VECKANS TOPPNYHETER
VECKANS MEST DELADE
FLER ARTIKLAR
promo-paragon

PARAGONs Jan Bünning: Det kändes som ett “nu eller aldrig”-album

0 Shares

promo-paragon

År 2008 släppte PARAGON albumet “Screenslaves”, men sedan blev det tyst, riktigt tyst. Tystnaden mynnade sedan ut i nya “Force of destruction”, som unisont hyllats av varenda metal-blaska som finns online. Välförtjänt är det också, något som basisten Jan Bünning också slår fasta på när han en mycket kall novemberdag tar en pratstund med Rocknytts Janne Mattsson.

Tjena, Jan! Hur är läget i Hamburg då?
– I Hamburg? Ja du, det är väl lika uselt som vanligt kan jag tro. Men jag älskar verkligen Hamburg och skulle verkligen inte kunna tänka mig att bo någon annanstans i världen!


Så, då var artighetsfraserna avklarade och nu är det pang-på-rödbetan som gäller. “Force of destruction” får nästan löjligt höga recensioner överallt. Det verkar som att hela presskåren går bananas över skivan. Så på idrottsmanér undrar jag; hur känns det?
– Så ska det se ut, rakt på sak bara, det gillar jag! Först och främst, jag har sett din recension och tack ska du ha för den. Det känns skönt att du delar åsikt med så många andra. Nästan alla recensioner har varit riktigt, riktigt bra. Av de 50-60 stycken som jag har sett får vi full pott i tio av dem, det känns nästan helt overkligt! Vi fick såklart bra betyg på våra gamla skivor “Law of the blade”, “The dark legacy” och “Revenge” men det här är något i hästväg alltså.

Ja, jag håller med! Det är såklart inget man kan vänta sig, men hade du ändå på känn att ni med “Force of destruction” hade något stort på gång?
– Nja, både ja och nej skulle jag vilja säga. Vi hade väldigt gott om tid på oss att skriva den här skivan och vi gjorde jobbet mer grundligt än vanligt också; gjorde en riktig förinspelning och så vidare. Sedan när det väl var dags att kliva in i studion, var vi mer förberedda än någonsin och behövde mindre tid än vanligt på oss för att spela in skivan. Vi märkte också att vår producent Piet Sielck inte ändrade så speciellt mycket i arrangemangen den här gången – något som en bra producent alltid ska göra om något låter lite galet. Så jag antar att vi helt enkelt har de mer genomtänkta förberedelserna och den långa tiden att tacka för resultatet. Nu kanske det inte låter som så, men vi jobbade hårdare än vad vi någonsin gjort på något annat album med “Force of destruction”. Det kändes som ett “nu eller aldrig”-album och att vi verkligen behövde hävda oss. Något som jag så här i efterhand kan känna att vi lyckades riktigt bra med, haha!

Hur lång tid tog det att skriva och spela in skivan?
– Oj, svårt att säga! Wolle (Wolfgang Tewes, gitarrist, förf. anm.) skrev riff så det räckte till lite drygt 25 låtar, sedan valde jag ut de tolv bästa och arrangerade ihop dem. Dave skrev också låtar, tre stycken närmare bestämt, men då han tvingades att sluta i bandet så spelade vi inte in någon av dem. Lustigt nog ersattes de i sista stund med “Iron will”, “Blood & iron” samt “Tornado” som alla tre är mina favoriter på skivan. Med all förproduktion som vi gjorde, antar jag att det tog lite drygt två år för hela proceduren, medan inspelningen med Piet bara tog två veckor. Sedan behövde Piet såklart tid på sig att mixa och redigera ihop saker och ting, men hur lång tid det tog vet jag inte riktigt.

Många journalister kallar den för ett “comeback-album”, skulle du hålla med om det?
– Ja, jo…jag skulle nog vilja hålla med på den punkten. “Screenslaves” släpptes för fyra år sedan och sedan dess har vi inte gjort speciellt mycket alls, ett par shower här och där. Men nu har vi ett nytt skivbolag och en ny banduppställning, så det känns lite som PARAGON “Mark II” nu, haha!

{youtube}Cq0U2pbwPxk{/youtube}

Nu när vi ändå talar om en comeback; “Force of destruction” bjuder ju faktiskt på två till av den varan. Tror du att Piets och inte minst din återkomst har något med comebacksnacket att göra?
– Jag hoppas verkligen att jag inte framstår som arrogant nu när jag svarar ja på den frågan, haha! Men när jag kom tillbaka till PARAGON, var det med ett enda mål i sikte och det var att nästa skiva skulle vara vår absolut bästa, hittills. För mig inkluderar det också saker som andra inte tänker på. Exempelvis att det måste vara Piet som sköter ljudet, att omslaget ska göras av Dirk Illing och promokorten ska plåtas av Stefan Malzkorn. Sedan när vi kommer till låtarna så har Martin (Christian, gitarrist, förf.anm) alltid varit den som skrivit mest riff medan jag har agerat diktator och alltid sagt om något varit bra eller på tok för dåligt för att duga till PARAGON. Men den här gången skrevs majoriten av riffen av Wolle, medan jag hade hand om arrangemangen och spelade in demosarna tillsammans med honom och Buschi (bandets sångare Andreas Babuschkin, förf.anm). Så musiken skrevs av Wolle och mig, medan Buschi hade hand om alla texter och skrev alla sångmelodier. När det kommer till PARAGON, har jag med åren fått en viss vision om hur jag vill att allting ska låta och se ut så det kändes också lite som ett slutgiltigt test för att se om alla bitarna föll på plats. Givetvis skrotades det material också, men i det stora hela är jag mer än nöjd.
Piet ja, fram till IRON SAVIORs comeback förra året har inte mannen som gav power metal-scenen ett eget “Hamburg-sound” varit speciellt aktiv i producentstolen de senaste åren. Var det svårt att få honom att jobba med er igen?
– Nej, det skulle jag inte vilja påstå. De senaste åren har Piet haft enorma problem, då hans skivbolag Dockyard gick i konkurs. Det var absolut inte Piets fel, men han och hans arbetspartners har haft ett helsike att städa upp efter den sörjan. Det kändes lite som om han blev extra glad över att få jobba som producent igen och göra något som han verkligen gillar, få in lite glädje i livet igen helt enkelt. Han var skönt avslappnad genom hela inspelningen och jag tycker att det hörs på skivan, då ljudet är lite mer organiskt och levande nu än vad det har varit på våra tidigare album med Piet.
Blev allting som du hade tänkt dig eller var det någonting ni fick stryka för att inte gick att arrangera ihop som planerat?
– Ja du, Janne. När ett band skriver låtar ihop slutar det oftast med att man inte är särskilt objektiv. När du pumpar ut riff på högsta volym i en replokal låter det nio gånger av tio alldeles utomordentligt förträffligt, medan det som inspelat kan låta som rena dyngan. Det är därför vi behöver någon som Piet som inte är lika partisk eller förtjust i saker och ting som du själv kanske är. Vi har tidigare alltid ändrat väldigt mycket i fasen mellan skiss till inspelad, men inte den här gången. Som jag tidigare sagt så var vi mer förberedda och hade gjort en riktig förproduktion så vi visste från början om något skulle låta bra eller dåligt. Den största och i princip enda skillnaden på förproduktionen och skivan är såklart att ljudet på skivan är väldigt mycket bättre!
Ja, och på demoversionen av “Blood & iron” antar jag att Kai Hansen inte sjunger. Hur fick ni med honom på skivan egentligen?
– Haha, håll i dig för det här är en rolig historia! Buschi och jag är kompisar med Kai sedan länge och en dag när vi höll på att spela Wii Tennis, så ville jag göra det hela lite mer intressant. Så jag sa till Kai “om du förlorar nu, så måste du sjunga en duett med Buschi på vårt nästa album”. Självklart gick han med på det och lyckligtvis förlorade han, det är därför ni hör honom på skivan. När vi var i studion för att spela in skivan var Kai ute på vägarna redan, jag minns inte om det var med GAMMA RAY eller UNISONIC, så Piet fick göra en slaskinspelning med stödsång så att Kai visste hur han skulle sjunga tillsammans med Buschi. Det hela blev dock så bra att när Piet skulle mixa skivan, så kunde han klippa ihop en ännu bättre version med sång från alla tre istället för bara en duett mellan Kai och Buschi och så fick det bli. Det finns faktiskt tre olika versioner av “Blood & iron” nu; en med Buschi och Kai, en med Buschi och Piet och den på skivan med Buschi, Piet och Kai. Jag tycker absolut att den med alla tre är den bästa och det känns helt rätt att det är den som är på skivan. Versionen med bara Buschi och Kai finns med som bonuslåt på digipacken av skivan.
janne mattson-gates_of_metal_4 

Så, då har vi pratat rätt friskt om nutiden. Dags att gräva lite i det förflutna kanske?
– Det beror på vad du är ute efter.

Jag vill såklart veta varför du slutade i PARAGON år 2007 och vad du gjorde under tiden som du var borta från bandet!
– Jaha, ja det kan du väl få. När jag slutade i bandet var jag så less på allting som har med musik att göra, speciellt den ruttna bransch som musikbranschen ändå är och jag var ett tag helt inställd på att sluta med allt vad musik heter. Bara ta ett vanligt jobb och skita i allting! Men ganska snart insåg jag att jag inte kan leva utan musiken. Den är en för stor del av mitt liv och att bara sluta…nä, det gick inte. Jag hörde av mig till polarna i mitt gamla thrash metal-band STONE COLD BLACK/ASMODIS, vi gjorde ett par gig och det kändes kul att slippa allt vad krav heter. Jag började också att spela i ett SAXON-coverband som heter WHEELS OF STEEL. Vi gjorde massor av spelningar och vi hade kul, det var också därför jag frågade Wolle om han ville gå med i PARAGON då han gjorde ett riktigt bra jobb med SAXON-låtarna. Nu är allt frid och fröjd igen och jag känner mig riktigt nöjd med att vara tillbaka i PARAGON, vi är som en familj då bandmedlemmarna är mina bröder.

Åren du var ute ur PARAGON, hade du ändå koll på vad de gjorde vad tycker du om skivan de gjorde utan dig, “Screenslaves”?
– Ja, som jag sa så var jag sjuktligt less på hela musikbranschen och jag hatade verkligen ljudet på “Forgotten prophecies”, den sista skivan vi gjorde tillsammans innan jag hoppade av. Men efter ett tag började jag att prata med Martin igen vi var och är goda vänner. Att se PARAGON live igen utan mig kändes verkligen konstigt, men efter att jag haft ett samtal med Martin under sommaren 2008 kändes det självklart att jag skulle komma tillbaka till bandet. “Screenslaves” har en mycket bättre produktion och ljudbild än “Forgotten prophecies”, även fast det kanske inte är den ljudbilden jag förknippar med PARAGON och sedan tycker jag också att låtarna kanske är lite klenare än vad man kan förvänta sig av PARAGON. Givetvis finns det favoriter från skivan; “Screenslaves” och “Hellgore” är låtar vi spelar live, men överlag tycker jag att det är den PARAGON-skiva som har mest utfyllnadslåtar och det står jag för.

Nu när allt är frid och fröjd igen, vad är planerna för framtiden i PARAGON-lägret? Att ta sig ut på vägarna tar jag självklart som en prioritering!
– Du har så rätt så! Givetvis vill vi ut, spela live och möta vår publik så mycket som det bara går, men i dagsläget är det tyvärr bara en enda show planerad den 5 januari i Hamburg tillsammans med våra kollegor i IRON SAVIOR. Men jag tror och hoppas på att det snart blir fler datum klara. En förbandsturné är just i denna stund högt upp på agendan och sedan gäller det att fylla ut sommaren med festivalspelningar också. Vi har många fans där ute som vi vill säga hej till och tacka för stödet de gett oss!

Ja, jag hoppas på ett datum i Sverige. En spelnig på Rockstad Falun kanske inte vore helt orimligt med tanke på vilket bokningsbolag ni tillhör.
– Nej precis, jag hoppas på det med.

Slutligen, om du berättar något roligt som hänt under alla dina år i PARAGON så är ordet fritt!
– Oj, något roligt säger du. Vänta lite nu så ska jag tänka efter…ska jag vara ärlig så är inte vi något band som ställer till kaos och förtret, varken i studion eller ute på vägarna. Men jag kommer ihåg en gång när vi och våra goda vänner i WIZARD skulle spela i någon gudsförgätan håla i Tyskland och vi hade ett poprock-band som förband av någon märklig anledning som jag heller inte kan minnas. Det slutade i alla fall med att jag gav sångaren i bandet en fet smäll på käften för att han inte kunde bete sig. Inte nog med att de hade med sig alla sina kompisar in i den gemensamma logen, de drack all vår öl och var allmänt otrevliga. När vi skulle packa ihop våra saker efter showen höll de på att jävlas, stod i vägen för vår bil och hade en rktigt taskig attityd så jag hade inte direkt något val, otrevliga människor har jag ingenting till övers för och det här var sannerligen ett riktigt gäng rövar. Tur för dem så dök de inte upp på den officiella efterfesten senare på kvällen. Ja, det var väl vad jag hade att säga. Men innan du får stopp på mig vill jag hälsa och tacka alla våra fans i Sverige och jag hoppas att vi ses snart!

Foto: Stefan Malzkorn (toppbild) och Janne Mattsson @ Rocknytt.net (livebild)

RELATERADE ARTIKLAR
SENASTE NYHETERNA
VECKANS TOPPVIDEOS
ALLA NYHETER
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter