygnet runt. Jag är för gammal för att göra det jobbet och lämnade därför av den anledningen. Man jobbar väldigt intensivt under några år och det är skitkul och det gick bra. Jag reste över hela världen och var mycket i USA men nu har jag familj och barn. Nu kommer en yngre generation och tar vid. Jag har studio hemma nu och kan sitta och jobba där utan att sitta låst i ett kyffe i stan någonstans.
Hur är känslan i bandet just nu? Känns det som att ni kommer sikta på även ett femtioårsjubileum?
Det vore fantastiskt, men jag vågar inte sia om det. Så långe som Robban håller och tycker att det här är roligt. Han är ju äldst av oss och han måste känna att han kan leverera. Han är väldigt noggrann med att allt ska funka live. Man ska vara tacksam över att man kan göra detta, det kommer en dag så vi inte längre kan. Det kan räcka med att någon blir sjuk eller att något händer. Man får verkligen ta vara på den här tiden. Hade du frågat mig 2006 när vi gjorde samlingsplattan och spelade på Sweden Rock och du hade sagt Anders, jag kommer sitta och prata med dig år 2023 om era plattor, så hade jag sagt att du skämtar med mig, det kommer inte hända. 2008 började vi prata om att kanske göra en platta och det tog en stund till innan ”Coup De Grace” blev klar. Den plattan kände vi att vi verkligen behövde göra, det var viktigt för oss. Jag är tacksam för varje dag vi kan glädjas och gå upp och spela. Jag försöker se det från det hållet idag.
Ja, Robert har ju alltid sjungit jävligt bra, och samtidigt blir det i mina öron tydligt när man jämför en gammal och en ny Treat platta att hans röst har mognat till det bättre. Den har blivit fylligare med åren.
Jag har ju alltid varit med när Robban lagt sång och många sångare får med åren ett jobbigt svaj på rösten. Han borde, om man tittar på andra sångare i hans ålder, ha fått det, men han har en väldigt stadig och kraftig röst med stark volym och höjd fortfarande. Hans röstmuskel är väldigt bra fortfarande. Jag har aldrig hört honom säga att han blir trött i rösten eller hes. Med ålder kan man få svårt att kontrollera rösten, men det har inte han. Han har blivit bättre än någonsin live. Det kan ju ha att göra med att vi idag använder in-ear system, vilket är en jättestor skillnad i hur vi hör varandra på scen. Det har varit bra för oss. Hatten av till Robban!
Om du hade en tidsmaskin och kunde åka tillbaka till 1983, vilket råd skulle nuvarande Anders ge till unga Anders?
Jävlar vilken bra fråga, jag har själv tänkt tanken någon gång… Vi ska ta besluten om hur ekonomin ska skötas. Vi gjorde det tidigt på ett bra sätt i sverige, men vi brände dumma pengar och det känns som att vi blev blåsta i början. Vi turnerade i hela landet och slog publikrekord i folkparkerna 85-86. Vi hade ingen koll på något. Ingen aning om hur många t-shirts vi sålde. Det kom någon skum engelsman och stack till oss lite pengar. Man var glad, det var kul och det gick bra, men att ha koll på hur man inte spenderar pengar i onödan. Vi hade kunnat använda pengar till kreativa saker istället. Jag ångrar dock inte så mycket, för jag lärde mig så mycket av den resan. Vi tog andra bra beslut, men den delen hade vi kunnat ha bättre koll på. Det har inte så mycket med pengarna att göra egentligen, utan mer att vi tillät att folk skodde sig på oss och något vi byggde.
Om du fick välja endast en av alla era plattor som du vurmar lite extra för, vilken väljer du då?
Det blir ”Coup De Grace”. Jag proddade den plattan. Jag älskar alla våra plattor, de var bra för att vara gjorda på sin tid och har sina egna respektive identiteter. När ”Coup De Grace” skulle bli till fanns det inga färdiga mallar, vi tog ett kliv och tog Treat in i nutiden. Folk har hävdat att den plattan är stilbildande. Den satte en ribba för många andra plattor och många i branchen har pratat om det under senare år. Jag jobbade väldigt hårt med den plattan under lång tid. Vi hade ingen bra budget och vi spelade in mycket i min studio för att få det att gå runt. Ändå mejslade vi fram ett resultat som jag tycker är fantastiskt bra och som står sig skitbra idag. Jag kände när vi spelade låtarna live att de de lyfter även de gamla låtarna. Saker föll på plats. Jag hade hjälp av jätteduktiga människor som fortfarande jobbar med oss med mixning, Peter Månsson till exempel som därefter har varit med och proddat oss. Han kom in på den plattan. Skivan gjorde en återkomst möjlig. Det var också en platta där vi fick kämpa väldigt mycket, så därför är jag extra stolt över den. Den är kanske lite för lång, om jag ska vara kritisk. Man hade kunnat plocka bort en, eller ett par låtar, jag säger dock inte vilka. Det är också en platta som har den sättningen som vi har nu. Nalle kom med och hans basspel på den plattan är helt sagolikt.
Vad hoppas du publiken får med sig efter en Treat konsert?
Om de inte har sett oss på länge och har minnen till åttiotalet så hoppas jag att de tycker att vi är bättre. Jag hoppas de känner att de får en dos av en riktigt bra låtkatalog och att vi känns vitala fortfarande. Om Treat ska fortsätta så måste det finnas en kreativ tanke med musik för att det ska leva vidare. Jag vill att det fortsätter på det viset. Jag vill kunna sudda ut dåtid och nutid, det ska kännas som ett bra sjok låtar. Folk ska känna att det här är melodiös rockhistoria. Vi är en del av den melodiösa rockhistorien och det ska vi inte skämmas över. Jag ser fortfarande band i Stockholm som klär sig som oss bär vi började på åttiotalet och annammar hela grejen. Jag gick runt med spandex byxor när det var coolt att göra det skratt* Jag skulle se ut som en pajas om jag gjorde det idag. Vi var delaktiga under den tiden, vi surfade på samma våg på något sätt.
Rudolf Schenker (Scorpions) sade till mig när jag jobbade med honom att ”Anders ni borde ha turnerat i Europa mycket mer på era första plattor, hade ni gjort det hade ni kunnat bli mycket större”. Vi fick aldrig chansen att göra det, vi hade inga bra managers och bokningsagenter. Vi kom inte utanför skandinavien med de två första plattorna. Hade vi börjat mata redan då som man kan idag, man kan åka förband till vem som helst och byggt namnet, så kanske vi hade haft en ännu bättre resa. Det var hans sätt att se på det. Jag var ganska impad av att han fattade så mycket av Treat som han gjorde och att han ens visste vilka vi var. Vi har ändå haft en väldigt bra resa och har en bra publik exempelvis i Tyskland vilket jag är väldigt tacksam för.
Treat’s ”40th anniversary tour 40 FY” har hittills tillkännagivit följande datum:
8/7 Time To Rock Festival, Knisslinge
22/7 Falkenberg, Backyard Rock (Support: Velveteen Queen)
29/7 Rock of Ages festival, Rottenburg – Tyskland
4/8 Björneborg Folkets Park + Mike Tramp (White Lion)
15/9 Helsingborg, Tivoli (+Support)
16/9 Göteborg, Valand (Support: Seventh Crystal & Velveteen Queen)
22/9 Linköping, Palatset (Support: S.O.R.M)
23/9 Uppsala, Katalin (+Support)
30/9 Golden Age Of Rock Festival – Belgien
(fler datum tillkommer)
