VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
Motley Crue 1984

Avskedsartikel om Mötley Crüe: Krönika + recensioner av samtliga album!

220 Shares

Motley Crue 1984
Då Mötley Crüe nu offentliggjort sin avskedsturné samt bedyrat att bandet inte kommer släppa några fler album så har Rocknytts skribenter och recensenter recenserat samtliga studioalbum från 1981 till 2008. Här nedan följer en krönika av Una Aleksic, samt recensioner av Jesper Bergkvist, Sebastian Norling Rauhala, Dany Thunder, Tobias Andersson, Una, Björn Moldén och Sven Mörén.


Mötley Crüe – On With The Show


Jag minns inte första gången jag hörde Mötley Crüe, men jag minns däremot första gången jag såg dem live. Det var 2009  och värmeböljan slog till den veckan. Det enda som egentligen hade lockat mig till Peace and Love-festivalen var just Mötley Crüe. Jag var fast bestämd på en sak den dagen och det var att jag skulle stå längst fram – Längst fram hamnade jag också, efter att ha köat i 8h. Trots en medioker show så gick jag, hållandes i ett av Nikki Sixx plektrum, därifrån med en känsla av eufori: Jag hade sett Mötley Crüe för första gången. Mitt hjärta slog ett extraslag av lycka när jag sedan vandrade tillbaka mot campingen.

Snart fem år senare tar jag emot beskedet om att bandet lägger ned. För bara ett litet tag sedan trodde jag att det beskedet skulle smärta, men vad som egentligen smärtade nu var den kalla känslan mellan dem på presskonferensen. Att deras relationer mellan varandra varit labila genom åren är ingen hemlighet, men jag fällde ändå en och annan tår. För det kändes fel.

Jag har alltid varit något av en läslus och jag minns inte hur gammal jag var första gången jag läste The Dirt, men jag bör ha varit byxmyndig i alla fall. Harry Potter hade tidigare varit de enda böckerna som fått mig att tappa kontakten med verkligheten för en stund – Men att läsa om the Terror Twins upptåg och Vince Neils dotter Skylar gjorde mig både chockad, stum, tårögd och glad. Det är än idag en av få böcker som genuint kan få mig att känna glädje, sorg eller till och med få hjärtat att slå dubbelt i en adrenalinkick. Jag önskar att jag hade Neil Strauss förmåga att hypnotisera läsaren så.

Andra gången jag såg bandet live var på en lerig slätt utanför Stockholm 2010. Det hade regnat konstant i över åtta timmar så jag såg ut som en gothare med smink utkletat i ansiktet när det äntligen var dags för Mötley Crüe att gå på scen. Jag var tydligen inte den enda som såg ut så, eftersom Vince Neil uppmärksammade fenomenet. Det kändes inte lika mediokert denna gången, däremot stressigt och mest besviken var jag på bristen av extranummer och att “Home Sweet Home” uteblev.Det allra sämsta var nog ändå kylan som uppenbarade sig när spelningen var klar och publiken vandrade åt andra hållet för att se det sista bandet för dagen: Iron Maiden.

Att lyssna på Mötley Crüe var också ett bra sätt att avreagera mig på. En gång var jag och farsan påväg till jobbet, av någon anledning var jag förbannad och tryckte genast i Red, White And Crüe-plattan i stereon, varpå “Live Wire” fick bilen att explodera och pappa att hoppa till i förarsätet innan han i panik stängde av stereon och andades ut. En utskällning innehållandes något om en hjärtattack följde efteråt, men jag var för upptagen med att skratta och kontrollera min urinblåsa för att ägna någon större uppmärksamhet åt det. Men ilskan var i alla fall borta. Dessutom, brud som man är så är det ju nästan obligatoriskt att vara blödig och patetiskt ha en av bandets ballader på repeat i flera timmar; “You’re All I Need” från Girls, Girls, Girls -87 blev min blödarballad med Mötley Crüe.

2012 var tredje gången jag befann mig på en av deras spelningar, denna gången headlinade de Sweden Rock. Bandet fyllde 30 och hade en betydligt mer intressant scenshow denna gången, men att Vince stundtals hoppade över ord i låtarnas texter irriterade mig extremt. Det finns folk som hävdar att det var en av de sämsta spelningarna de har sett. Men jag vet inte vad jag ska säga, kalla mig partisk, men det finns alltid någon form av eufori och adrenalin som infinner sig hos mig när jag sjunger med till Kickstart My Heart, Primal Scream eller Wild Side.

Jag tillhör den yngre generationen som ofta får en och annan avhyvling eftersom vi inte ens var påtänkta när det verkligen begav sig, vilket är ett argument jag finner ologiskt då det är en faktor jag inte kan påverka. Men trots att jag endast var en liten spermie när Mötley Crüe släppte sitt debutalbum Too Fast For Love så har deras musik många gånger gått rakt in i hjärtat hos mig när jag behövt det som mest, likt en stöt från en defibrillator. Men nu kan defibrillatorn inte längre hålla bandet vid liv och det är dags att ta farväl. En yngre version av mig själv hade troligen blivit knäckt av det beskedet, men idag känns det mest logiskt. Jag är inte den enda som har märkt att både passionen och motivationen har saknats, att det dessutom har gjort det under åtminstone ett årtionde ger bara dem ännu en anledning att ge karriären ett värdigt slut. Men musik varar för evigt och med nio studioalbum de senaste 33 åren så kommer det ta lång tid innan Mötley Crües arv glöms bort. Det är bara dags att gå vidare, on with the show helt enkelt.

TOO FAST FOR LOVE: 10/10

Den 10 november 1981 släpptes Mötley Crües banbrytande debutalbum “Too Fast For Love”, pressat i 900 ex. på bandets egna bolag Leathür Records. Sen blev det aldrig bättre än så. Min Rocknytt-kollega Sebastian Norling Rauhala menar att debuten är ”valpig”, själv menar jag att den är underbart naiv. Kanske menar vi precis samma sak, eller kanske precis tvärtom. Jag är oftast av den åsikten att ett band är som bäst på sitt debutalbum, eller om jag får leka deltidshipster – när de är osignade. Och kanske är det just det faktum att Mötley släppte sitt debutalbum på egen hand som gör att jag håller albumet så kärt. Det dröjde fram till 1983 innan plattan lyckades letade sig upp på den amerikanska billboardlistans 77:e plats och folk får gärna påpeka för mig att det är den sämsta billboardplaceringen som något av bandets album haft eller att Girls, Girls, Girls (1987) och Dr. Feelgood (1989) innehåller många fler hits, men genuinare än så här är Mötley Crüe inte på något annat album.

Omslaget som visar upp Vince Neils skrev inpaketerat i tighta skinnbyxor och nitbälte är idag närmast ikoniskt. För i och med detta album lade Mötley grunden för hur sleazerock bör spelas och nog lade de ribban högt. Det var på ”Too Fast For Love” som världen för första gången fick uppleva den skitigare och snabbare varianten av hair metal. Stundvis låter plattan (framför allt i låtar som ”Live Wire” och ”Take Me to the Top”) som om glampionjärerna Sweets glättiga sound och androgyna kläder blir brutalt överkörda av Ramones punkiga och vansinnigt snabba livetempo. Det punkiga tempot från nyss nämnda låtar varvas med koklockor i ”Come On and Dance” och semiballader i form av ”Merry-Go-Round” och ”On With the Show” som om det vore den mest naturliga saken i världen och jag kunde knappast vara lyckligare över det. På detta album finns det inget som helst tänk på att göra typiska hits för vad som på den tiden ansågs vara modernt utan vi får istället två nävar fulla med ärliga rocklåtar som levererar med råge. Detta är definitivt en LP värd att lägga till i din befintliga samling, och skulle du istället få för dig att skaffa CD:n så glöm för bövelen inte bort att kolla in bonusspåret ”Toast of the Town”.

Jesper Bergkvist

SHOUT AT THE DEVIL:  9/10

Cirkus två år efter den produktionsmässigt råa och musikaliskt valpiga debuten, återvände Los Angeles-kvartetten med ”Shout At The Devil” som gjorde dem både kända och (framförallt) ökända. Låtar med texter om att skrika på Satan, slå folk på käften och kvinnor med blickar som dödar framförda av ett långhårigt gäng klädda i ”Mad Max”- och ”Flykten från New York”-inspirerade läderkläder och full krigsmålning gjorde sitt för att sätta skräck i föräldrarna och sätta deras rebelliska tonårsbarns hjärtan i brand. Att dessutom smälla på ett pentagram (ett resultat av bandmaestron Nikki Sixxs intresse för satanism och svart magi och ett led i att reta upp folk) som omslag gav också MÖTLEY CRÜE ryktbarhet som ett band att både hålla koll på och hålla sig på minst hundra meters avstånd ifrån vid möte på öppen gata.

Inledningen med det ödesmättade introt som talar om städer i ruiner med blodbestänkta gator, titelspåret med sitt rakbladsvassa huvudriff och sina dundrade trummor, det oväntade breaket med den akustiska ”God Bless The Children Of The Beast” (som är ett av många bevis på att Mick Mars är en kriminellt underskattad gitarrist), den lika oväntade och elaka covern på BEATLES ”Helter Skelter”, den episka ”Too Young To Fall In Love”, kravallschlagern ”Red Hot”… Ja, nu har jag radat upp halva skivan redan! Varför är ni kvar för? Gå och lyssna på plattan på okristligt hög volym istället!

Trots (eller kanske tack vare) att ”Shout At The Devil” sablades ner av branschmedia när det begav sig, sålde den likt glass under högsommaren och blev en milstolpe och måttstock för hur 1980-talets rockmusik skulle låta. Dynamiken i det välskrivna materialet och den till skillnad från ”Too Fast For Love” fylliga men fortfarande ruffiga produktionen av Tom Werman gör ”Shout At The Devil” till en av MÖTLEY CRÜE:s allra bästa stunder. Inte illa för att vara andra skivan in i karriären.

Sebastian Norling Rauhala

THEATRE OF PAIN: 7/10

1985 är inte bara ett fantastiskt årtal på grund av det faktumet att det var då undertecknad ploppade ut till allas stora förtjusning,utan även det faktumet att Mötley Crue släppte albumet “Theatre Of Pain”. Om föregångaren “Shout At The Devil” bjöd på ett betydligt råare och farligare Heavy metal sound. Så bjuder “Theatre Of Pain” på ett mer glammigare, tyngre och bluesigare dito, här har även nitar och läder byts ut mot färggranna sjalar och rosa spandex och spets. Det är inte för inte bandet fick sin kommersiella framgång efter denna platta, och det råder det delade meningar om. Men i min bok är detta ett av bandets mest underskattade album. Och skulle faktiskt vilja gå så långt och påstå att det inte finns en ända dålig och onödig låt på denna platta,utan det är verkligen hitlåtar rakt igenom, var av några av bandets största hits, den klassiska covern på Brownsville Stations “Smooking In The Boys room” och balladernas ballad Home Sweet Home ” som efter 29 år fortfarande är en given del av bandets repertoar live och andra som borde ha blivit sådana, som till exempel ”Louder Than Hell” som nog är en av mina absoluta favorit låtar med Mötley Crue, och ”We Need A Lover Tonight ”, “Use It Before You Loose it” vars ljudbild för tankarna till tidigare alster som ”Shout At The Devil” och debuten ”To Fast For Love” Helt. klart är i alla fall att detta är ett albumet bjuder på ett tight, och oerhört samspel och samtidigt groovigt Mötley Crue, allt finns här ”hytta med näven i skyn” allsångs- partylåtarna, som man blir upprymd och på bra humör utav och man kommer på sig själv med att både lufttrumma och spela luftgitarr flera gånger om under albumets gång. Hela säcken knyts ihop av låten “Fight For Your Rights”??. Som handlar om att stå upp och slåss för den man är och att vara sig själv och det man tror på, och samtidigt sina rättigheter som människa, klockrenare och värdigare avslutning på ett album får man leta efter. Detta album förtjänar mer uppmärksamhet, det råder det ingen som helst tvekan om!.

Dany Thunder

GIRLS, GIRLS, GIRLS: 8/10

Nikki Sixx har själv uttalat sig att om det inte vore för titellåten och ”Wild Side” så hade albumet ”Girls, Girls, Girls” definitivt varit slutet för Mötley Crüe’s karriär. Nikki Sixx visste förmodligen inte vad han pratade om, då skivan gjorde stor kommersiell framgång och hamnade på andra plats på Billboard 200 listan. ”Girls, Girls, Girls” var plattan som introducerade mainstream publiken till Mötley Crüe. Även om skivan har sålt platina flera gånger om är det många som anser att det faktiskt bara var titellåten och ”Wild Side” som var det enda positiva med skivan. Personligen är detta något som jag inte håller med om, då jag anser att plattan är en av Mötley Crüe’s bättre album. Med mängder av bortglömda låtar som definitivt borde ha fått mer uppmärksamhet i deras snart avslutade karriär.

 

Precis som deras tre tidigare album ”Too Fast for Love”, ”Shout at the Devil” och ”Theatre of Pain” så är detta glamrock när den är som allra bäst. Skivan inleds med energikicken ”Wild Side” som innehåller många grymma riff från Mick Mars. Låten följs sedan upp av den lite bluesrockiga ”Girls, Girls, Girls” som nästan har blivit lite av bandets signaturlåt. Dessa två låtar är bland det absolut bästa bandet har slängt ifrån sig under deras nu över trettioåriga karriär. Någonstans här är det många som anser att skivan gick ner sig med mystiska låtar som till exempel ”Nona” (som förövrigt handlar om Nikki Sixx avlidna mormor) och ”Dancing on Glass”. Men mitt bland dessa låtar hittar vi två underskattade guldkorn som ”Five Years Dead” och inte minst den bortglömda ”All in the Name of”. Plattans powerballad ”You’re All I Need” är enlig mig utan tvekan den bästa balladen bandet har skrivit. Det är helt otroligt att låten inte blev albumets tredje stora hit.

 

Förutom att bandet gärna hade fått skippat deras live-framträdande med den gamla Elvis-dängan ”Jailhouse Rock” så är allt i sin ordning. Vince Neil är precis som på de tidigare plattorna i sitt esse, likaså Mick Mars och Nikki Sixx. Tommy Lee gör det han ska göra, utan att egentligen framföra något sensationellt med sina trumpinnar. Även om låtarna inte riktigt håller någon jämn kvalité albumet igenom så är detta ändå en av Mötley Crüe’s bättre album.

Tobias Andersson

DR. FEELGOOD: 8/10

 

1989 hade Mötley Crües drog- och alkoholmissbruk gått alldeles för långt. Samtliga medlemmar lades då in på rehab och resultatet blev bandets femte platta Dr. Feelgood. Albumet blev förmodligen det mest sammansvetsade och musikaliska material som de hitills hade släppt eftersom tidigare album hade varit ojämna med några riktiga bra låtar, men även en hel del svaga spår. Nu var man istället tillbaka med full fokus på musiken och första singel, Dr. Feelgood, släpptes den 28 Augusti 1989 – Som sedan kom att bli en av bandets mest kända låtar tillsammans med Kickstart My Heart, som är skivans femte spår. En av mina absoluta favoritlåtar med bandet, Don’t Go Away Mad, finns även med här och även några av de bortglömda spåren som Rattlesnake Shake och Time For Change håller enligt mig hög klass, där den sistnämnda även är sista spåret och måste då ha ingett en positiv känsla av en lovande framtid för bandets del.

Med över sex miljoner sålda exemplar är Dr. Feelgood bandets mest sålda album och vad som tilltalar mig mest är känslorna som ligger gömda i låttexterna – det skulle mycket väl kunna vara det mest ärliga albumet som Mötley Crüe har åstadkommit. Det blev en intressant del av bandets historia som sedan det tog fart i början av 80-talet varit kantat av skandaler och även skapat intriger bandmedlemmarna emellan. När ett band gemensamt lyckas framställa en skiva där jag som lyssnare kan känna kärleken bakom musiken så ger det mig ståpäl – vilket nödvändigtvis inte behöver innebära ballader med sentimentala texter. När Dr. Feelgood kom 1989 så markerades en viktig del av berättelsen om Mötley Crüe och det anses även vara ett av det starkare hårdrocksalbumen som släppts – Vilket det förmodligen kommer vara ett bra tag fram över.

Una Aleksic

MÖTLEY CRÜE: 6/10


När grungevågens popularitet började avta i samband med Kurt Cobains död stod det klart att uppdraget hade lyckats. Nästintill alla av 80-talets glamband var utrotade, och de få som fanns kvar hade bytt musikalisk inriktning. En av de överlevande grupperna var genrens okrönta kungar, Mötley Crüe, som även de hade genomgått ett antal förändringar. Inför inspelningarna av gruppens sjätte album hade sångaren Vince Neil försvunnit och med honom följde de karaktäristiska prickarna i logotypen. John Corabi, en sångare med betydligt raspigare stämma än sin föregångare, rekryterades från The Scream och bandet skrev mörkare och tyngre material. Resultatet: den bästa skiva de någonsin gjort!  Redan i inledande
Power To The Music är förändringen tydlig. Det här är inte samma Mötley Crüe som sjöng om strippor, hemlängtan och defibrillatorer. Det är en råare och skitigare upplaga det rör sig om, ett band som har lagt undan tonårsarrogansen och visar att de bryr sig om mer än narkotiska preparat och könsumgänge. En helt klart välkommen förändring, i mitt tycke.


Lika hög klass, om inte ännu högre, håller resten av skivans tidigare hälft med låtar som
Hooligan’s Holiday, Poison Apples och smått briljanta Uncle Jack. Tyvärr räcker det inte riktigt hela vägen fram då andra halvan innehåller lite väl många utfyllnadslåtar, trots att det då och då glänser till även där. Kanske hade Motley Crue gjort sig bättre som EP, kanske hade helhetsintrycket förbättrats med en större spridning av de starkaste låtarna. Hur man än gör är skivan ändå, och jag hoppas att Sveriges glamrockare inte dödar mig för detta, bandets bästa prestation någonsin. Det är på snudd till en tragedi att John Corabi blev så kortlivad som han blev i bandet för den här uppsättningen av bandmedlemmar hade fantastiskt stor potential. Tråkigt nog ledde den uteblivna marknadsföringen och de usla försäljningssiffrorna i slutändan till Vince Neils återkomst. Synd.

Björn Moldén

NEW TATTOO: 4/10

Mötley Crüe inledde 2000-talet med sitt åttonde album New Tattoo – dock utan trummisen Tommy Lee som istället ersattes av Randy Castillo. Själv tycker jag det här är ett 43 minuter långt sömnpiller. Nu fick jag det att låta värre vad det var, men för mig är för det första tycker jag inte att det är samma sak utan samtliga originalmedlemmar Mötley Crüe och dessutom tycker jag att samtliga spår är mediokra. Man lägger snabbt märke till att bandet försökt återgå till sitt utmärkande sound sedan tidigare och även låtarnas titlar skvallrar om det: Dragstrip Superstar, Hollywood Ending, Porno Star och White Punks On Dope. Att Mötley kunde komma undan med detta när de slog igenom under 80-talet var för att det var det livet som levdes och reflekterade vardagen – 20 år senare var det inte så och därför blev det ytligt och ett fattigt försök till kommersiell succé.

Även när den kom så fick den ljumna betyg av recensenterna och 14 år senare kan jag inte säga att plattan växt. Det enda spåret som jag tycker håller en bra nivå är Hell On High Heels, som för övrigt följdes upp med en ointressant musikvideo. Hela 2000-talet visade sig vara en nedåtgående spiral när det gäller bandmedlemmarnas motivation till att turnera som Mötley Crüe och det känns som det brast redan när New Tattoo släpptes. Det svider i hjärtat att som ett lojalt Mötley-fan behöva medge att detta var ett riktigt svagt album, men som tur var kom de tillbaka mer stabilt åtta år senare genom Saints of Los Angeles. Men att upprepa 80-talets rysningkapabla låtar känns nästintill omöjligt.

Una Aleksic

GENERATION SWINE: 3/10

Det är få plattor som gjort mig så konfunderad och förbannad som MÖTLEY CRUES ”Generation Swine” samtidigt som jag inte kan låta bli att känna en viss beundran inför verket. Många tappade tålamodet när 1994 års alster ”Mötley Crue” såg dagens ljus med ny frontman och nya musikaliska infallsvinklar. Jag tillhörde den motsatta sidan som förvisso höll med om att det inte var en typisk platta signerat nämnda band men att den instrumentala potential som jag alltid känt har legat och ruvat bakom ett hörn på de tidigare alstren men aldrig riktigt nått fram, så blev fallet att grabbarna med John Corabi bakom micken fick utrymme att plocka fram sitt hela musikaliska spektra till fullo och där av en grym platta som jag än idag tycker förtjänar mer än vad den fått.

Meningen var att samma sättning skulle fullborda det som till slut blev ”Generation Swine”. Men när Corabi i frustration fick nog av hur ostrukturerat plattans producent Scott Humphrey arbetade så valde han att lämna skutan, och plötsligt stod dörren öppen för en återförening med bandets gamla vapendragare Vince Neil i god tro att detta skulle ta tillbaka bandet på tronen igen, någonting som alla fans idag vet att så inte blev fallet. Att plattan är ostrukturerad kan nog denna artikels författare konstatera att de flesta till fullo håller med om. Visst känner man att bandet huvudsakligen i ren desperation försöker anamma dåtidens universalrock upplandat med en produktion som försöker efterapa dåtiden industri-fluga. Men ganska tidigt in på skivan känner man bandets emotionella vilsenhet då vissa låtar levererar melodier i gammal god Mötley Crue – anda men som för att istället bli till någonting magiskt och fulländat, dränks ner av industriella loopar och överdistad sång av en allt för malplacerad Vince Neil. Och det är nämnda vokalist som blir till den huvudsakliga katastrofen på nämnda alster. Man märker ganska omgående att plattans spår överlag var ämnat för Corabi då de instrumentala påminner en hel del om föregående alster där Tommy Lee och Nikki Sixx sköter rytmsektionen näst intill perfekt med färgstarkt bas och trumarrangemang, och om jag idag kommer mig för att sätta på detta berörande album så försöker jag i mitt inre ersätta Vince med mer Johns starka stämma för att skapa mig en inblick hur bra plattan egentligen hade kunnat bli om bandet valt att gå den väg som de i början hade stakat ut.

 

Jag vill dock poängtera att Vince i ett par låtar faktiskt levererar. I den punkinfluerade ”Anybody out there” visar han sin sedvanliga attityd och i den sjuttiotalsdoftande ”Glitter” (en låt som bandet för övrigt kört ganska flitigt live genom åren) så får jag lite sköna Marc Bolan-vibbar trots den ångvältsbetonade ljudbilden. Summerar vi plattan i sin helhet så blir det hela till en enda lång vilseledande frustration, där man i vissa infallsvinklar kan finna en stark potential till någonting riktigt bra, men som fallerar helt på en snudd på katastrofal sång. En tydlig bild av att Mötley Crue under denna period var ett band som befann sig i ett vara eller icke vara och där av att allt gick så fel till sin yttersta spets.


Sven Mörén

SAINTS OF LOS ANGELES: 7/10

Mötley Crües nionde och sista album “Saints of Los Angeles” är, tro det eller ej, det bästa album bandet gjort på närmare 20 år. Mötley har inte presterat så här bra i studion sedan 1989s kommersiella dundersuccé “Dr. Feelgood” som då nådde Billboardlistans första plats. Bandet låter oväntat vitalt och hungrigt och levererar en minst sagt värdig avslutning på bandets diskografi. Även om texterna stundvis är förhållandevis omogna i låtar som “Mutherfucker of the Year” och “Chicks = Troulbe” så är musiken långt över förväntan. På “Saints of Los Angeles” får vi inga större uppvisningar i bredd eller variation, istället är det mest anmärkningsvärda med plattan hur väl detta välkända 80-talsband har anpassat sig till den moderna scenen och lyckas få sitt nionde album att läta färskt utan att för den delen heller förlora det genuina som gör Mötley Crüe till just Mötley Crüe.

Plattan inleds i samma anda som de klassiska albumen “Shout at the Devil” (1983) och “Dr. Feelgood” (1989) med ett intro på cirka en minut. Sedan tar den punkiga “Face Down in the Dirt” vid – en låt om bandets begynnelse – och i och med att albumet fortlöper blir det allt tydligare att temat för texterna mestadels kommer att kretsa kring bandets tidiga karriär vilket är ännu ett sätt att visa upp ett nytt Mötley samtidigt som man knyter an till det gamla. I låtar som “Down at the Whisky” och “Goin’ Out Swingin'” förtäljs gamla suparhistorier från Sunset Strip och det mest solklara exempel på Mötleys reinkarnation är titelspåret med sin catchiga allsångsrefräng som är ett regelrätt skolboksexempel på hur sleazerock bör spelas på 2000-talet. Materialet svajar bitvis men lägsta nivån är så pass hög att albumet utan tvekan är mer än tillräckligt bra för att lyssnas från början till slut utan att skippa något spår. Som bäst är Mötleys återkomst och tillika bokslut i titelspåret, “Face Down in the Dirt” och “Just Another Psycho”.

Jesper Bergkvist

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter