VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
neverstore-band-2012

Jacob Widén i NEVERSTORE om låtskrivande i skogen och sitt bristande gitarrspel

97 Shares

neverstore-band-2012

Efter att ha släppt tre skivor i rask takt bestämde sig Skövdetrion NEVERSTORE att dra i bromsen och ta en paus. Tre år senare är de tillbaka med förnyad energi och en ny skiva på ett nytt bolag. Trions gitarrist och sångare Jacob Widén ringde upp Sebastian Norling Rauhala på Rocknytt för att diskutera skivan, hur bandet låste in sig i en stuga i skogen under arbetet och varför Jacob anser sig vara den sämste på sitt instrument.

Er nya skiva har ju varit ute i en vecka nu, så vi kör en typisk sportfråga: hur känns det?
– Det känns bra. Vi har väntat väldigt länge på att få ut den från att arbetet började med den till att den blev färdig i stort sett efter förra sommaren. Så den har legat och grott ett tag innan vi släppte ut den. Det har varit väldigt skönt att äntligen få komma igång med den.


Har det känts lite som en långdragen förlossning kan man säga?
– Ja, lite så faktiskt! Det blev ett litet uppehåll på nästan tre år, eller ganska exakt tre år, sedan förra skivan. Vi hade väl inte tänkt riktigt att det skulle ta tre år för den här skivan, så det är verkligen skönt nu.

Om vi tar avstamp därifrån: vad var det som gjorde att det dröjde tre år efter förra skivan “Age Of Hysteria”?
– Det var nog många olika orsaker. Dels så hade vi kört på i ett ganska högt tempo på de tre första plattorna med inspelning och turnéer som har gått i varandra och så skriva låtar däremellan också. Sedan turnerade vi inte riktigt så länge på “Age Of Hysteria” som vi kanske trodde att vi skulle göra, utan den skivan dalade ganska snabbt. Då blev det så att efter hösten 2010 när vi började tänka “nu är det dags att börja på en ny platta”, så kände vi att om vi ska göra den här processen för fjärde gången så kanske vi ska ta en liten paus från varandra och allting ett tag och börja skriva när det känns som att “nu vill vi skriva”. Mitt i den processen bytte vi etikett på Sony (NEVERSTORE bytte från Epic Records till Gain, båda underetiketter till Sony, förf. anm.), så det var också en anledning till att det drog ut på det. Men det blev ändå bra för alla.

Det känns ändå som att det var bra att det tog så pass lång tid?
– Ja, jag tror det. Förr om åren så var ju inte tre år så speciellt lång tid att vänta på en skiva med ett band. Två, tre år tog det ju oftast för band att släppa nytt. Men nu för tiden så känns det som att man får släppa en platta med två års mellanrum. Annars är det för lång tid.
neverstore-debutalbum-2012

När tog då skriv- och inspelningsprocessen för nya skivan fart då?
– Vi höll ändå på att plita där. Det gör man ju lite kontinuerligt så där. Vi funderade på åt vilket håll vi skulle ta den här skivan för vi har alltid befunnit oss någonstans mitt i mellan poppunken, skatepunken, rocken, lite grunge…alltså, vi tänkte att “nu kan vi gå åt något håll”. Men istället för att bestämma det kände vi att “nu kör vi bara”., Vi skrotade rätt mycket av det vi hade skrivit första året och började på ny kula. Vi lånade en stuga i skogen i Östergötland av vår manager (skrattar) och låste in oss där med några flak öl och utan mobil, TV och internet. Det var en bra kick-off.

Så att ni inte skulle bli distraherade utan bara koncentrera er på att skriva låtar?
– Ja, för det fanns verkligen ingenting annat att göra där (skrattar)! Vi hade bara varandra och visste att “nu ska vi vara här i en vecka”. Vi hade också bestämt att vi skulle dra ner till Berlin senare, hänga där några dagar och gå på lite gig så att vi visste att vi har det som hägrar. Det var rätt roligt och nyttigt att repa tio timmar om dagen. Det var så man körde.

Ja, i en intervju med Sanna Bråding på P3 Star berättade ni att ni fick stå på en sten för att få täckning på mobilen.
– Ja, precis! Det var en liten promenad bort och klättra upp på en sten så kunde man få täckning! Men det var rätt skönt.

Men annars brukar det väl vara att när man lever så pass tätt inpå varandra, speciellt på turnéer, så kan man tröttna på varandra och det kan uppstå irritation? Nu när ni var ute i skogen, kände ni aldrig av att ni höll på att få lappsjuka?
– Nej, inte riktigt så. Under den perioden så hade vi inte tänkt så mycket på det. Vi hade träffats lite då och då innan och spelat. Vi behövde liksom den där kick-offen för vår egen relation med varandra också. För det blir lite så att när man känt varandra så länge tar man varandra ganska mycket för givet och man flyter bara med. Men så har man någonstans en annan del av livet som också rullar på vid sidan av. Det handlar väldigt mycket om att fånga upp de bitarna också och komma på banan.

I samma intervju med Sanna Bråding nämnde ni att ‘For The Rest Of My Life’ var den första låten som blev klar, eller hur?
– Det var i stort sett den första låten. Den satte vi ihop där ute i skogen. Det var inte mycket av det vi gjorde i skogen som vi använde i slutändan (skrattar), men den låten och ‘Bullets And Quicksand’ satte vi ihop. Framför allt med ‘For The Rest Of My Life’ kände vi att här hade vi hittat någon form av nerv och sound som vi kände att vi kunde ta vidare, bygga plattan kring och inte tycka att det var “för hårt”. För alltså, låten i sig är inte speciellt hård med tanke på melodierna, men plockar man bara ut riffet så är det ett ganska så elakt riff.

{youtube}br_iwkGfIxU{/youtube}

Det var faktiskt det första jag reagerade på när jag hörde låten. Jag tänkte direkt “är det här verkligen NEVERSTORE? Det låter ovanligt retligt”.
– Ja, det var också den reaktionen vi var ute efter: att folk skulle tänka “jaha, är det här NEVERSTORE?” och att det inte skulle komma en till ‘Rejected All Along’ på rad, som vi lätt hade kunnat göra för att sådana låtar ligger oss varmt om hjärtat och för att de är sköna att skriva. Men vi kände nu att vi har den typen av låtar i vår katalog. Vi behöver inte göra dem till den här skivan.

Det känns dumt att upprepa sig så att säga?
– Mmh. Jag själv gillar ju både band som är “true” till det de gör och sedan band som utvecklas, jag är fan av båda delar. Men som låtskrivare så känner jag att för att kunna utvecklas som låtskrivare på något vis måste man ta det vidare på något sätt. Sedan om man inte lyssnar mycket på oss kanske man inte tycker att vi förändrats så där tokmycket. Men vi själva tycker i alla fall att vi gått åt något håll.

Det roliga är ju att ‘For The Rest Of My Life’ blev den första singeln och musikvideon fast ni sa i intervjun att den först var menad som en “plojlåt”.
– Ja, men lite så med det riffet. Först kände vi “nej, men det här kan vi nog inte gå vidare med”. Det var svårt att ta det vidare, men sedan hittade vi en melodi på det och tänkte “nej, men det här kan ju funka”.

Om man då tittar på nya skivan som helhet, hur skiljer den sig från era tidigare?
– Den har inga direkta, sådana som i alla fall vi relaterar till, “jättesnabba” låtar. Sedan så är den lite mer nyanserad på ett sätt som vi kanske inte haft innan, att vi vågar ta ner det ganska mycket på vissa ställen. Så skiljer den sig också så att man har skrivit mer texter om vad man “känner”, medan på förra skivan så skrev man mer om vad man “tycker”. Det har inte varit någon tanke. Det blev så den här gången.

Kan man säga att texterna är mer personliga?
– Ja, det känner jag absolut. Det är de mest personliga av dem man gjort innan. Det är också anledningen till att det tagit ganska lång tid att göra skivan. Även texterna har hängt i två och ett halvt år. Livet är ju upp och ner och har man då samlat på sig låtar under den tiden, så hinner man känna på flera sätt. Det blir mer nyanserat på det sättet också, om man jämför med “Heroes Wanted” som vi skrev och spelade in på tre, fyra månader.

Kan du nämna någon låt på nya skivan som är speciellt personlig textmässigt?
– Det är svårt att nämna någon speciell…men om vi tar ‘Do You Miss Me?’, som blev en av de sista låtarna vi plockade med. Den handlar just om att vara borta mycket, turnera, inte vara hemma och att det kanske fanns någon där som man väntade på. Det där är något som man känt lite då och då under alla de här åren.

{youtube}EvawdBIiCW4{/youtube}

Ni blev klara med skivan i somras, men ni hann även få ut EM-låten ‘Vi Mot Världen’ under den tiden. Kan du berätta lite om den och hur den kom till?
– Det var under förrförra julen som vår manager hörde av sig till oss om att de ville ha in bidrag till en EM-låt. Och då tänkte vi att “nej, men klart vi kan göra det”. Och det var väldigt bråttom som det alltid är när man får något sådant. Den ska ju helst in igår. Så Oskar (Kempe, basist i bandet, förf.anm) kom hem till mig. Vi satte oss med varsin akustisk gitarr och drämde ner det där på en kväll. Sedan blev det så att de gillade den och ville använda den. Det är klart att vi tyckte det var roligt eftersom vi är stora fotbollsfans. Jag trodde länge att jag skulle bli fotbollsproffs när jag var liten innan jag insåg att det skulle jag inte bli (skrattar)! Nej men, det var kul att få göra det och framför allt att åka ner och se landslaget på plats under EM och uppleva det.

Vad var det som fick dig att lägga fotbollskarriären på hyllan då?
– Ja, det var ju musiken. Det är som med många andra när man är 15-16 år. Som barn, när jag var sju-åtta år, så trodde jag alltid att jag skulle bli fotbollsproffs. Då var det bara fotboll och Tomas Brolin. Men sedan så gjorde man ett val när man började gymnasiet, “nu får det bli musik istället”.

Vad var det då som fick in dig på det spåret? Vilka var dina inspirationskällor?
– Jag bestämde mig rätt tidigt för att jag ville starta ett band. Jag var kanske 13 år. Men det fanns ingen att starta band med i Hjo där jag bodde. Det var inte så många andra som var som jag: 13 år, vegetarian och lyssnade på punk liksom (skrattar). Så då sökte jag in till ett musikgymnasium som fanns i grannkommunen Skövde. Var det alltså i Hjo som du växte upp? – Ja, det kan man säga. Jag flyttade hit när jag var åtta år. Jag hörde MILLENCOLLIN för första gången hemma hos en kompis när jag var elva. Jag tyckte de lät jävligt fräna!

{youtube}gpYGgvaaxqg{/youtube}

Sedan när du började på gymnasiet så träffade du de andra medlemmarna i NEVERSTORE?
– Ja precis. Då träffade jag Oskar och den dåvarande trummisen Mats som vi spelade med i ett par år.

Ni startade ändå rätt tidigt, år 2000, men fick inte ut första skivan förrän sju år senare?
– Nej, precis. Vi var väl inte riktigt mogna då att få ut någonting. Vi bestämde ändå oss direkt att vi ville göra egna låtar och så där. Och jag är trummis från början och kunde egentligen inte spela gitarr. Jag sa till Oskar och Mats att jag kunde det så att jag skulle få vara med (skrattar)! Jag hårdrepade in ‘Monkey Wrench’ med FOO FIGHTERS och bestämde att vi skulle spela den på första repet (skrattar). Men det har också varit lite av vår grej genom åren: jag spelar en grej och så spelar Oskar en annan grej på basen, “jag håller så här, så får du sköta resten”. Jag var helt enkelt så pass begränsad.

Så vem är då egentligen den bäste musikern i bandet?
– Hehe, åh det vet jag inte. Men Erik (Lantz, trummis i bandet, förf. anm.) är en jävligt duktig trummis. Han är en sådan person man kan säga åt att “spela så här” så testar han det, får till det och man bara undrar “hur fan får han till det där?”. Oskar är sjukt stabil på basen. Han spelar nästan aldrig fel! Han kan framför allt mycket mer än han spelar. Jag är väl den som behärskar mitt eget instrument sämst. Men jag spelar ju trummor så jag gör många demos själv. Vi kompletterar varandra ganska bra.

Hur har reaktionerna varit hittills på skivan från fans och media?
– Det har kommit ett par stycken recensioner. Det var väl du som gjorde den från er? Den blev vi väldigt glada över! Det var skitkul att få välskriven och genomtänkt respons på en ny skiva. Vi är vana vid att folk skriver mer om dem som lyssnar på oss och hur vi ser ut än hur det faktiskt låter. Det har varit blandade omdömen just från media, men från folk som vi har pratat med så har det bara varit positivt. Några tycker det är det absolut bästa vi har gjort. Så det känns jävligt kul och sporrande.

Ja, trots att ni varit borta så länge. Då kanske man funderar på om folk fortfarande kommer ihåg er.
– Ja, jag tror att de som lyssnade på oss när det begav sig säkert kommer ihåg oss. Men så har de säkert också gått vidare i sitt lyssnande och breddat sig. Men vi har inte samma fanbase som vi hade för några år sedan. Det är ändå det vi ser fram emot: att få komma ut, spela igen och bygga en ny grund att stå på.

Var ni någon gång nervösa och tänkte “kommer folk fortfarande att bry sig om oss?”, även fast som du säger många av fansen fortfarande finns kvar?
– Om vi tvivlade någon gång? Vi tänkte kanske inte i de banorna, om folk fortfarande kom ihåg oss. Det är klart vi funderade på hur det kommer att tas emot och vilka som tar till sig det. Men det har nog lika mycket att göra med hur det ser ut och vad som spelas på radio just nu, vad folk lyssnar på, vad som är stort. Det är ju inte mycket rockmusik som spelas i de sociala medierna just nu. Men vi hoppas ändå att vi kan få vara med och vända den trenden igen. Det var lite det som hände för sex, sju år sedan, även om det inte var vi som gjorde det på egen hand. Men vi var med i den “vågen”: GREEN DAY, MY CHEMICAL ROMANCE och THE USED. Det var då de var som störst och de spelades även på radion här.

Neverstoresingel

Då fanns det ju till och med en festival dedikerad till den musiken, Pier Pressure i Göteborg.
– Precis! Den vågen har verkligen dött ut här i Sverige. Men å andra sidan, allt går i vågor också. Så det är väl kanske dags för en ny…

Jag kom att tänka på en kul grej. Min flickvän är ett gammalt NEVERSTORE-fan. En kväll när hon frågade vad jag gjorde så berättade jag att jag recenserade er platta då som skulle komma ut om en månad varpå hon svarade “åh, vad grymt”. Då fick jag reda på att hon hade lyssnat på er länge och även sett er när ni spelade på Putte I Parken i Karlskoga.
– Aha, vad roligt (skrattar)! Det visste du inte då alltså?

Nej, precis! Så på vår första riktiga date så fick jag köra igång plattan.
– Fan vad roligt! Det är en reaktion vi möter ganska ofta, att folk säger “fan, jag lyssnade på er förr”. Att just i den perioden så var det många som lyssnade på oss, men så har sedan hela genren ebbat ut. Men nu är det väl dags att väcka alla gamla NEVERSTORE-lyssnare till liv igen!

Jag personligen tycker att den nya plattan är i sitt sound och utförande väldigt “mogen” för ett band av er typ. Det har kanske slagit an en ton i många av era fans som blivit äldre och vuxit upp och att bandet gjort detsamma i takt med sina fans?
– Ja, det tror jag också. Även de som lyssnar på oss har blivit äldre, så som vi har blivit. Så det kan nog mycket väl tilltala våra gamla lyssnare.

Om man kollar på er Facebooksida så är det många som räknar upp ‘Bullets And Quicksand’, ‘My Own Paradise’ och ‘Do You Miss Me?’ som sina favoriter från skivan. Vad tror du det är med de låtarna som gör att många gillar dem?
– Ja, de är väldigt enkla i sin uppbyggnad och melodi. En rak, enkel melodi som är ganska enkel att ta till sig. ‘My Own Paradise’ är lite peppande på ett sätt och ‘Bullets And Quicksand’ är lite mer “emo” eller vad man ska säga (skrattar).

Ja, “arena-emo” kanske? Jag tyckte den lät mycket 30 SECONDS TO MARS, just i uppbyggnad och bombasm.
– Ja just det! Men det är enkla, tydliga texter som jag också tror att folk kan ta till sig.

Ni smygspelade de låtarna på en spelning i höstas?
– Precis. Vi kände att vi ville smaka på dem live. Man vill ju börja lufta nytt så tidigt som möjligt. Allt gammalt kör man bara live så där utan att tänka. Med nytt så blir det lite stelare – man funderar lite mer. Man vill bara få in dem på samma sätt som de gamla låtarna så att det känns lika naturligt att spela dem.

Och att låta folk tidigt höra vad som komma skall?
– Ja men exakt, testa responsen. Men just ‘Bullet’ fick bra respons när folk bara hade hört den live en gång, så det får vi se vad som händer med den.

Ligger det någon ny singel eller musikvideo i planeringen?
– Inte just nu. Men det kommer väl komma lite senare i vår kan jag tänka mig. Vi är egentligen aldrig med och väljer ut singlar. Jag tycker själv att det är väldigt svårt att göra det. Man tänker inte “blir det här en singel?” när man skriver. Ibland får man väl feeling över något, “nej men, det här blev ju rätt catchy”. Men just singelvalen låter vi våra skivbolag välja. Vi tänker att det är deras jobb (skrattar).

yecu Neverstoresignbild 1

Att just Gain valde att signa er känns udda. De är ju ett bra skivbolag, men ett band av er typ känns som “en katt bland hermelinerna” i och med att de har HARDCORE SUPERSTAR, AVATAR och tyngre akter.
– Ja, exakt. Men det är väl ett steg utanför boxen både från deras och vårt håll. De tar ju ett nytt steg och ny riktning med att vilja bredda sig och vi signar med en mindre label som har en annan typ av musik där vi egentligen inte känns så naturliga att passa in. Men det funkar jävligt bra. De som jobbar på den labeln brinner för musik och är duktiga på det de gör, så det spelar inte så stor roll vilka de andra banden och artisterna är.

Känns det som att man får en annan typ av uppmärksamhet på en mindre label än på ett majorbolag?
– Egentligen funkar det på samma sätt. Även om Sony är ett stort bolag så jobbar man i en lite mindre grupp. De har sina små olika etiketter. Så uppbyggnaden är egentligen ganska mycket densamma. Fast Sony har ett litet större kontor i Stockholm (skrattar).

Kan ni leva på musiken då?
– Nej, inte nu. Det är sådant vi kan göra när vi turnerar. Efter en så här lång torrperiod måste man bygga upp sina reserver igen (skrattar). Nu jobbar alla tre med extrajobb. Men det är klart, man har ju aldrig tagit ett fast jobb i sitt liv. Det vill man inte göra heller. Målet är ju att musiken ska bli ens fasta levebröd så småningom. Det är det periodvis, men man vill även ha möjlighet att kunna spara ihop lite grann så man kan ta lite längre döperioder också.

När får vi då se er ute på vägarna igen?
– Det blir nog sen vår, tidig sommar. Då hoppas vi på att få komma igång. Det bokas just nu, men det är inget som är spikat som vi vet än. De sitter och jobbar på det nu så får vi se hur många som hakar på. Men vi är skitsugna på att komma ut och visa upp oss igen. Framför allt att få möta publiken. Det är är det absolut roligaste.

Jag tror att det var BACKYARD BABIES som sa i en intervju att en skiva är mest en ursäkt för att de ska få komma ut och spela igen.
– Ja, men lite så är det nog. När man kört allsång i samma låt i tre år så kanske man känner att man vill ha en ny låt som folk får sjunga med i, även fast jag själv älskar processen med att spela in en skiva, skriva låtar och vara i studion. Jag tycker det är fantastiskt roligt! Men det är just mötet, åka runt i Sverige på helgerna och träffa människor – det är det som är fantastiskt.

Jag är överraskad över att ni fortfarande bor kvar i er hemstad. Ni har inte valt att flytta till Stockholm eller Göteborg för att komma närmare management och skivbolag.
– Ja, man har såklart funderat på det många gånger. Erik har precis flyttat hit till oss i Skövde. Han är från Söderhamn och har bott i Stockholm och Västerås. Nu är det första gången som vi alla tre bor nära varandra. Just nu funkar det ganska bra, eller ja…det är kanske just nu som det är tråkigt att bo i den här staden (skrattar)! Men när man är på turné så funkar det jävligt bra att bo i en liten stad. När det var som mest så var det bara hem, packa om resväskan och åka iväg. Då spelar det inte så stor roll var det boendet är. Man får sina intryck från turnéerna och vägarna istället. Men ja, jag skulle inte ha något emot att bo i Stockholm heller periodvis. Vi får se hur det blir.

Hur länge tror ni att ni kommer att spela och hålla ihop?
– Det kommer vi nog att göra i många år till, tror jag. Det känns inte som att vi kommer att säga “nu lägger vi ner”, utan i sådana fall gör vi något annat en stund och kommer tillbaks. Vi räknar med att vi ska finnas när vi är 40 också, färga håret blått och åka och giga (skrattar)!

Man kan fortfarande spela punkrock även när man är 40 år (skrattar)?
– Ja, absolut! Kolla på NOFX, BAD RELIGION och de gamla rävarna. Det finns en massa gamla som hänger i fortfarande.

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter