Den sjätte oktober 2020 är en av de svartaste dagarna i musikhistorien. Det har nu passerat ett år sedan Edward Lodewijk Van Halen, en av vår tids största genier, gick ur tiden i sviterna av strupcancer.
Eddie blev bara 65 år gammal men hans musikaliska arv tillsammans med David Lee Roth, Alex Van Halen, Michael Anthony, Sammy Hagar, Wolfgang Van Halen och Gary Cherone lever kvar i miljontals hjärtan och själar världen över. Rocknytts Peter Johansson har en livslång kärleksaffär med Van Halen. Följ med när han djupdyker ner i bandets diskografi 1978-2015. Might as well jump!
David Lee Roth erorna, 1978-1984, 2007-2015
Van Halen (1978)
Är det ett jetplan, en motorcykel, en mistlur eller (gud förbjude;-)) en synthesizer? När ”Eruption” exploderade ur aningslösa tonårsrebellers högtalare våren 1978 ändrades allt. Som en Beethoven med ADHD på crack stormade en ung gitarrist i ett unikt band in i en värld som aldrig mer skulle bli sig lik. Beväpnade med urstarka låtar som hårdrocksanthemet ”Running With The Devil”, punk-pastischen ”Ain’t Talkin’ ’bout Love”, funkdisco inspirerade ”Jamie’s Crying”, boogie-charmiga ”I’m The One”, ösiga ”On Fire”, turboladdade bluescovern ”Ice Cream Man” (Elmore James), drömskt vackra ”Little Dreamer”, sleaziga ”Atomic Punk” och självklart sin oefterhärmliga tolkning av The Kinks ”You Really Got Me”, bevisade Van Halen att de var så mycket mer än ”bara hårdrock”. De var lika delar ett amerikanskt Led Zeppelin som ett hårdrockigt svar på Beach Boys. De var solsken, surfbrädor, Stålmannen, Bruce Lee, Muhammed Ali, Liberace, Mick Jagger och Jim Dandy i ett glittrande paket med nitar på.
David Lee Roth var lika delar entertainer och akrobat som sång och dansman. Eddie skrev om manualen för evigt om hur en elplanka skulle spelas och influerade praktiskt taget varenda gitarrshredder från sent sjuttiotal och framåt. Brodern Alex sätt att spela trummor är fullständigt unik. Explosivt och oförutsägbart, snortajt men snubbligt, stenhårt men följsamt, precist och svängigt. Och så det där säregna soundet på virvelkaggen som INGEN någonsin lyckats kopiera, eller ens komma i närheten av. Michael Anthonys baslir är lika delar fundamentalt som virtuost och hans höga körstämmor en del av Van Halens DNA. Mästerproducenten Ted Templeman har försett bandet med ett stort, naturligt och varmt sound med tydlig separation av vardera instrument. Ett ord: Mästerverk!
Visste du att: När Van Halen fortfarande var ett lovande klubb-band brukade Eddie spela med ryggen vänd mot publiken för att ingen skulle kopiera hans särartade sätt att spela.
”Some people think a song without words isn’t a real song. Tell that to Beethoven and he’ll kick your ass.” – Eddie Van Halen
Van Halen II (1979)
Höga på framgången med debutplattan äntrade Van Halen studion efter ett segertåg som support till ett Black Sabbath på dekis som de spelade skjortan av kväll efter kväll. Eftersom lejonparten av materialet funnits med på setlistan sedan klubbdagarna kunde bandet med självförtroende och pondus spela in uppföljaren till en av rockhistoriens mest ikoniska debuter på ynka sex dagar.
Även om ”II” inte når samma svindlande höjder som ”Van Halen” är det icke desto mindre en partyplatta av rang med allt ifrån färgsprakande festhymner som ”Somebody Get Me A Doctor” och ”Bottoms Up!” till kaxiga bluescovern ”You’re No Good” (Dee Dee Warwick m fl) och virtuos flamenco i ”Spanish Fly”. De mörkare hårdrocksdängorna ”Light Up The Sky” och ”D.O.A” är minst lika fantastiska och bandet fick sin första top 20 hit i soliga latino-popkaramellen ”Dance The Night Away”. Som grädde på moset hittar vi också det sött bubbliga introplocket i ”Women In Love” som är så skönt att man vill sjunka ner i en jacuzzi med en vacker kvinna och ett glas champagne.
Visste du att: legenden om att bandet under inga omständigheter ville ha några bruna M&M’s på sin rider inte var ett uttryck för divalater utan ett klurigt sätt att kontrollera att konsertarrangörer läst kontraktet ordentligt. Detta för att kunna möta Van Halens krav på säkerheten i varje arena för band, crew och inte minst publiken.
”It’s not whether you win or loose, it’s how good you looked doing it” – David Lee Roth
Women & Children First (1980)
1980 var Van Halen ett etablerat världsband kända för sina vilda upptåg såväl på som bakom scenen. Det var nu dags att ta ut svängarna musikaliskt och utmana både sig själva och fansen ytterligare. Eddie experimenterar med gitarreffekter så det står härliga till i intron och interluder. Successivt jobbade han in dessa under sitt soloparti under konserterna. De obehagliga baklängesgitarrerna i ”Tora! Tora!” och det finstämda akustiska introt i himmelskt vackra ”In A Simple Rhyme” är några exempel. Bandets säregna sinne för galenskap och humor är allestädes närvarande vilket märks i livefavoriten ”Everybody Wants Some!!” Och i ”Fools” samt i underbart skogstokiga ”Loss Of Control”. ”Take Your Whiskey Home” är ett elakt sexigt bluesnummer och ”Could This Be Magic” en akustisk pärla med strilande regn och kvinnlig skönsång i refrängerna. Vi ska inte heller glömma inledande guldkornet ”And The Cradle Will Rock” med flangergitarr och den klassiska one-linern ”Have You Seen Juniors Grades? Oh, ow”.
Här börjar David ta ut svängarna ordentligt och utvecklar sina jovialiska spoken word partier som skulle komma att efterapas av en uppsjö hårband på åttiotalet. Vad sägs till exempel om: ”You can’t get romantic on a subway line
Conductor don’t like it, says you’re wastin’ your time”. Eller varför inte: ”Woo! Where’d you get that shit. Oh, yeah. I like… I like the little way the line runs up the back of the stockings. I’ve always liked those kind of high heels, too, ya know. No, no, no, no don’t take ’em off. Don’t take… leave ’em on. Yeah, that’s it… a little more to the right. Ow ow! Hey, hey, hey”. Classic Van Halen folks. På ”Women And Children And First” har Van Halen ballat ur ordentligt, det är vita läkarrockar och tvångströjor all the way. Experimentellt bindgalen och samtidigt alldeles underbart briljant!
Visste du att: Det blytunga outrot efter ”In A Simple Rhyme” är okrediterat på albumomslaget. I efterhand har det uppdagats att den korta låtsnutten internt kallades ”Growth”. Tanken var att göra en hel låt av den som skulle vara öppningsspår på efterföljande albumet ”Fair Warning”. Tyvärr blev det aldrig så.
“To hell with the rules. If it sounds right, then it is.” ~ Eddie Van Halen
Fair Warning (1981)
Van Halen hade erövrat världen som ett livsbejakande partyband av rang. Fair Warning” delar fansen i två läger, de som hyllar plattan och till och med hävdar att det är bandets bästa, och såklart de som tycker precis tvärtom. Utan tvekan är det den mörkaste, skitigaste och diskutabelt kanske mest experimentella plattan i bandets diskografi. Trots detta och att det rådde oenigheter inom bandet vid inspelningarna sålde ändå skivan i respektingivande två miljoner exemplar.
Warner släppte en uppskattad promofilm från turnén inspelad på Oakland Coliseum 1981. ”Hear About It Later”, ”So This Is Love” och självklart eviga livefavoriten ”Unchained” framförs med sedvanlig energi och en karatesparkande David Lee Roth i högform. Den olycksbådande ”Sunday Afternoon In The Park” kan ha de tyngsta trummorna i bandets historia. Alex spelar likt en blyfotad John Bonham (Led Zeppelin) i denna instrumentala best.
”Fair Warning” är ett varierat album med många fina stunder. Olycksbådande ”Mean Street” med sitt klassiska ”hammer-on” intro och skitiga sväng är en personlig favorit, ”Dirty Movies” är ett stripklubbs anthem på skuggsidan och självklart finns även här en typisk Van Halen boogie i ”Sinners Swing”.
Visste du att: avslutande ”One Foot Out The Door” är också sista spåret som spelades in till ”Fair Warning”. Så fort bandet kände sig klara försvann de blixtsnabbt ut ur studion och lämnade producenten Ted Templeman kvar åt sitt öde, de hade med andra ord bokstavligt talat one foot out the door.
”If you put a Van Halen album in your record collection, it will melt all the rest of your records.” – David Lee Roth
Diver Down (1982)
Sommar, sol och Van Halen. Tre epitet lika självklara som smör, bröd och ost. När bandet lite överraskat fick en hit med gamla Roy Orbison örhänget ”(Oh) Pretty Woman” tidigt 1982 hade de egentligen tänkt ta en paus. Skivbolaget Warner ville snabbast möjligt följa upp framgången och tvingade in bandet i studion. Det späckade turnéschemat hade dock inte gett dem tillräckligt med tid till att skriva nytt material varför bandet beslöt fylla halva plattan med covers.
Resultatet blev Van Halens somrigaste platta och ett stort kliv bort ifrån mörka ”Fair Warning”. Av de egna kompositionerna utmärker sig ”Hang ’em High”, ”Little Guitars”, ”The Full Bug” och ”Secrets”. Bandets version av Martha & The Vandellas ”Dancing In The Street” sticker ut och svänger som ett helt discotek. Låten var från början tänkt att bli en egen originalkomposition, men Roth och producenten Ted Templeman ”snodde” helt enkelt Eddies instrumentala låtidé och lade i hemlighet på Davids sång vilket slog in ytterligare spikar i Eddies och Davids redan ansträngda relation. Kul kuriosa är att pappa Jan Van Halen gästspelar klarinett på jovialiska Jazzcovern ”Big Bad Bill (Is Sweet William Now)”. Och vem älskar inte avslutande Barber shop numret ”Happy Trails”? Du som har avfärdat ”Diver Down” som ett svagt album behöver tänka om. När bandet ”Van Haleniserar” covers kan ”Så mycket bättre” slänga sig i den berömda väggen. Så cabba ner, sätt på dig pilotbrillorna, spika plattan i mattan, känn vinden i håret och höj till elva!
Visste du att: I maj 1983 headlinade Van Halen ”Heavy Metal Day” på legendariska ”US Festival” och fick 1,5 miljoner dollar för besväret, det högsta gaget någonsin för en enstaka spelning enligt ”Guinness Book Of World Records”. Managementet slet sitt hår dagarna innan spelningen då David Lee Roth spårlöst försvunnit under en av sina eskapader, paddlandes kanot uppför Januarifloden i Amazonas djungel. Sångaren hittades till slut via telegram, dock i ganska dåligt skick. Tack och lov kunde han genomföra spelningen hög som Himalaya på smärtstillande droger och en malariaspruta!
”I look at Van Halen as social workers. What we’re really doing is creating jobs for rock critics.” – Alex Van Halen
MCMLLXXXIV (1984)
1984 börjar i himlen och slutar i helvetet. Inledande ”1984” med sina atmosfäriskt bubbliga synthljud för tankarna till en naturfilm där bara Arne Weises berättarröst fattas. ”Jump” blev en crossover hit med både solsken och sorgkant som lyckades vinna över såväl pop och hårdrocksfans. Här finns superladdad boogie i ”Hot For Teacher”, partystinn hårdrock i ”Panama” och olycksbådande metal i ”Girl Gone Bad”. När det djävulska svänget i ”House Of Pain” slår klorna i dig åker vi med Rock’n roll tåget hela vägen ner i helvetet. Lägg därtill blytung synthrock i melankoliska ”I’ll Wait”, sexigt tung gung i ”Drop Dead Legs” och full-i-sjutton jazz-swing i ”Top Jimmy” och du får en skiva med ett unikt sound inget annat band någonsin varit i närheten av.
Van Halen korsar eufori med melankoli, tillsätter ett sanslöst jävlaranamma och ett farligt ursinne vilka mixas till en beroendeframkallande cocktail. Eddie Van Halen inte bara spelar gitarr, han ÄR gitarr. Som klassiskt skolad pianist sedan barnsben lyser hans särart igenom även i de keyboarddrivna låtarna. Anslaget, känslan och rytmiken i bär hans DNA och är omöjlig att kopiera. 1984 är tillsammans med debuten Van Halens finaste stund och en odödlig klassiker!
Visste du att: Under den lika storslagna som tumultartade turnén anordnade bandet en tävling med amerikanska MTV kallad ”Lost Weekend With Van Halen” där ett lyckligt fan lottades ut till att spendera några dagar med bandet. Naturligtvis blev vederbörande nersprutad med allehanda drycker och fick en tårta kastad i ansiktet framför TV kamerorna på scen inför en fullpackad arena! Turnén tog också bandet till Sverige för första gången tillsammans med AC/DC och Mötley Crüe under legendariska Monster Of Rock galan på Råsunda i Augusti 1984. David Lee Roth passade på att posera för tidningen OKEJ! på Flatenbadet iförd minimala badbyxor innan giget.
”I, myself, am the son of satan, although my duties here are largely ceremonial” – David Lee Roth
”A Different Kind Of Truth” (2012)
Eddies son Wolfgang ersatte Michael Anthony som fått sparken under den triumfartade turnén 2007-2008 då bandet återförenades med David Lee Roth. Med tre Van Halens i laguppställningen gjorde bandet en kraftansträngning i att spela in vad som skulle bli sista studioskivan. Wolfgang fick det ärofyllda uppdraget att agera projektledare och finkammade pappa Eddies digra arkiv för att hitta passande material. Gamla låtar från bandets klubbdagar skrevs om och arkiverade låtidéer dammades av.
Resultatet är remarkabelt. ”A Different Kind Of Truth” är en oddyssé över Van Halens 70, 80 och 90 tal i sound och stämning. Lyssna bara på spår som ”Big River” och ”Beats Working” som är omarbetade versioner av låtar så långt bak i tiden som 1976. ”She’s The Woman” svänger som en formel 1 bil på serpentinväg, ”China Town” och ”Outta Space” har mer energi än ett kärnkraftverk, ”Stay Frosty” är en ”Ice Cream Man” på steroider och ”Blood & Fire” (en omarbetning av en från början instrumental låt från filmen ”The Wild Life”) en sommarflirt som utan problem hade platsat på ”Diver Down”.
”Rock stars come and go. Musicians play until they die.” – Eddie Van Halen
Tokyo Dome In Concert (2015)
Van Halens sista turnéer blev stora succéer. Tyvärr medförde Eddies hälsoproblem att bandet fick ställa in spelningar i bl a Australien. Europa utelämnades (som vanligt) i turnéschemat. Japan besöktes dock för ett antal spelningar 2013 varav gigen i huvudstaden förevigades på livedubbeln ”Tokyo Dome In Concert”. Van Halens sista spelning någonsin ägde rum på The Hollywood Bowl, 4 oktober 2015.
”I used to jog but the ice cubes kept falling out of my glass.” – David Lee Roth
